Behöver seriös hjälp med min skeptisism!

Jag är alldeles för deppig för att åter igen kunna redogöra alltihop som jag tjatat om på forum under flera år nu. Wall of texts. Men det blir lite kort bakgrund här.

Det är allmänt känt att fysikaliska modeller är approximationer av "universums kugghjul". Det har jag inga problem med, för det är man väl medveten om inom fysiken - eller de flesta. Det är lätt för n00bs att tro att "fysikteorin" beskriver "den sanna verkligheten".

"Den sanna verkligheten" är kanske en helt intentsägande och meningslös mening. Jag vill nämna en sak om vår biologi. Vår biologi (hjärnan) avgör exakt hur och vad vi kan tänka och föreställa oss. Utifrån vårt synsätt idag så kan vi säga att den bestämmer den exakta verkligheten, de tankar, som utgör vårt medvetande.

Självklart kan en fysikteori eller ekvation inte beskriva allt. Ta innehållet i ditt medvetande detta ögonblick nu t ex. Du ser ett rum, du ser färger, känner saker, yaddelayaddela. Ingen strängteori, ekvationer eller atomteori där inte.

Våra upplevelser och vårt medvetande bygger på något vi inte förstår. All upplevd "fysik" och all fysikteori bygger på vår biologi. Utan den biologi som vi har, finns det kanske inte någon fysisk värld utan möjligen något annat.

Dessa är diskussioner som jag inte är ensam om. Platon pratade om det. Den mest komplicerade och djupaste delen av epistemologin (kunskapsteori) handlar om det. Det hela rör även medvetandefilosofin.

Mitt problem är att jag alltid är skeptisk till precis allting. I mitt huvud bombarderas jag av teorier om vad verkligheten skulle kunna vara (många helt osannolika, och andra mer rationella). Teorierna själva blir sedan bombarderade av skeptism. Vad är det egentligen som händer? Parallella universum? Vad jag än har för svar, så finns det skeptism i det. En människa kan inte förstå. Verkligheten är irrationell. Det är kanske en meningslös diskussion.

Jag bombarderas av skeptism. Jag kan låtsas att jag vet något om "absolut sanning", men gör jag aldrig.

Visst vet jag att mitt medvetande ser ut som det gör, och jag kan delvis tänka mig in i andras verkligheter. Och jag kan förstå den "fysiska värld" som omger oss gemensamt. Men egentligen så kanske du, jag, och allt runtomkring är ... något Jääääävligt komplicerat som ger upphov till det vi är.

Även om man svarar på vad som orsakade big bang och kan bevisa det met något experiment, så finns det mycket skeptism att fundera på, och det finns mer som måste förklaras.

Vad är lösningen på all skeptism? Skeptism är potentiellt intellektuell utveckling.

Lär dig att acceptera att du inte kan veta eller förstå allt. Det är ett faktum, och borde således vara ett lätt fenomen att acceptera för vilken rationell individ som helst. Själv anser jag det vara själva början, att acceptera att människor inte är någonting annat än en till del av universum, vi är inget speciellt, vi bara tror att vi är det.

Själv finner jag inte detta särskilt skrämmande, snarare spirituellt och fridfullt.

Min slutsats blir: Du tänker för mycket kring saker du inte kan få svar på, eller saker som inte har svar som är betydande för din existens. Alltså, du tänker för mycket.

Försök att bara "vara" ibland också, om du inte klarar detta själv borde du kanske prova någon sorts terapi eller meditation?

(Och ursäkta mig ifall jag missförstod din frågeställning)

Eftersom vi tydligen är en del, av det hela(holistiska) får vi väl acceptera att vi också sådemera inte vet allt. En del av något helt kan ju aldrig vet allt, eller hur?

Idag har vi inga svar på dina frågor.
Jag lider med dig , då jag lider av samma problem.

Jag förstår er, och ni har förstått frågan rätt.

Tänkte också på det här om dagen, att liv kanske inte är något speciellt iöht, utan att vi bara tror det. Förmodligen som en överlevnadsmekanism. Kanske är allt medvetet, vem vet.

Men det här med att vi aldrig får svar, och att det bara är att "acceptera". Förmodligen så är det så. Men sen vill man ju inte sluta fråga heller, för då får man nästan garanterat aldrig veta något. Men det är där som jag tänker att,

kanske går det att få svar på allting? Det kanske går?

Jo att verkligheten inte är så vacker och matematisk som man först trodde är det många, däribland Einstein, som hade svårt med. Tex. kvantfysik förstör helt den bild av ett ,med matematiska modeller, förutsägbart universum. Verkligheten är nog bra mycket krångligare och kaotisk än vad vi kan vilja tro.

Edit: Jag ser nu att min grammatik är åt helvete men skyller det på huvudvärk.

Att sluta fråga är inte något jag förespråkar, jag förespråkar att förutsättningen för att man överhuvudtaget ska kunna tänka i filosofiska och spirituella banor(jag upplever dessa frågor som mycket spirituella)så måste man acceptera det första faktumet. Vi gör alla några antaganden innan vi ens börjar undersöka eller försöka förstå universum. Vi antar att vi överhuvudtaget existerar, att våra sinnen ger en bild av världen som är korrekt och att vi har ett medvetande.

Angående att få svar på allting, det låter som om du är inne på buddhismens banor där. Nirvana är vad jag förstått det som, total upplysning. Att du får veta allt.

Så, ja det kanske går att få reda på allting. Frågan är, varför är du så inne på det spåret? Jag menar, vad skulle det spela för roll ifall allt detta inte ens existerade(tänk The Matrix)? Varför måste du ha ett svar och en förklaring till allt(eller mycket av det)?

Att jaga sanningen i alla lägen, att förstå allt, är att ha en full och ej ifrågasatt tillit till sina sinnen och sin förmåga att tänka logiskt. Det måste man ha klart för sig innan man börjar undersöka, att vi helt enkelt inte kan veta eller förstå allt, än.

(och ursäkta mig för mitt svammel, svårt att strukturerar tankarna när man pratar om sånt här. Du får försöka tolka så bra du kan eller fråga ifall något var oklart)

Inom filosofin och metafysiken är förståelsen av verkligheten något som sker etappvis hos adepten under en mansålder. Du kommer att inse detta om du exempelvis läser Nietzsches Ecce homo vart femte år och kanske Faidon varje decennium. Samma text, helt annan tolkning när du läser den. Därför brukar man också säga bland den filsofiska eliten att man bara behöver ett antal verk på hyllan; Aristoteles, Platon och nu senast Nietzsche är dom viktigaste etc.

Då jag själv inte ännu har haft privilegiet att skåda verklighetens natur kan jag heller ej uttala mig om den. Jag har ett steg kvar och vet inte om jag någonsin når fram. ( dock tror jag att så är fallet )

Processen kan åskådliggöras med den platonska linjen: föreställningar, åsikter, kunskap, visshet.

Föreställningar= skuggvärld
åsikter= tolkar dessa skuggor
----------------------------------------------------- LINJEN
kunskap= man har övergivit skuggvärlden och känner sig befriad ( här är jag nu tror jag )
visshet = man ser solen skönheten och det goda.

Lyssna på Tinman han verkar veta vad han snackar om, jag är verkligen amatör vad gäller filosofi i alla dess aspekter, gav bara min egen åsikt på ditt problem.