Citat:
Ursprungligen postat av SoLo12
^
Troligen har detta lett till att jag har blivit ett offer för konformism, ''rädd'' för att komma nära folk, samt spår av apati. Vet att de blev långt nu, så jag uppskattar den som verkligen har läst!
Rädsla för livet är en stor grej. Jag sitter där nu, har lite samma känslor som du har. Jag är 21 år, bor fortfarande hemma.. Studerar på högskola, så bor hemma för att slippa ta studielån, men det känns inte så vuxet att komma hem. Att mina föräldrar är alkisar och egentligen bara vill bli av med mig gör inte det hela bättre. Nämner jag något om deras dryckesvanor blir det typ.. "Flytta då!" Jag har ingen relation med dem alls, vilket är tråkigt. Jag känner mig ensam och tom, sårad, utslängd och rädd. Vart är tryggheten?
Men, gör inget dumt. Livet är större än såhär, förr eller senare kommer du hitta meningen med livet och fyllas av livets godhet. Det kommer, det enda du behöver är tålamod.
Kan tillägga att jag från 14 års ålder var självdestruktiv. Jag skar mig i armarna, benen och drömde om att hoppa från broar/framför tåg. Jag är glad att jag aldrig gjorde det, även om tankarna om att göra detta igen återkommer då och då. Men, att skära sig, hjälper inte. Du får mer ångest efteråt än vad du hade innan. Gör inget som kan skada någon annan. (Som att hoppa framför tåg etc..) Jag har hittat någon slags hopp och glädje i den kristna tron. Jag är inte superduper kristen, men jag tror, och det ger mig något slags hopp om att jag inte är så ensam som jag tror att jag är.
Håll ut, häll i, håll tyst, håll om.