Regissör eller inte?

Har så långt jag kan minnas varit intresserad av film och skådespeleri. När jag var liten drömde jag mig oftast bort medan jag lyssnade på musik och fick ideèr till filmer som jag senare spelade in på skoj med mina kompisar. Man kan säga att det var jag som var hjärnan bakom allt, det var jag som valde hur dom skulle agera och hur kamerorna skulle vara placerade det var jag som liksom styrde hela grejen om ni förstår.
Har ett minne ifrån lågstadiet då jag samlade ihop ett gäng från klassen och gjorde nästan som en serie som vi spelade upp för klassen varje fredag och där igen styrde jag själva filmproduktionen och skrev ner manus till olika scener samtidigt som jag tänkte ut hur kamerorna skulle vara ställda, självklart gav jag dom luft och såg till att alla fick komma med egna ideèr.

Filmandet har bara blivit mer och mer seriöst med åren. Jag har gjort ett antal små filmer som jag har lagt ut på nätet och har fått ganska bra kritik ifrån dom. Och nu efter gymnasiumet funderar jag på att åka till USA för att förbättra mina kunskaper inom filmproduktion men det är det att jag inte vågar ta för mig riktigt, vissa säger att det är knappt inpå omöjligt att bli regissör i USA (det är drömmen) medan vissa säger att jag har hjärna för filmproduktion, och nu till er vad tycker ni? ska jag ge USA ett försök? eller ska jag glömma drömmen om att bli regissör?

M.v.H / En vilsen person (Ställ gärna frågor!)

Nej. Ge inte USA ett försök nu. Gör dig ett namn i gamla Svedala först. Det är så våra svenska regissörer hamnat där. Dañiel Espinosa, Mårlind/Stein, Hallström osv. Så det är definitivt inte omöjligt att bli regissör i USA men klarar du inte av att bli regissör i Sverige först så är det ett dåligt tecken. Det finns drivor med bra filmutbildningar i det här landet. Sök en sådan först. Gör kortfilmer, musikvideos, allt du kan. Kortfilmer är viktigast om man inte kommer in på en filmskola. De kan ändå visas på festivaler över hela världen. Har du tur kommer du in i reklambranschen. Då kan man faktiskt leva på det man gör och man får möjlighet att gå vidare med t.ex långfilm.

Hollywood kan vänta. För säga vad man vill om Hollywood, de är experter på att sniffa fram nya talanger. Så har du talang så kommer Hollywood till dig förr eller senare.

Tack för hjälpen!

DI i sthlm och gbg är de utbildningarna som rankas högst och är högskoleklassade. Sök dessa.

Men glöm inte bort mindre skolor som Stockholms filmskola och Kulturamas filmskola. Stockholms filmskola har nära band till DI och många DI elever har börjat där. Kulturama har en väldigt bred och praktisk utbildning där du får lära dig många bransch knep. Utbildningen blir vad du gör den till. Du kan fokusera på det du är intresserad av. Sen finns det mängder med folkhögskolor som har filmlinjer också. Kalix folkhögskola har en väldigt väl ansedd utbildning t.ex. Gamleby folkhögskola likaså. Mycket branschfolk kommer från dessa 4 skolor. Och det finns fler... Och så finns Danmark. De har Den Danske Filmkole som t.ex Dañiel Espinosa gått på. Men han gick på Stockholms filmskola innan han kom in där...

Så du har en hel del alternativ att undersöka om du vill bli regissör. Hollywood är bara ett...

har personligen bara hört illa om stockholms filmskola. sedan skulle väl ändå inte DI elever börja på stockholms filmskola efter sin utbildning? då deras är en 3-årig utbildning med mål att få ut alla i branschen. men jag kanske har fel.

annars är folkhögskola ett tips, kan ge väldigt mycket.

Jag menade att de börjat där som i "de har börjat sin filmkarriär där" och senare gått vidare till DI. Och skolan har fått ett uppsving i och med att de blev godkända för studiemedel från CSN. Tidigare var inte CSN ett alternativ. Man var tvungen att hosta upp pengarna till avgifterna själv... Länken till DI är betydelsefull också. Fotoläraren på DI var ju en av huvud personerna bakom Stockholms filmskola. Så gick man på intervju till DI senare så var det liksom "men tjenare!". Inte en nackdel...

VARFOR DU INTE SKA BURJA PÅ STOCKHOLMS FILMSKOLA
Lokalene til Stockholms Filmskola ligger på Midtsommarkransen i Stockholm og er slitene industrilokaler. Under de tre første ukene jeg gikk der var gangene fulle av elver fra en maleskole som skulle forsøke ”freshe opp” skolen. Det var ofte trøbbel med toaleten, strøm avbrutt og et skitten kjøkken hvor det var meningen at elevene skulle kunne lage mat.

Leksjonene var svært varierende når det kom til standarden på det faglige innholdet. Alt fra helt verdiløse forelesninger med en pensjonist, hvor vi satt å så filmklipp etter filmklipp og senere skulle «analysere» hva vi hadde sett. En lærer i lydteknink som knappt visste noen ting om lydredigeringsprogrammet han skulle undervise i.
For skolens rektor var det viktig å få viste opp sine favoritt filmer på forelesningene. Han hadde også sterk innvirkning og mange meninger om filmene vi fikk i oppgave å gjøre. Det var viktigere for han at filmene vi gjorde ble bra, sånn at de kunne gjøre god reklame for skolen, enn hva elevene faktisk lærte seg.

Selv om skolen koster 81 000kr per år dekker dette ikke budsjettet for filmene man lager ved skolen. Penger til mat, rekvisitter, lønning til skuespillere osv. Må man stå for selv eller fikse sponsor til.

Jeg begynte på skolen høstterminen 2012. Da jeg var usikker på om jeg ville begynne på Stockholms Filmskole eller ikke, begynte jeg derfor en uke senere. Da jeg begynte på skolen fikk jeg ingen informasjon om att hvis jeg sluttet før skoleåret var over ville de kreve meg for 81 000kr, som er det det koster å gå på skolen ett helt år.

Betalingen ved skolen er delt opp i to deler, etersom man får CSN to ganger i året. Jeg betalte min første terminavgift på 40 500kr.

Etter å ha gått ni uker på Stockholms Filmskola hade jeg fått nok. Jeg bestemte meg for å slutte på Stockholms Filmskola fordi skolen ikke svarte til mine forventninger, og jeg ikke anså skolens faglige innehold for verdt pengene. Jeg ba dem da om å få tilbake pengene for første terminavgift. Dette var helt uaktuelt, og jeg fikk også beskjed om at skolen kom til å kreve meg for de resterende 40 500kr for neste termin.

Jeg hadde ikke fått noe informasjon om dette da jeg begynte på skolen. Men skolen mente at de hadde opplyst alle elevene om dette i en skolehåndbok som jeg aldri fikk, ettersom jeg begynte en uke etter terminstart. Jeg svarte tilbake til skolen at jeg nektet å betale avgiften da jeg hadde sluttet ved skolen. En giro ble sendt ut til meg i januar på det resterende beløpet på 40 500kr for vårterminen, som senere gikk til inkasso.

Jeg forstod ikke hvordan skolen kunne kreve meg for pengene. Jeg hadde verken skrevet under på noe papir om at jeg hadde bundet meg til å gå året ut, eller fått informasjon om dette.

Jeg var selv tvungen å ringe ulike rettshjelpservicer og til slutt ta kontakt med en advokat. Alle sa at jeg hadde retten på min side. Jeg søkte om rettshjelp, og kontaktet en journalist som kontaktet skolen og sa at hun kjente til min sak.
Da påstod skolens rektor at jeg hadde skrevet under en kontrakt på at jeg skulle betale hele terminavgiften til dem. Journalisten ble tilbudt å komme til skolen å se på denne kontrakten.

Journalisten kontaktet deretter meg. Jeg ringte til rektoren på skolen, han påstod til og med for meg at det fantes en kontrakt som jeg hadde skrevet under på, og at jeg snart kom til å høre fra skolens advokat.

Noen uker etter denne samtalen fikk jeg et brev fra inkasso selskapet om at min inkasso hos dem var tatt tilbake fra Stockholms Filmskola.
Etter å ha kjent meg så fortvilet og urettferdig behandlet var det en utrolig lettelse.
Tror nok at det at jeg kontaktet en journalist var med på å gjøre at Stockholms Filmskola ble skremt til å trekke tilbake inakssoen, ettersom dette hadde vært utrolig dårlig reklame for skolen.

For de som virkelig brenner for film og vil legge tid og masse med penger på det, er nok Stockholms filmskola en helt ok plass og begynne før man for eksempel søker videre til Dramatiske Institutet. Men den måten de behandler sine elever på er helt uakseptabel. Det at jeg alene var tvungen å bruke masse av tid å penger for å forberede meg på en sak mot Stockholms Filmskola var virkelig et mareritt som jeg ikke ønsker for noen andre.