2005-02-21, 23:46
#1
Såg en jättebra film igår. Ladder 49. Handlar om en brandman som blir innestängd i en brinnande byggnad och medan hans kamrater kämpar för att få ut honom så får man i 15-20 minuter långa flashbacks se olika höjdpunkter i hans liv. Det växlar mellan flashbacks och sen får man se hur han har det i byggnaden ett tag osv. En jävligt fin film som samtidigt ger en bild utav brandmäns vardag och liv. Är lätt top3 utav årets bästa filmer kanske inte pga kvalitén på själva filmen men just budskapet, minnesvärda scener samt att den hyllar hjältar som sällan nämns i medierna. Det vore intressant med en liknande film fast ur ett svenskt perspektiv. Har aldrig hört talas om någon TV-serie eller svensk film som behandlat brandmän och deras vardag.
”När alla andra springer ut ur en brinnande byggnad. Så springer brandmännen in”
En utav flashbacksen visar hur en brandman blir brännskadad i ansiktet och han säger sig hellre velat dö som en hjälte än att hans barn ska behöva se honom som han är. Men frågan är om det inte är så i samhället att det är tacksammare att dö som en hjälte än att komma tillbaka med ett vanställt ansikte och att folk grimaserar bakom din rygg och håller händerna för sina barns ögon när du passerar. Får mig att återigen tänka på den tjej som blev påkörd utav ett rattfyllo och hon fick jättesvåra brännskador över hela kroppen. Hon såg verkligen ut som ett monster och jag skulle själv troligen reagera med vämjelse om jag såg henne ute (hon bodde i USA). Men så fick jag se en före och efter bild på hur hon såg ut samt en intervju med henne. Alltså hon var jättesöt innan rattfyllot sabbade hennes liv. Men det som fick det att skära i hjärtat på mig var när hon sade:
”Alltså jag känner mig ju som förut, det är ju bara på utsidan det är en skillnad”
Fatta att behöva leva med det . Jag säger bara det fy fan... Så tyvärr så tror jag att i dagens samhälle så skulle jag om jag stod inför den situationen att dö som en hjälte/offer eller att leva vanställd men överleva. Så skulle jag nog välja döden eftersom den vore ett lindrigare öde samt att jag skulle bespara mig själv och mina nära en massa lidande. Men som sagt det är ett sjukt samhälle vi lever i egentligen...
”När alla andra springer ut ur en brinnande byggnad. Så springer brandmännen in”
En utav flashbacksen visar hur en brandman blir brännskadad i ansiktet och han säger sig hellre velat dö som en hjälte än att hans barn ska behöva se honom som han är. Men frågan är om det inte är så i samhället att det är tacksammare att dö som en hjälte än att komma tillbaka med ett vanställt ansikte och att folk grimaserar bakom din rygg och håller händerna för sina barns ögon när du passerar. Får mig att återigen tänka på den tjej som blev påkörd utav ett rattfyllo och hon fick jättesvåra brännskador över hela kroppen. Hon såg verkligen ut som ett monster och jag skulle själv troligen reagera med vämjelse om jag såg henne ute (hon bodde i USA). Men så fick jag se en före och efter bild på hur hon såg ut samt en intervju med henne. Alltså hon var jättesöt innan rattfyllot sabbade hennes liv. Men det som fick det att skära i hjärtat på mig var när hon sade:
”Alltså jag känner mig ju som förut, det är ju bara på utsidan det är en skillnad”
Fatta att behöva leva med det . Jag säger bara det fy fan... Så tyvärr så tror jag att i dagens samhälle så skulle jag om jag stod inför den situationen att dö som en hjälte/offer eller att leva vanställd men överleva. Så skulle jag nog välja döden eftersom den vore ett lindrigare öde samt att jag skulle bespara mig själv och mina nära en massa lidande. Men som sagt det är ett sjukt samhälle vi lever i egentligen...
