Engelska void betyder tomrum, vi talar alltså om en tomrumskoefficient, något som påverkas av tomrum. Vaddå för tomrum? Tomrummet är inte vakuum men avsaknad av vätskeformigt vatten, i detta fall är tomrummet ånga.
Vattnet fungerar bl a som moderator (som du TS

) och saktar in neutroner till lagom hastighet för att ge upphov till en ny kärnklyvning när de träffar nästa uranatom. Kommer de för snabbt så händer inget, det måste vara lagom hastighet.
En kokarreaktor har nästan alltid negativ voidkoefficient. Med vätskeformigt vatten mellan bränslestavarna finns mycket modereringsförmåga, kärnklyvningen går på max. Om effekten ökar så att en del vatten övergår till ånga ryms bara en bråkdel så många vattenmolekyler i den volym som upptas av ånga. Modereringen minskar, kärnklyvningen minskar och därmed effekten. Reaktorn blir självstabiliserande (inom vissa gränser).
En positiv voidkoefficient är förstås motsatsen, en ökning av den termiska effekten ger återkopplingar som ytterligare tenderar öka densamma, instabilt och otäckt. RBMK-reaktorerna hade en osedvanligt hög positiv voidkoefficient men minskades genom någon designändring efter Tjernobylolyckan. I dessa var den primära moderatorn grafit. Vatten fungerar inte bara som moderator utan även absorbator. När vattnet har absorberat en neutron kan den inte längre krocka med uranatomer och ge fler klyvningar. När vattnet kokade bort minskade förvisso modereringen lite men det fanns fortfarande gott om grafit att göra det jobbet. Däremot minskade absorptionen och med bibehållen moderering så ökade effekten vid ökad halt av ånga.
Se vidare:
http://en.wikipedia.org/wiki/RBMK#High_positive_void_coefficient