Samhällets fördommar mot "ensamma"

Jag är mellan 25-30 och har inte haft förhållande till nån tjej än. Är inte oskuld men har bara haft sex en gång.

Tycker mig märka av ett tyst förakt/fördomsfullhet mot sådana som mig i samhället. att man skulle vara en kuf som inte vill vara social eller umgås med andra. Att man gör något sjukt hemma på kammaren eller att man är allmänt speciell på något sätt.

Så vitt jag vet har jag ingen funktionsnedsättning, psykisk åkomma eller avvikande personlighet. Dock har mina tidigare relationer i livet såklart påverkat mig. Dåliga relationer till mina föräldrar(föräldrar , som bryr sig mer om sig själva än sina barn, splittrad familj, goda vänner men med starkt kontrollbehov. osv osv. Mycket sammantaget har skapat vissa spår och läggningar när det gäller intressen, umgänge m.m.

Jag känner alltså att jag är hyfsat frisk, både mentalt och kroppsligt. Men ändå blir min omgivning sämre och sämre, nu extra mycket så om man hela tiden möts med fördomar. Exempelvis min mor har länge trott jag är homosexuell, men inte sagt något eller ens frågat, så kommer det upp nyligen. Då känner man sig ganska sviken faktiskt.

Jag har som sagt haft sex, och det är inte det jag är ute efter just nu i livet. tycker iofs om närhet, men har jag sex med en person som jag inte ens gillar, så kan det lika gärna vara...

Men det här med fördomarna gör mig fundersam att jag kanske borde försöka hitta någon "bara för att" och inleda en relation med denne. Trots att jag vill hitta någon som det känns riktigt bra med.


För visst borde dessa fördomar kunna eskalera om jag fortfarande inte hittar nån tjej jag gillar och tiden hinner gå tills jag blir 35+. Borde ju vara ganska katastrofalt i ett mellanstort samhälle om man inte lyckas faka sin sociala bakgrund på något sätt. Borde ju bli lätt att ses som icke-godkänd och lite obehaglig, just enbart pga sin bakgrund osv... kanske lätt att bli utesluten?

Någon som reflekterat över detta?

hade kanske kunnat placera denna i relationsforumet, men är mer intresserad av själva psykologin bakom fenomentet

Jag känner lite som du, det har blivit lite av en norm att så fort man är över 18 så skall man skynda till hund, volvo, och villa-livet. Jag trivs rätt bra med att ha det lugnt och lite halvt ensamt, ändå skall det sättas sån jävla press på en att göra ngt man inte vill.

Samtidigt som TS väcker intressanta frågor så är Sverige förmodligen det mesta singellandet i världen. Kanske.

Så jävla sant det du skriver! Alltid så förväntas man bete sig på ett visst sätt för att alla andra gör det, annars är man "onormal" eller "asocial". Tänk att det finns folk som säger att dagens ungdomar är mer fria att vara hur de vill än någonsin tidigare. Jag har svårt att tro att man haft mer press på sig som ungdom tidigare än nu.

Ja, det känns lite som det. All den här skiten med facebook och media överhuvetaget skapar bara en massa krav och problem i dagens samhälle. Tänk om man levde på 70-talet...

Jag vill bara ignorera samhället och bo ensam i min 2a och jobba deltid och slappa.
Yes I'm a cat.

Du kanske ska börja med att fråga dig själv vad du vill göra, istället för att fokusera på andras problem med dig. Att din mor ser undrandes på dig säger ju betydligt mer om henne än om dig, en mor som inte bryr sig om att försöka förstå skulle man lätt kunna tro att hon inte älskar sitt barn.

Det är en naturlig reaktion att te sig avvaktande mot den som avviker, därför kanske du ska söka dig någonstans där du inte behöver vara avvikande, en kuf. Tänker på någon form av aktivitet. Alt börja våga släppa in människorna i ditt liv, våga berätta vad du tycker om att göra, kanske finns någon som hänger på. Man ska inte skämmas för att man gillar ensamhet, däremot så blir folk undrandes om man verkar som att man döljer saker.

Att inte uppleva förståelse från sin egen familj är ju det svåraste, men då får man helt enkelt dra vidare och skapa sig en dräglig tillvaro någon annanstans. Hellre det än att bara stå ut, iaf.

De fördomarna kan säkert gro i att folk tror att ensamma tror sig bara kunna bli förstådda av vissa människor och bör bara därav umgås med vissa människor.

Men i Sverige ska man vara singel, men inte ensam

Jag har varit avvikande på det sättet sedan jag var väldigt ung, kanske lever jag i en accepterande omgivning men jag känner att det är en del av min personlighet så folk verkar inte bry sig.

Fast lite kan jag känna att folk blir lite "rädda"/oroliga då en människa vill vara genuint ensam.

Håller med om att det känns som samhället har något emot att vara ensam. Själv känner jag att det är frihet att göra det. Ingen som bestämmer när man ska vara hemma m.m. Är i 20 årsåldern och har absolut inga planer på att flytta ihop med någon asap.

Även fast jag är i ett förhållande så är det skönt att vara ensam ibland.. Bara slippa alla människor runtomkring..

Och egentligen borde man inte bry sig så mycket om vad samhället tycker, men det är svårt..