Social fobi och högre studier?

Jag har social fobi, även om det kanske inte märkts av så mycket bland personer runt omkring mig så är det något som jag har fått på papper som diagnos. Jag själv tycker inte att jag har social fobi utan bara svårt för att prata inför nytt folk/en grupp. Inte så att jag inte går utanför lägenheten eller inte kan prata på något sätt, utan att jag är tillbakadragen och ofta säger jag så lite som möjligt eftersom jag har svårt för att prata på i allmänhet då jag inte känner personerna i fråga.

Men jag siktar på att ta examen inom civ. ing i framtiden, och undrar om det är mycket muntligt på högskolan/universitetet? Kommer det att bli svårt för mig? Det är inte så att jag inte kan prata men jag har svårt för det inför grupp och såna som jag inte känner som sagt.

Och hur är det med gymnasiebetygen (pluggar komvux), tror ni att jag skulle ha större chans att uppnå ett högre betyg om jag säger att jag har social fobi som diagnos och har svårt för muntliga redovisningar? Känns dumt att säga det men fan, känner mig lika dum varje gång jag misslyckas på det muntliga.

Snart så har vi nationellt prov också och då är en muntlig del som kommer. Jag kommer att klara av det eftersom jag är bra på engelska i allmänhet, men jag blir så otroligt nervös och har svårt att prata framför en grupp även om det bara är några få personer. Mycket av det här är tror jag beror på att jag inte känner personerna och så blir jag osäker i mig själv av något anledning som jag inte vet, är rädd för att göra bort mig kanske vilket egentligen är löjligt eftersom inget skulle hända.. På det skriftliga har jag inga problem med att skriva bra men när det kommer till det muntliga låser det sig på mig. Man känner sig pressad och kan inte riktigt slappna av vilket gör att jag misslyckas med att visa mina egentliga kunskaper. Kanske är det dumt att skylla på detta, men tänker att vissa får hjälp om dom är dyslektiker, så "särbehandlas" dom med datorhjälp och annat, men jag har inte hört om vi som har problem med det muntliga får någon hjälp eller "särbehandlas" på samma sätt?

Är precis som du. Dock hade jag tur att i gymnasiet ha en lärare som tvingade oss att ha rätt mycket muntliga framträdanden, så dessa klarar jag av rätt bra nu. Det är värre att prata med nya människor oftast, även om det också blivit bättre.

Jag tror det beror på exakt vad du läser, utbildningen som jag går nu (civ ing) har haft 1 muntligt framträdande på 2 år. Utöver det har jag inte behövt öppna käften om jag inte velat.

Om det främst är framträdanden du är rädd för finns det ju diverse preparat, betablockerare exempelvis, som ska hjälpa vid dessa situationer. Detta är inga tunga preparat, du borde få de utskrivet av läkare utan några som helst problem om du förklarar din situation.

Du har möjlighet, ja till och med laglig rätt, att få dispens från moment som din diagnos gör oöverkomliga: pedagogiskt stöd kallas det för, hör med skolan/universiteten om vart du skall vända dig. Det läser sig! Tänk på att det är värt att träna på att hantera sin fobi...det går som sagt att må bättre...glöm inte det.

Lycka till!

Problemet är ju mer hur du ska klara dig ute i arbetslivet eller?

Skönt att veta att det inte är bara jag som har liknande problem! Vet att det är många som påstår sig ha social fobi men som inte har det, som exempel så gick det en tjej på mitt komvux som vägrade läsa högt och redovisa framför klassen som slapp undan helt, tror inte ens att hon hade social fobi utan bara var blyg och nervös, men vem vet.

Just när det ska betygsättas och jag misslyckas och kan inte visa det jag egentligen kan då känns lika jäkla surt varje gång. Som exempel för någon månad sedan när vi skulle snacka om ett ämne så gick läraren igenom vad han skulle betygsätta i det muntliga och vad som var viktigast och därefter så valde han mig först av alla (visserligen bara 10 elever i klassen på mitt komvux i blandade åldrar men för mig så spelar det ingen stor roll om det är 4 pers som jag inte känner eller halva Sverige som ser mig på direktsändning, eller jo lite skillnad skulle det nog vara men problemet kvarstår).

Visst går det bättre och bättre för varje gång men jag befinner mig långt ifrån det jag egentligen kan inom språket och gör för många misstag just på grund av nervositeten och den onödiga pressen som jag bara inte kan släppa. Tack för tipset om preparatet. Får kolla upp det, hoppas att det hjälper. Dessutom så är jobbigt nu när inte läraren säger något om hur det har gått efteråt så att man inte vet hur man ligger till, men jag hoppas att jag får reda på det efter nationella annars får jag nog fråga innan det är för sent.


Hm, det visste jag inte. Tack för infon. Men oöverkomligt kan jag nog inte kalla det, bara att jag har svårt för det. Men vet inte riktigt om jag borde ta upp det med läraren Om det skulle göra skillnad för min chans att uppnå ett högre betyg då är det värt det annars så känner jag mig bara dum som försöker komma undan eller "skylla" på något som jag har svårt för. Man är ju där faktiskt för att lära sig, men har ingen aning om vad läraren ska säga om jag berättar, om det spelar någon roll eller inte.


Att hålla föredrag och dylikt är inget jag direkt vill jobba med utan att jobba i bakgrunden utan att behöva hålla tal är nog något som passar mig bättre, men visst det vore skönt att kunna göra det oavsett. Just nu så är problemet mer att jag misslyckas i skolan och vet inte riktigt vad jag ska göra om det skulle hjälpa om jag sa att jag har social fobi eller inte för betygens skull. Tänker inte riktigt så långt ännu också eftersom jag fortfarande har många års pluggande framför mig och vill fokusera mer på nuet och få så bra betyg som möjligt så att jag håller fler dörrar öppna.

Fast du kommer inte undan. Även om du jobbar i bakgrunden som civ.ing. kommer du att behöva sitta i möten och arbetsgrupper och där ventilera dina åsikter öppet, ibland inför folk du inte känner.

Ta kontakt med en psykolog/terapeut som kan hjälpa dig framåt istället för att hitta vägar runt problemen du har. Det tjänar du på i längden.

Kan för övrigt bara tala för mig själv, men jag har lidit av svår social fobi. Idag har jag inga problem att stå inför ett par hundra personer och tala med allas blickar riktade mot mig. Det går att övervinna, bara man vill.

Lider av ett liknande problem, skulle vara oerhört intressant om du kunde berätta mer detaljerat hur just DU gick tillväga för att övervinna dina problem!

I dom flesta jobben krävs det ju att du smälter in i arbetsklimatet och kan prata och utföra ditt arbete?

Jag utmanade mig själv. Börja smått, och sedan arbeta uppåt.

Är det jobbigt att ringa ett telefonsamtal, så tänk igenom det grundligt. Vad är det värsta som kan hända? Vad gör det egentligen om det händer? Förmodligen ingenting, och sannolikheten för att det inträffar är egentligen minimal. Personen du ringer tar även emot kanske 50 samtal i veckan och ditt samtal är bara ett i mängden. Det är alltså ingen som helst fara med det.

Jag hade jätteproblem med att bara boka en tid via telefon för tio år sedan. Efter att jag tvingade mig till att ringa mer och mer så löste sig problemet, mycket genom att tänka som ovan.

Jag har även alltid på presentationer utgått från att kunna ämnet. Är man trygg i det man skall säga så stakar man sig inte. Jag har aldrig läst innantill från ett papper. Numera har jag heller aldrig stödord nerskrivna, allting är fritt. Detta känner åtminstone jag är en god bas i att inte bli nervös. Sitter ämnet jag skall presentera "i ryggmärgen" så går det fint. Testa själv att inför publik försöka presentera Colombias nationalekonomi under 90-talet eller ett ämne som du själv brinner för. Det senare gör dig förmodligen mindre nervös.

Helt enkelt, jag tänkte "så här kan jag fan inte ha det" och så tvingade jag mig in i hetluften. Igen och igen och igen.

Detta är en bra lösning. Men vill vifta med ett varningens finger för folk som gör detta och aldrig känner att det blir bättre men ändå fortsätter, det funkar inte för alla, inte ens i närheten. Finns människor som tvingar sig fram men ändå alltid mår åt helvete och sedan slutar det med att de blir mer fängslade i sig själv och få mer social fobi för de analysera allt de sagt och gjort och trycker ner sig själv till the brick av total kollaps. Vissa är helt enkelt inte ämnade för att göra sådana saker, och det finns andra val i livet.

Men det är bra att det funkar för vissa, funkar för mig!

Vill även tillägga ifall TS (och andra) inte sett det, men DN har de senaste veckorna kört en artikelserie om just rädslan att tala inför en publik. Smått läsvärt.

Själv gjorde jag i veckan någonting som för bara några år sedan hade varit stört omöjligt: Jag gick på ett heldagsseminarie utan att känna en käft på plats. Under seminariepassen går det ju bra, men lunchen är ju i regel en annan femma. Jag tänkte dock som så att kan andra, så kan jag, och valde ut ett bord med en ledig plats, frågade om det var ledigt och slog mig ner och började diskutera med de andra vid bordet. Det var en högst angenäm upplevelse! Likaså var jag med och diskuterade öppet under paneldebatter och annat med premissen: har jag något vettigt att säga? Ja. Vad är det värsta som kan hända? Egentligen inte något alls. Har jag sett andra göra bort sig totalt på liknande evenemang? Japp. Vad bryr jag mig om det? Inte ett dugg.

Om du har social fobi på pappret så innebär det att du har träffat någon som ställt diagnosen, vilket innebär att du kan berätta för denne hur det ligger till och få denne att hjälpa till med att komma över din fobi med hjälp av terapi vilket du med största sannolikhet kommer tjäna betydligt mycket mer på än att "gömma" dig bakom din diagnos. Jag tycker själv det är pest och pina att hålla muntliga föredrag eller presentationer, men har påbörjat att ta itu med det, med hjälp av min terapeut (jag fungerar inte ens i grupper om fler än 4 personer). Om du fortfarande har kontakt med personen som gett dig diagnosen så tycker jag att du skall ta upp det med henne/honom - om inte så skulle jag följa det tidigare rådet om att utmana dig själv/exponera dig själv men börja smått och öka successivt.