Hej!
Får be om ursäkt ifall tråden är felplacerad.
Som topic lyder så har jag sjukt svåra problem med mitt självförtroende/självkänsla vilket leder till att sociala situationer med främmande människor är ett rent helvete, (Gör bort mig totalt).
Har nu kommit till den punkten i mitt liv och insett att jag inte kan fortsätta som jag gör, att vara rädd för att vara social, samt ha ett sånt sjukt dåligt självförtroende.
Ska försöka göra en lång historia kort.
Har haft sociala problem så länge jag kan minnas, det började antagligen någon gång i lågstadiet, efter att ha fått dissen av ett antal tjejer efter att ha frågat chans, man blev alltmer fegare och fegare, samtidigt som alla kompisar utvecklades. Alltså jag gick bakåt och de gick framåt i utvecklingen så att säga.
Det är vad jag tror är grunden till mitt SJUKT dåliga självförtroende och självkänsla, samt min förmåga att vara helt värdelös på att prata med folk, i all synnerhet med tjejer.
Åren flöt på och min självkänsla sjönk mer och mer, det resulterade i att man blev en liten fetis. Var alltså kort och tjock i början av högstadiet.
Kan tillägga att jag alltid haft många kompisar, vi är ett gäng som har hållt ihop hela livet, riktiga vänner så att säga.
I vilket fall så kämpade man sig igenom högstadieperioden medans självförtroendet var på botten.
Bestämde mig för i början av gymnasiet att jag skulle kämpa med vikten, och blev tillslut en spinkig jäkel, vilket lyckades höja mitt självförtroende en aning och jag mådde bra under en period, men det dröjde givetvis inte länge förens jag sumpade det med en till tjej och mitt självförtroende sjönk så långt ner det bara kunde komma.
Och så har det praktiskt taget varit hela mitt liv. Har fått dissar efter dissar.
Har ju självklart haft en del tjejer genom åren, men aldrig någon som jag själv fallit för, eller att jag själv har sumpat till det så allt bara har blivit en enda stor pannkaka.
I sociala situationer så är det oftast jag som betraktas som den tyste, säger något då och då, väljer mina ord varsamt, sluddrar och är osäker. Alltid polarna som styr upp allt. Är så SJUKT trött på skiten och detta pisslivet som jag har byggt upp!
Alla mina vänner utstrålar en helt sjukt bra självkänsla och positiv energi, medans jag går omkring och tänker på hur jävla kass jag är, som inte ens kan snacka med en främmande tjej i stort sett, eller någon som jag fattat tycke för iallafall. Detta har fått mig i sjuka depressioner stundvis, ibland så illa att jag bara vill köra in i en jävla bergvägg eller något, jag menar, dö ensam, fyfan så deprimerande.
Har aldrig öppnat upp mig på detta viset, vilket också kan vara en orsak till att jag mår som jag mår. Kan liksom inte med att belasta andra med mina små skitproblem.
Min frågeställning till er är, upplever ni några liknande problem? Eller vet ni hur man kan göra för att förbättra sin sociala förmåga, samt att bygga upp sin självkänsla/självförtroende?
Får be om ursäkt att saker och ting blev sjukt jävla rörigt här nu, sitter med en fylla som håller på att gå ur, smått deprimerad och trött som ett svin. Men behöver verkligen hjälp, klarar verkligen inte av att leva såhär längre.
Får be om ursäkt ifall tråden är felplacerad.
Som topic lyder så har jag sjukt svåra problem med mitt självförtroende/självkänsla vilket leder till att sociala situationer med främmande människor är ett rent helvete, (Gör bort mig totalt).
Har nu kommit till den punkten i mitt liv och insett att jag inte kan fortsätta som jag gör, att vara rädd för att vara social, samt ha ett sånt sjukt dåligt självförtroende.
Ska försöka göra en lång historia kort.
Har haft sociala problem så länge jag kan minnas, det började antagligen någon gång i lågstadiet, efter att ha fått dissen av ett antal tjejer efter att ha frågat chans, man blev alltmer fegare och fegare, samtidigt som alla kompisar utvecklades. Alltså jag gick bakåt och de gick framåt i utvecklingen så att säga.
Det är vad jag tror är grunden till mitt SJUKT dåliga självförtroende och självkänsla, samt min förmåga att vara helt värdelös på att prata med folk, i all synnerhet med tjejer.
Åren flöt på och min självkänsla sjönk mer och mer, det resulterade i att man blev en liten fetis. Var alltså kort och tjock i början av högstadiet.
Kan tillägga att jag alltid haft många kompisar, vi är ett gäng som har hållt ihop hela livet, riktiga vänner så att säga.
I vilket fall så kämpade man sig igenom högstadieperioden medans självförtroendet var på botten.
Bestämde mig för i början av gymnasiet att jag skulle kämpa med vikten, och blev tillslut en spinkig jäkel, vilket lyckades höja mitt självförtroende en aning och jag mådde bra under en period, men det dröjde givetvis inte länge förens jag sumpade det med en till tjej och mitt självförtroende sjönk så långt ner det bara kunde komma.
Och så har det praktiskt taget varit hela mitt liv. Har fått dissar efter dissar.
Har ju självklart haft en del tjejer genom åren, men aldrig någon som jag själv fallit för, eller att jag själv har sumpat till det så allt bara har blivit en enda stor pannkaka.
I sociala situationer så är det oftast jag som betraktas som den tyste, säger något då och då, väljer mina ord varsamt, sluddrar och är osäker. Alltid polarna som styr upp allt. Är så SJUKT trött på skiten och detta pisslivet som jag har byggt upp!
Alla mina vänner utstrålar en helt sjukt bra självkänsla och positiv energi, medans jag går omkring och tänker på hur jävla kass jag är, som inte ens kan snacka med en främmande tjej i stort sett, eller någon som jag fattat tycke för iallafall. Detta har fått mig i sjuka depressioner stundvis, ibland så illa att jag bara vill köra in i en jävla bergvägg eller något, jag menar, dö ensam, fyfan så deprimerande.
Har aldrig öppnat upp mig på detta viset, vilket också kan vara en orsak till att jag mår som jag mår. Kan liksom inte med att belasta andra med mina små skitproblem.
Min frågeställning till er är, upplever ni några liknande problem? Eller vet ni hur man kan göra för att förbättra sin sociala förmåga, samt att bygga upp sin självkänsla/självförtroende?
Får be om ursäkt att saker och ting blev sjukt jävla rörigt här nu, sitter med en fylla som håller på att gå ur, smått deprimerad och trött som ett svin. Men behöver verkligen hjälp, klarar verkligen inte av att leva såhär längre.