Vi lever bara för vår egen tillfredsställelse

Jag delar åsikten, men inte den negativa vinklingen av den. Det finns ingen anledning att se på det som ett problem och något som skulle hindra oss från att kunna agera altruistiskt.

Vilken negativ vinklig?

Nu behöver ju lycka inte vara på bekostnad av andra. Jag blir tex. glad av att kunna hjälpa någon. Men i grunden är jag (vi) alltid egoistiskt (ej medvetet).

Mvh!

Om inte detta är en negativ vinkling av något så fantastiskt som att vi faktiskt finns kan nog ingenting anses vara den.

Det var inte helt tydligt vad du svarade på, så jag utgick eftersom du inte citerade något från att du svarade på tråden i allmänhet snarare än någon specifik kommentar i det.

Jag håller helt med om att alla är egoister och bara gör saker får vår egna vinning (och att det inte nödvändigtvis är något dåligt), men i det stora hela så är vi meningslösa.

Allt vi kan göra är att vara egoister om det innebär att vi går och skjuter folk eller hjälper folk spelar ingen roll.

Vi skapar vår egen mening, uppskattar om du låter bli att projicera din personliga brist på självrespekt på mig och resten av mänskligheten.

Vi har ingen som helst möjlighet att idag kunna avgöra om vi har mening eller inte ur ett kosmiskt perspektiv, alltså blir den frågan irrelevant.

Det är nog jag som använt ordet "meningslöst" lite osmidigt, glöm snacket om "meningslöst".

Det enda jag försökt säga är att "alla är egoister" och livets mening är att vara lycklig.

förvisso är vi alla egosister, men många av oss är subtila egoister; det vill säga: många människors personlighet präglas av en sk. andra ordningens altruism, där vi har en önskan att uppfylla något som gynnar den andre; därefter når vi en tillfreställelse när vi har uppfyllt vår önskan, men vår önskan består i att det ska gå bra för den andre, inte för en själv. Detta kallas alltså "subtil egosim". Det finns sålunda tre olika skäl till varför man hjälper någon: 1. man gör det för att man ska vinna på det själv, 2. man gör det för att man skall vara en dygdig peron, och därför må bra själv (jag åsyftar till aristoteles dygdetik), och 3. man gör det enbart för att det ska gynna den andre.

Om vi då tänker oss alternativ tre som ett ponerat scenario, kan det se ut ungefär såhär: jag hjälper dig att öpnna grinden varenda morgon för du behöver hjälp. Jag gör det därför att du behöver hjälp; jag tänker alltså inte att: jag hjälper dig därför att du ska hjälpa mig sedan (för detta är ren egoism).

Om vi nu tänker oss att vederbörande har öppnat grinden för sin granne varenda morgon i över ett år, och sedan när personen själv behöver hjälp av sin granne, kan h*n inte bli sur därför att h*n har inte handlat så att det gynnar en själv, utan h*n har handlat så att det gynnar den andre.

Du vill försöka styra den här diskussionen till att preferentialism är det ända rätta, och det är jag inte helt övertygad om.

Helt korrekt. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Men det spelar ingen roll vad du TÄNKER, det har inget med saken att göra eftersom liv inte nödvändigtvis kräver tanke för att kunna existera. Frågan är vad vi FÅR UT av att göra det vi gör. Vi skapar vanor kring det som gynnar oss, det är inte svårare än så. Att öppna grinden för någon som behöver hjälp ger en liten belöning i form av välmående (eller hindrar att man får en sak att ha dåligt samvete över i lite mer tragiska fall), det går inte att komma ifrån. Därför är även goda och till synes "altruistiska" handlingar ändamålsenliga för oss själva.

Jag förstår vad du menar med att det inte finns någon "riktig" altruism därför att varenda handling kan reduceras till egoism. Men jag vill påvisa de facto att man kan ha en önskan om att det ska gå bättre för en annan än en själv. Det att du har önskan om det ska gå bättre för någon annan än dig själv är en altrusitisk tanke; det att du får en sådan önskan tillfredställd är "subtil egosim". Det finns således en distinktion mellan egoism och subtil egoism.

Jag följer inte ditt resonemang. Du hävdar att du själv är meningslös; samtidigt hävdar du att en annan människa inte är det. Vad har denne som inte du har, och mer: vad är det som gör, att hans liv är meningsfullt?

Edit: såg att du ändrade dig om meningslösheten