Blir man någonsin nöjd?

Är det helt möjligt att uppleva total lycka och vara helt nöjd med livet. Utan att vilja ha något mer, och inte ha några problem. Har du någonsin upplevt det?

Tanken om detta slog mig när jag så här på natten satt o snacka med en polare jag har över internet. Den tjejen har i princip allting, hon får nästan vad hon vill, hon har många vänner, har en kille som skämmer bort med henne precis vad hon vill. Så hon behöver inte jobba eller något. Hon säger nu att livet leker, men det verkar fortfarande som hon inte är helt tillfreds med allting. Hon som precis alla andra, verkar ju alltid sträva efter mer, utan att njuta av det som redan kretsar kring henne.

Ligger det i människans natur att leva så här? Kan man någonsin bli helt, totalt lycklig med allting i livet? Eller handlar bara vårat öde om att sträva efter nya mål, som uppehåller än ett tag innan man börjar gå efter nya saker för att tillfredsställa sig själv?

Är nog för tillfället ganska olycklig och mår väl sådär, men jag har faktiskt varit väldigt nära total lycka. Tror jag i alla fall . Var på sommarlovet när man var yngre, gled runt med en tio personer som man älskade och allting bara flöt. Nästan så mycket så man tyckte att det var komiskt och undrade; "vad har jag gjort för att förtjäna det här?" Ungefär.

Så låt oss nu dela våra tankar om detta! Tror du det går att ha ett totalt perfekt liv?

Rent generellt - NEJ! I vissa delar av livet kommer man helt enkelt inte längre, ska man nöja sig med det? Ja kanske, det beror på vad det är.

Det är något fundamentalt fel på människan. Antingen har vi inte legat på botten (tillräckligt mycket), alternativet har vi det för bra, alltid är det något som inte är som det ska vara.

Man får vara glad för det lilla.

Ju dummare man är, desto lyckligare är man.
En lobotomerad grönsak har få problem i livet.

Ett perfekt liv enligt mig vore ett liv utan tankeverksamhet.

Man kan ju ex. ta Paris Hilton som exempel. Hon har ju precis allting, pengar, skönhet
och får alltid som hon vill. Men ändå så är det droger med i bilden och hon kan dricka
sig helt dyngrak och man ser på bilder att hon gråter och är jätteledsen.
Man kan ju tycka att eftersom hon har allt så borde hon vara överlycklig - men icke.

Det är ju mycket narkotika i kändisvärlden, de vill söka sig till något som är ännu högre,
och ännu bätre, än verkligheten.
Varför är de inte nöjda ???

Och samma sak med oss, vi har ett bra jobb, en underbar familj och allt fungerar men
ändå så är antidepressivum det som skrivs ut mest. Vi vill må ännu bättre.

Så det är nog ett fåtal människor som känner sig riktigt nöjda.....

Ja jag tror nog att det går. Inte för alla människor men för en del. Sådana som alltid kommer sträva efter pengar, makt osv kommer nog aldrig vara helt nöjda. För den som inte har så höga krav tror jag helt klart att det är möjligt att bli helt nöjd. Exempelvis bo i något tropiskt land, ha ett litet hus med pool i det landet, ha en fru och barn, har tillräckligt med pengar för att inte behöva jobba eller endast jobba lite grann, ha tid över till att göra det man själv mår bra av. Skulle jag leva det där livet så kan jag inte se hur jag skulle kunna klaga på någonting eller önska någonting mer av livet. Andra människor har andra drömmar och krav för att bli helt nöjda.

Det är individuellt och alla har olika krav och tankesätt. Därför kommer de flesta aldrig bli riktigt helt nöjda. En del kan säkert nå den nivån så det är nog inte omöjligt.

Suffering is asking from the world what it can never give you! /Ajahn Brahm

Svårare än så är det faktiskt inte, men det kan ta ett tag före man verkligen har tänkt igenom vad det betyder och hur man når dit. Den tiden är det dock väl värt!
Några länkar:
http://buddhistbugs.blogspot.se/2010/04/dont-let-others-control-your-happiness.html
http://anon-recovery-archive.blogspot.se/2010/04/some-great-quotes.html



Det ligger en hel del i det där. Men även om man är smart kan man träna sig till ett nöjdare liv. Meditation strävar tex. just efter att inte ha någon tankeverksamhet alls.

Jag tror att vissa människor aldrig kan bli nöjda.

De jagar ständigt vidare, vill ha allt. Prylar så väl som människor och upplevelser. Drivs dessa fram av nån slags oro och rastlöshet? Är det känslomässiga tomrum som ständigt måste fylla?



Sen har vi de som faktiskt nöjer sig. Vi har det bra som vi har det. Lever lyckliga i alla sina dar, tycks aldrig sakna något. Vad skiljer dessa från ovanstående? Ödmjukhet och anspråklöshet?

I min mening så är det fullständigt omöjligt att vara helt nöjd med allt och alla.

Man kan aldrig bli helt nöjd om man tror att man måste lära sig att tolerera allt skit som finns för att kunna vara nöjd. Däremot kan man sannolikt bli helt nöjd om man klarar av att acceptera att viss skit alltid kommer vara skit. Det går inte om man inte är nöjd med att sträva efter att bli mer nöjd såklart.

Men man vet ju alltid att man kan vara (nöjdare) även om man inte sträver efter det och det gör ju en helt enkelt inte nöjd med att man nöjer sig med något mindre.

Fast det var ju inte det jag sa. Jag sa att man måste vara nöjd med strävan efter nöjdhet.

Var det inte Aristoteles (om jag inte missminner mig), som sa att man uppnår den högsta lyckan när man inte gör något som leder till att bli lycklig.

Tex så kan man inte nå den högsta lyckan om jag tex pluggar till att bli läkare, för när jag blir läkare anses jag lycklig, när jag väl är läkare så vill jag ändra position, och strävar om att bli bättre.

Så kort och gott är det väl så att man når den ultimata lyckan när man bara är. Enligt honom då, fast jag motsäger mig inte den teorin heller.