Hej.
Först och främst vill jag klargöra att det här är ingen "kvinno-hatar"-tråd, såna finns det redan ett par stycken av och det är mer än tillräckligt.
Jag är en kille som fyller 29 i sommar, jag blir alltså gubbe nästa sommar
Under mitt liv har jag haft 3 flickvänner, något ONS har jag aldrig lyckats få till och försöker inte ens med sånt längre då det bara sliter på självkänslan att försöka, får bli till att pröjsa i så fall.
Jag ser bra ut, (manliga drag), är normalviktig och trevlig, något tillbakadragen kanske, men med betoning på något, i den "inledande fasen".
Då jag varit på resande fot utomlands så har det ofta hänt att tjejer gett mig klartecken att ta kontakt med dom genom t. ex. att de kollar mig i ögonen och ler.
I kanske hälften av fallen så har jag då gått fram till dom och börjat prata, vilket de uppskattat då de gett mig "grönt ljus".
I de flesta fall har vi bara hunnit med trevlig samvaro allt från någon timme till någon vecka innan antingen jag eller hon skulle vidare.
Dock så verkar de i samtliga fall ha sett mig typ som ingen man ligger med första natten, men de har verkat betydligt mer intresserade av en mer långsiktig relation, detta ser jag på både gott och ont som ni säkert förstår.
I ett par fall har det varit direkt svårt att skiljas åt efter tiden ihop, vi har växlat mail-adresser och tänkt att vi självklart håller kontakten, men ni vet hur det blir med sånt när man kanske t.o.m. bor i olika världsdelar.
Jag har också noterat att utländska tjejer i betydligt högre utsträckning än svenskor faktiskt är lättare att få kontakt med, jag får lätt känslan att många tjejer här i sverige sitter på någon slags piedestal och verkar på något märkligt sätt anse att "bara det bästa är gott nog", en attityd som är väldigt sällsynt hos tjejer utomlands.
Något annat jag noterat hos svenskor generellt är dels att de mkt sällan "ger mig grönt ljus" att ta kontakt, något många av oss killar behöver för att våga ta kontakt då vi är som sårbarast vid första kontakten eftersom det kan slå rätt hårt på självkänslan med bryska avvisanden.
Detta är mina erfarenheter oavsett vad "badboy-trådarna" i ena ringhörnan och "högljudda-feminister" i andra ringhalvan säger.
Kom gärna med feedback, tankar eller personangrepp.
Först och främst vill jag klargöra att det här är ingen "kvinno-hatar"-tråd, såna finns det redan ett par stycken av och det är mer än tillräckligt.
Jag är en kille som fyller 29 i sommar, jag blir alltså gubbe nästa sommar
Under mitt liv har jag haft 3 flickvänner, något ONS har jag aldrig lyckats få till och försöker inte ens med sånt längre då det bara sliter på självkänslan att försöka, får bli till att pröjsa i så fall.
Jag ser bra ut, (manliga drag), är normalviktig och trevlig, något tillbakadragen kanske, men med betoning på något, i den "inledande fasen".
Då jag varit på resande fot utomlands så har det ofta hänt att tjejer gett mig klartecken att ta kontakt med dom genom t. ex. att de kollar mig i ögonen och ler.
I kanske hälften av fallen så har jag då gått fram till dom och börjat prata, vilket de uppskattat då de gett mig "grönt ljus".
I de flesta fall har vi bara hunnit med trevlig samvaro allt från någon timme till någon vecka innan antingen jag eller hon skulle vidare.
Dock så verkar de i samtliga fall ha sett mig typ som ingen man ligger med första natten, men de har verkat betydligt mer intresserade av en mer långsiktig relation, detta ser jag på både gott och ont som ni säkert förstår.
I ett par fall har det varit direkt svårt att skiljas åt efter tiden ihop, vi har växlat mail-adresser och tänkt att vi självklart håller kontakten, men ni vet hur det blir med sånt när man kanske t.o.m. bor i olika världsdelar.
Jag har också noterat att utländska tjejer i betydligt högre utsträckning än svenskor faktiskt är lättare att få kontakt med, jag får lätt känslan att många tjejer här i sverige sitter på någon slags piedestal och verkar på något märkligt sätt anse att "bara det bästa är gott nog", en attityd som är väldigt sällsynt hos tjejer utomlands.
Något annat jag noterat hos svenskor generellt är dels att de mkt sällan "ger mig grönt ljus" att ta kontakt, något många av oss killar behöver för att våga ta kontakt då vi är som sårbarast vid första kontakten eftersom det kan slå rätt hårt på självkänslan med bryska avvisanden.
Detta är mina erfarenheter oavsett vad "badboy-trådarna" i ena ringhörnan och "högljudda-feminister" i andra ringhalvan säger.
Kom gärna med feedback, tankar eller personangrepp.
(alla tjejer som blev upprörda kan få en kram).
) . Att vara en mer spännande date än genomsnittet för en kvinna som möts av machismoattityd i vanliga fall är inte så svårt. Att gå på pardate med en sydamerikan är en upplevelse som är bra för självkänslan. Plötsligt känner man sig som någon av Pierce Brosnans karaktärer