Mår dåligt så det gör ont.

Hej alla fbare, fick för mig att jag behövde skriva av mig lite. Kanske någon kan hjälpa mig?
Anledningen till varför jag skriver detta nu är för att jag satt å grät hela bussresan hem från stan, och min hals svullnade så det gjorde ont. Det sved i huvudet och jag hade bara lust att lägga mig och sova i tusen år typ, eller göra vadsomhelst för att slippa lida helt enkelt.

Lite om mig:
Jag är en tjej på 19 år, går fortf gymnasiet. Har inte de bästa betygen i världen, då jag missat mycket och har ämnen kvar efter mig.

Jag har en pojkvän sedan 2 år tillbaks och är oftast lycklig med honom, händer dock då och då att jag blir besviken då han kan vara kall av sig. (long story short, han har väl svårt att släppa in människor och påstår att jag e den som står honom närmast osv)

Jag bor fortf hos mina föräldrar, flyttar dock ut efter studenten i juni, och jag har jobb.

Jag har haft sömnproblem så länge som jag kan komma ihåg, ångest osv är en del av min vardag.
Jag har varit grovt deprimerad i högstadiet, och även tagit till med försök till självmord. Jag misslyckades, försökte igen och misslyckades då med. (båda gångerna med sömntabletter) och en gång genom att skära i ena handleden.

Jag ångrar allt det, klart jag vill leva. Men jag är besviken hela tiden. Jag har inget ork med människorna runt om mig.
Jag känner mig sviken hela tiden. Jag litar inte på mina föräldrar. Vi har aldrig kommit bra överens, så nu är jag glad att jag flyttar ifrån dem och att jag har ett bra jobb så jag slipper behöva deras hjälp.

Skolan är ett annat problem, min mentor är dum i huvudet, jag har aldrig fått den hjälp jag behöver och har missat en hel del. Jag har blivit helt fel informerad angående bl.a. komvux.
(de sa att jag kunde ta igen vissa ämnen direkt efter gymnasiet men det visar sig idag att jag inte får plugga vuxenutbildning om jag inte är 20 år gammal, så ska få ligga hemma i ett år och vänta på det)

Och när det gäller min kille vet jag inte hur jag ska beskriva honom, jag gör allt för honom. Han betyder mycket för mig, jag ställer upp närsomhelst. Han kan vara kall av sig, han har inte haft det så bra innan och har svårt att släppa in och lita på människor. Därav kan han vara ganska självisk mot mig ibland vilket buggar mig enormt mycket ( ja, jag har pratat ut om det med honom)

End of kort beskrivning.

Jag känner mig misslyckad med skolan, som person och som familjemedlem. Jag kan inte hjälpa att känna mig ensam ibland. Jag är ingen negativ människa utan jag ser positivt på det mesta och gillar att hitta lösningar. Jag älskar att hjälpa andra men som min psykolog innan sa så "glömmer jag bort mina egna känslor"

Så fort jag känner enorm lycka så börjar paranoian över att nåt ska skita ner sig, att allt ska gå snett.
Jag har megasvårt att somna på nätterna för att tankarna är så tunga.

Mitt hjärta är så tungt just nu. Jag orkar inte bära på det. Men jag har ingen som vill förstå, eller hjälpa mig bära detta. Inte ens min kille. Han förstår mig inte ens, han tycker att jag bara ska skita i problemen, men det går inte.

Det går heller inte att snacka med någon inom psykvården, för alla vet ju hur duktiga de är. *host*

Jag är så förvirrad och lost just nu, jag vet inte vad jag ska göra för att få tillbax det positiva, hur jag ska göra för att må bra igen. Innan hade jag musik och målning som höll mig sysselsatt men nu gör det så ont så kroppen bara lägger av. Jag får panik och ångest. Ibland blir jag bara så arg på detta.

Det gör ont i mitt hjärta och paniken förstör allt. Vad kan jag göra för att få bort det?

Känner igen mig riktigt duktigt på den punkten iallefall, försök att bara tänka: SKIT SAMMA ifall det skiter sig nu, det kommer alltid att bli lite bättre. Men det kommer också alltid att gå upp och ner. Haft en ganska bra "nere" period själv,

Hoppas det blir bättre!

Jag förstår, allt för väl fastän jag är kille. Just det här med att göra sig bönhörd fast ingen hör en för folk har för mycket med sitt egna, problem osv. Du vill LEVA och det är bra, fortsätt på den vägen. Om du har ett bra jobb, satsa på det och rota dig själv i en egen lägenhet där du får ha det som du själv vill och där ingen bestämmer förutom du själv. Det där med att tränga undan sina egna känslor för andras är vanligt och det kan göra en djupt deprimerad, ångestfylld, inte konstigt att det brister för dig min vän.

Prata med din psykolog och läkare angående antidepressivt medel/ångestdämpande. Tryck på för att KBT, de är där för att hjälpa dig. Men viktigast av allt är att du får stöd från din närmsta krets, vänner och familj. Om din pojkvän inte gehör för din ångest o dina problem tycker jag du ska ta dig en tankeställare om han verkligen är bra för dig eller inte. Man måste får lova att vara egoistisk, du måste få vara det just nu. Du behöver en axel att luta dig emot, en som lyssnar och en som du kan gråta ut hos.
Pma gärna mig om du vill prata vidare, jag lyssnar gärna och delar med mig av mina egna erfarenheter.

/

Du kan inte fråga andra om hur du ska lösa detta problem, du och bara du är den enda som kan lösa det här. Jag har själv varit i en liknande situation, jag lärde mig att hantera självmordstankar, depression, ångest etc. genom att förvränga dem, tänka på något positivt med saken etc.

Jag har ingen psykolog, jag blev sviken av min läkare på bup då de berättade allt för mina föräldrar. Och pappa övertalade dem till att inte skriva ut antidepressiva för att morsan lurade honom till att de var farligt för hälsan.

Jag har slutat med sömntabletter pga bieffekterna för ca 2 år sedan med.

Min kille är den som hjälpt mig att får tillbaks lusten att leva igen, vi älskar varandra, han har t.o.m. friat och vill flytta ihop. Så han påverkar inte så särskilt negativt. Det är mer jag som är så upptagen med hans problem.

Och sedan så har vi min familj som är roten till det mesta. Jag ska inte ens försöka förklara dem för er. Jag bara längtar tills dagen då jag har ett eget. Även det är anledningen till varför jag inte flyttar ihop med killen, jag behöver vara ifred tror jag.

Jag kan inte vara egoistisk. Jag är rädd för bara ordet. Jag kan inte tänka på mig själv när nån annan finns. Jag kan inte hjälpa att det blir så. Och jag har några "vänner" i skolan som jag umgås med ibland. Annars har jag ingen jag kan prata ut med direkt.

Jag skulle till en vuxen psykolog men jag är rädd att få den "stämpeln". Mina föräldrar såg mig som grovt psykstörd för att jag inte kunde sova och de skyllde allt på mig. De blev även sura för att de var tvungna att hänga med till bup. Pappa mutade mig ibland för att inte prata ut eller att inte ens gå dit..

Jag vet inte vart jag ska ta tag i allt detta helt enkelt.. :/

Jag ber om hjälp, för jag vill veta hur ni löste ert. Jag ser inget annat än mörker just nu och känner mig ensam. Behövde någon som såg mig bara. Lätta på hjärtat du vet

Din familj låter inte allt för sympatiska, enligt din egna utsaga. Jobbigt läge, men du behöver inte vara rädd för att få en stämpel av att gå till öppenvården. Var och varannan går dit nu för tiden.

Kan inte dra hela storyn just nu om hur min familj varit mot mig, men ingen tonåring skall behöva leva på det sättet jag gjort. Det är ifs bättre nu när jag är myndig, de vet att jag kan dra om jag vill och vågar därför inte göra eller säga så mycket längre,

En styrkekram till er som mår dåligt, jag är själv där ibland! När jag mår som sämst försöker jag tänka ut vad i livet jag har att vara tacksam över, jag tror att alla kan hitta några punkter även om man inte tänker på dem direkt när allt känns skit. Angående skolan, har du kollat på distansgymnasium? Det är väldigt individuellt vad gäller kursupplägg och så.