Skvaller om DJ:n Avicii (Tim Bergling), död 2018-04-20

Varför skulle dem inte? Hatdrevet finns redan där iom hur True Stories vinklas. Givetvis behöver man inte uttrycka skuld på Instagram trots att dem förmodligen känner att dem kunde gjort mer. Tror att de flesta som har vänner som tagit självmord känner maktlöshet och en skuld och det är ju ingenting onaturligt, snarare mänskligt och alla skulle förstå. Jag kan bara prata för mig själv förstås..

Fast han låter som att han skiter i vad Tim läst. Han håller med på ett totalt oengagerat sätt och ger intryck av att inte begripa hur det skulle kunna vara något viktigt.

Vet du vad personen gjorde på din telefon då personen svarade ”oengagerat”?
Nej det vet du inte!

Har du någon i din närhet som lider av psykisk ohälsa? Har du den blekaste aning om hur svårt, otillräckligt och energi krävande det är? När man funnits, lyssnat & stöttat i allt hela tiden & det bara fortsätter & fortsätter. Maktlösheten som äter upp en innifrån... Jag VET! Det finns stunder när jag känner- Ja men ligg och må dåligt då, ta livet av dig så får vi väl se om det är bättre!!!

Jag vet inte om du har barn. Men man kan göra en liknelse. Du har inte sovit ordentligt på många nätter, du har en trotsig treåring som tjatar, gnatar & skriker. Efter hur många minuter/timmar tror du tålamodet brister? Innan du skriker argt eller fysiskt tar tag i barnet lite för hårt?

Vi är inte mer än människor, vi har en gräns för vad vi orkar/klarar. Att den gränsen ligger väldigt långt bort när någon man älskar mår dåligt gör inte att man själv orkar varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.

Det är så lätt att sitta & dömma. Måla upp en bild om hur det är för att den passar sin egna världsbild om hur saker ska & bör vara.

Jag är övertygad om att den i Tims närhet gjort allt & lite till under väldigt, väldigt lång tid. Jag tror dem sörjer något fruktsansvärt över sin förlust av en son, bror & vän. Men jag tror även att dem kan känna ett uns av lättnad. För hans skull, för sin egna skull.

Om du läser mina tidigare inlägg så ser du att jag har egen erfarenhet av psykisk ohälsa hos nära vänner och vet precis hur jäkla tjatigt det kan vara. Jag anklagar ingen utan beskriver det jag ser i dokumentären. Tolkningen av skuld är helt din egen.

Are you serious?
I know some people who lost a child or a young relative or friend by suicide, and I never heard s.th. like this. Their feelings had nothing to do with relief.
If a young person dies, no matter if suicide, illness or accident, the thoughts of relatives or friends often revolve around what the dead person has lost. All the things he or she could have done in the future and which now will never be done. Tim wasn't a 90 year old man waiting for salvation.
Even if he had already achieved many of his dreams he had as an artist, he would perhaps have had a family of his own. Another aim he talked about, was using his fame to make people aware of social problems, as the millions of migrants looking for shelter in Europe and the USA.

We don't know, if Tim is in a better place or if he found peace but we know that he lost his life.
I cannot believe that anybody feels relief.

Jag tror tyvärr att du sätter fingret på något mycket viktigt här. Har själv tänkt detta när jag sett om true stories, första gången var bara avsmak för hur de omkring honom icke-reagerar, andra och tredje gången började jag reflektera mer i dina banor och utifrån egen erfarenhet, av både mig själv och andra. Tim är själv inne på att han ”tröttar ut kompisar med mitt ältande” (ej ordagrant) redan här på fb i sina tidiga inlägg och jag tycker det lyser igenom på flera ställen i filmen med hans kompisar och mamma att de ”hört det förr” och inte riktigt tar det på allvar/orkar höra/blir irriterade. Och så blir det ju lätt när man mår dåligt över en lång tid, folk tappar faktiskt lite respekten för det man uttrycker, det vet jag av egen erfarenhet, man orkar inte, man känner sig maktlös som du skriver.

Tror också denna känsla av att trötta ut folk, av att känna att folk inte tar en på allvar kanske för man har ropat på vargen för många gånger, kan ha bidragit till ännu mer ångest hos Tim, att han känt ett indirekt krav på att må bättre nu när han slutat turnera och fått det liv han sa sig vilja ha. Många tycks ju säga att han mådde bra/bättre precis innan han dog, jag tänker att det har varit dubbelt för honom, att han uppbådat energi för att visa upp att han var bättre, men att han inom sig inte orkade. Jag har hela tiden varit så tagen av den enorma aggressiviteten i Tims tillvägagångssätt (ja jag tror att det vi fått veta stämmer övergripande) och tänker att kanske kan det förstås ihop med detta, att det var ett desperat sätt att visa både sig själv och andra att han faktiskt menade allvar, ”se här hur fruktansvärt dåligt jag mår”. OBS spekulation, undanber mig moralpåhopp, jag är en av dem som menar att det faktiskt är betydelsefullt och kommunikativt hur en människa väljer att avsluta sitt liv.

Att ta sig ur en utmattning kräver åratal av ändrad livsstil, jag ser inte att Tim fick eller kunde/ville/vågade ta sig den tiden. Kanske kände han en press också på att fortsätta resa med bryshorna, att fortsätta underhålla dem s a s, hur många skulle ha stannat hos honom i en mer stilla och långsam tillvaro, kanske ökade också Tims ångest av att ha mindre att göra? Det var säkert roligt att producera musik ihop med andra, men kanske blev kraven där också för stora? Tim ville säkert hålla sig relevant, rädslan för att bli bortglömd och ratad måste ha varit stark, vi vet också att han hade svårt för att vara ensam. Shit vad han måste känt sig sliten mellan allt detta. Och undrar om han verkligen fick hjälp av någon att reda ut det på djupet.

Och obs nu att detta inte är ett försök att skuldbelägga någon, utan ett för mig nödvändigt steg i reflektionen över Tims öde, där ingenting är bara vitt eller svart.

Många bra reflektioner, tycker jag. Om man har mycket ångest så är ett sätt att tillfälligt dämpa den att älta det man oroar sig över och att få försäkringar av andra om att det inte kommer att hända. Det blir som en ond dans där turerna upprepas och upprepas och det blir tröstlöst för alla inblandade. Jag har hela tiden trott att Tim hade den typen av ångest. Han är trots allt väldigt öppen om hur han mår i dokumentären och det tycker jag tyder på det. Han är kanske introvert, men inte på det sättet att han håller sin oro för sig själv. Sedan kanske inte kompisarna riktigt förstod hur det var att ha svår ångest, men det är ju inte ett tecken på att de var onda, bara på att de saknade erfarenhet av det. Jag tror att det kan ha varit svårt att komma tillrätta med den typen av ångest när han levde på resande fot. Kanske var resandet också en typ av ångestdämpning. Men om man ska få bukt med ångest (och jag har sett människor med mycket svår och långvarig ångest få till ett bra liv) så måste man kanske stanna på en plats, gå i långvarig behandling, inte hela tiden utsätta sig för stress och inte alltid prestera på topp. Det är min gissning att det var ungefär så det förhöll sig. Jag tänker ofta på scenen i True stories där han säger att han varit hos psykiater och läkare, provat olika dieter, slutat dricka så mycket, och låter förvånad över att han ändå har ångest. Det är som att han inte riktigt kan fatta att det inte finns en enkel kur mot ångest. Och i slutet av dokumentären berättar någon kompis att när terapin var slut satte de sig på ett plan till USA för att resa runt och skriva musik. Det blev jättebra musik, men det kanske inte var så bra för ångesten.

Tror tyvärr att det är så det blir med tiden..
Har själv levt nära personer som mår väldigt dåligt o med tiden tappar orden sin vikt.. Det är inget man medvetet tänker, men när man hör samma sak i flera år o dessutom händer inte det som personen hotar med. Man har varit så orolig o kanske vaktat personen minutiöst under längre perioder för att han/hon inte ska kunna begå självmord. Man blir ganska dränerad själv o till slut invaggas man i nån falsk säkerhet.. Hoten som funnits i så många år om att ta sitt liv, sker inte.. Man slappnar av lite o tänker att det är troligen "bara" personens sätt att påvisa hur dåligt han/hon mår just nu. Men det kommer inte ske.. För det har inte gjorts ett enda försök under alla åren som hoten funnits.
Man finns där, man lyssnar men man vet inte längre vad man ska säga lr göra.

Sen sker det..

O alla runtomkring sitter där med samvetskval o rannsakar sig själva.
Ja någon hade kanske kunnat få honom att ändra sig.. Men det kanske inte fanns någon där då..
Om, men, kanske..

En tanke som gnager i mig är att varför drog "vännerna" sig inte undan lite?
Var det pga pengar och status, eller var det för att dem ville finnas för honom i alla fall?
Deras attityd mot Tim när han valde att sluta med turnéerna var inte ok alls. Om inte annat så skulle dem utan ens den minsta tvekan stöttat honom i hans beslut.
Det syntes tydligt i dokumentären att dem inte gjorde det.

Han kördes slut på. Precis som Elvis och Jackson. Ingen försökte skydda.

Du läser mitt inlägg & svarar på Engelska? Antar att du då använt dig av ett översättningsprogram? Din tolkning av mitt inlägg är fel.

Jag är helt med dig. Tror dessutom att Tim kan ha haft drag av Autism samt PTSD efter dom hårda åren.

Tims öde slog hårt, hårdare än jag själv förstår.