Apokalyptisk pandemi ur ett filosofiskt perspektiv

Jag hör ofta folk säga att naturkatastrofer och sjukdomar är ett sätt för naturen att hålla antalet individer på en acceptabel nivå. Låt oss då sätta upp en hypotes där en miljard människor dör urskillningslöst i sviterna av den annalkande pandemin. Skulle en sådan massdöd verkligen kunna ha några positiva effekter för mänskligheten? De negativa är naturligtvis lätta att sätta fingret på: Nyckelpersoner försvinner, kompetens försvinner, arbetskraft försvinner. Men positivt?

Mer naturresurser per capita..
Dock spelar väl det ingen roll, om dessa fortsätter att snedfördelas på liknande sätt som de görs nu..
Förbrukningen av alla jordens resurser borde dock stanna av lite grann, så mänskligheten kommer att kunna överleva ett antal tusen år extra!

Svaga människor utplånas, svaga samhällen (läs underutvecklade) försvinner, mer tillgångar till de som överlever som ovan sagts).. Kvar finns en stärkt, mer homogen grupp med "övermänniskor" som kan sprida sina gener vidare. Allt enligt Darwins teorier om de starkastes överlevnad. Visst kommer kompetenser försvinna, men ingen kommer sakna förlästa kultursnobar (lite överdrivet men ni fattar poängen) utan de kunskaper som kommer finnas kvar är såpass basala att människan kan överleva som art.. Och detta är naturens mål.

Jämförelser har gjorts med digerdöden i Europa, då befolkningsutvecklingen stannade upp och det blev dramatiska förändringar för jordbruket på grund av bristande arbetskraft. Följen av digerdöden var att minst en tredjedel av Europas befolkning dog. Detta innebar att en stor del av den arbetskraft som godsherrarna haft på sina jordegendomar helt enkelt dog bort. Försök gjordes på sina håll att binda de kvarvarande bönderna till jorden, vilket också lyckades på många håll i Östeuropa. På andra håll i Europa såg dock bönderna sina fördelar i situationen (t ex i Sverige och Norge); nu kunde de börja ställa högre krav på sina herrar. På några år steg lönerna med hela 50 %.

Jag tror att naturen skulle dra en lättnadens suck ifall en massa människor försvann, speciellt i överbefolkade områden. Det finns djurarter som är på gränsen till utrotning eftersom människorna sakta men säkert tar över deras levnadsområden.

För att vara lite cynisk så känns det rätt meningslöst att vara så många människor på jorden. De flesta av oss gör absolut ingenting vettigt under hela våra liv (uppfinner, skapar mm) utan bara finns och tär på jordens ändliga resurser. Se bara på tsunamikatastrofen. En kvarts miljon människor dog. Kommer vi att sakna de fattiga indonesierna? Inte en chans. Inom 30 år så är de lika många igen. Skulle vi sakna dem ifall en ny tsunami decimerade deras antal? Knappast.

Naturkatastrofer och sjukdomar är två helt skilda saker. Naturkatastrofer inträffar i rikszonsdrabbade områden, där utsatta individer har utsatts för ett oförutsett urval som naturen förfogat över. Men det har knappast något samband, med huruvida vår Moder jord, har inverkat i Darwins teori om att den starkaste individen överlever och på så sätt gynnas genom att föra sina gener vidare. Det är slumpen och inget annat som avgör VEM som drabbas och När, Var och Hur detta inträffar.

Angående sjukdomar såsom dem fysiska, (cancer, Aids) och dem psykiska såsom (Alkoholism, neurotisk personlighet samt psykosrelaterade sjukdomar) handlar det inte enbart om slumpen, att ett barn kan ärva sin moders psykiskrelaterade sjukdom. Antingen är sjukdomen ärftligt betingad eller så har omgivningen spelat sin roll. Den lille pojken som blev sexuellt utnyttjad som liten och som stor blev en lysande doktor eller dottern som fick gå samma öde till möte och som hamnande tog livet av sin fader och några år senare, sig själv. Här har vi ett bevis på Darwins teori, om att den starkaste går segrande ur striden.

Men vilket samband har nu dessa händelser gemensamt? Om vi nu jämnför detta ur ett makro- och mikroperspektiv, utgående från ovanpå text, finner man en röd tråd som sammanför dessa händelser och skapar ett samband, dem sinsemellan. Oavsett om man är född med silversked i mun eller får kämpa vardag för sitt levebröd, har naturens gång och sållning av ”byten” givit sitt avtryck i var mans medvetande, oavsett bakgrund.

Mvh/ Myokardiet "Den galne junioren"

Naturen är inte rättvis.

I denna diskussion förekommer många inlägg som referrerar till Darwin och den starkes rätt / överlevnad. Vem som blir den starke förblir dock i hög grad beroende av i vilken mån samhället (kontexten) påverkas av pandemin.


Vidare följdfrågor som därmed måste besvaras måste bl.a. vara: Bryter denna pandemi ner samhällsstrukturen fullständigt? Är den geografiskt lokaliserad eller är den fullständigt global? Vad jag ämnar föra upp till ytan med dessa resonemang är hur reduktionistiskt synsättet att "Den starke överlever" är. Visserligen är ju den starke alltid stark, om man frikopplar styrka från den egenskap mot vilken den ska beteckna. Annorlunda uttryckt menar jag att styrka är en mängdenhet som fylls med dess konnotation beroende på dess samhällsmässiga kontext.

Låt mig exemplifiera med två skilda scenarion utifrån pandemin: Samhällsstrukturen förstörs fullständigt ner till minsta byggsten. Människor omformar sig och lever ett nomadliv utan lagar och regler och med moralbegrepp som utformas vitt skilda från varandra. I detta scenario tänker jag mig någon form av "mad-max" verklighet där alla för krig mot alla.

Vem är den starka i denna värld? Ponera att jag är den fysiskt starkaste individen i min flock. Jag är den som kan påtvinga min vilja mot din genom att hänvisa till min fysiska styrka och min skicklighet på strid (vars källa är min styrka). I detta scenario är styrka = viljan, kunskapen och kapaciteten att bruka min kropp för att nedtvinga dig.

Scenario nummer 2: Samhällsstrukturen är bara delvis förintad. Moral och etik återstår som normerande strukturer för flertalet individer, och upprätthålls till viss del av institutioner (Spillror av myndigheter). I detta samhälle kommer fysisk styrka inte innebära den "starkes" rätt att föra sin vilja fram gentemot den svagare, då användandet av våld snarare blir ett uttryck för maktlöshet. I denna kontext blir istället förmågan att se de moraliska/etiska strukturerna, och korsa dessa med finess, styrkan. Att beakta de spelregler som de flesta individer följer men samtidigt rationellt utnyttja dessa för att öka sina egna handlingsalternativ, utan att bli påkommen.
Styrka i denna kontext kommer sannolikt utgöras av förmågan att se de "osynliga" regler, hänsynslöshet att korsa dessa, strategisk / taktisk förmåga att undvika upptäckt av flertalet, samt förmågan att motivera andra (via språket) och därmed kollektivt synkronisera handlingar för att gynna sina egna syften.

Darwin sade inget om den starkastes överlevnad, däremot en hel del om den bäst anpassades överlevnad. I det här fallet kan det vara en fördel för ett samhälle att vara underutvecklat då det är de utvecklade och globaliserade samhällena som kommer att drabbas av viruset. F.ö. har naturen inget "mål" då evolutionen snarare är en process utan några särskilda preferenser.

På lång sikt kan det dock vara en fördel att ha drabbats då det leder till att en naturlig immunitet utvecklas hos befolkningen. Det kan underlätta när man sedan skall ge sig ut och skaffa "lebensraum".

Ser i efterhand att några formuleringar var lite luddiga. Självklart har naturen inget mål, då den inte är en tänkande organism. Som Green Leader säger, en process där strävan är förbättring av det nuvarande.. eller som som Darwin sa "survival of the fittest". My wrong.

hmm... för att få en vettig effekt måste en pandemi nog ha ihjäl en 85-90% av världsbefolkningen.

Synd att din intressanta introduktion till "debatthöjning" inte fick genomslag, för du tangerar ett antal relevanta begrepp.
I ett pandemiskt perspektiv, får man dock utsträcka styrkebegtreppet till att inkludera immunförsvaret.
Den fysiskt starkare må kunna slå in trynet på dom flesta som sticker upp hakan, men vad gör han när ett elakt influensavirus attackerar hans vita blodkroppar...?

/F.B