Måste få berätta. Mitt hjärta går i tusen bitar.

Hej kära Fb vänner.
Befinner mig i en otroligt hård situation i dagsläget, ska se om jag kan försöka förklara allt så kort och gott jag bara kan.

Jag blev dumpad av min sambo för över 2 månader sen pga att han tappat känslor för mig efter alla våra bråk. Vi bråkade väldigt ofta, för ofta. Bråken handlade mest om hans svartsjuka då han är en fruktansvärt svartsjuk person. Han klarade inte av att jag fick blickar på stan osv, kollade killar på mig när vi var ute så var det raka vägen hem igen och han fick sitta och sura en hel dag eller två.
Jag har aldrig varit otrogen eller flirtig av mig, alltid varit lojal och visat vart jag står. Jag började tom ändra på min klädstil för hans skull, men det hjälpte inte. Under hela vårat förhållande gick jag ut och festade två gånger, varav en gång med min syster men ändå fick jag massa skit för det.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu. Han är allt för mig. Problemet är att jag fortfarande bor kvar hos honom eftersom jag inte har någon annanstans att bo (har bara bott i den här staden i två år och har inte min familj här och jag vill verkligen inte flytta tillbaka till min gamla skitstad).
Vi beter oss fortfarande som ett par eftersom vi har svårt att släppa varandra. Det innebär pussar,kramar, samlag och smeknamn. Självklart får jag upp mina förhoppningar hela tiden för att dom återigen ska raseras.

Vi hade planer som många andra par att gifta oss och skaffa barn i framtiden, det var en tanke som värmde våra hjärtan. Nu är allt som borta med vinden. För ett par veckor sedan fick vi reda på att jag var gravid vilket satte ännu ett sår i mitt hjärta eftersom jag visste att det inte vore rätt att behålla barnet med tanke på min och hans relation samt att jag inte har någonstans att bo. Båda var otroligt kluvna men bestämde oss för att göra en abort ändå (som jag dessutom gjorde i lördags).
Vi har gråtit i varandras famnar otroligt mycket över denna situation och båda älskar varandra fortfarande. Han säger att han fortfarande är kär i mig och att han har så svårt att släppa mig och ska han gifta sig och skaffa barn med någon i framtiden så ska det vara med mig eftersom han tycker att jag är bra flickvänsmaterial och skulle bli en bra mamma till hans barn.

Han säger att han behöver komma upp på fötter och ta hand om sig själv i några år tills han kan höra av sig till mig igen och se ifall jag vill träffas. Men hur ska jag någonsin kunna förlåta att han lämnat mig? Senast igår var jag ute på krogen med mina vänner och råkade av någon konstig anledning hamna på samma ställe som han och hans vänner (som jag även umgicks med en gång i tiden och kommit nära). När vi såg varandra var det en kram och ett hej och fick några pussar på pannan och sen inget mer, för att sen somna bredvid varandra igen när båda kommit hem. Det är en sån otroligt påfrestande situation att jag håller på att gå sönder. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.

Jag har så många gånger tänkt på att ta mitt liv men jag älskar min familj för mycket och vill ha honom tillbaka för mycket för att våga ta den risken. Det känns så otroligt egoistiskt och idiotiskt att säga det här men ibland känns det som att det hade känts skönare om han bara hade dött istället. Då hade jag vetat att han inte gjorde det av fritt val. Dumt, jag vet.

Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till, antar att jag mest ville ventilera lite innan jag går sönder ännu mer. Vad ska jag ta mig till egentligen?
Förlåt för lång text.

Hej kära Fb vänner.
Befinner mig i en otroligt hård situation i dagsläget, ska se om jag kan försöka förklara allt så kort och gott jag bara kan.

Jag blev dumpad av min sambo för över 2 månader sen pga att han tappat känslor för mig efter alla våra bråk. Vi bråkade väldigt ofta, för ofta. Bråken handlade mest om hans svartsjuka då han är en fruktansvärt svartsjuk person. Han klarade inte av att jag fick blickar på stan osv, kollade killar på mig när vi var ute så var det raka vägen hem igen och han fick sitta och sura en hel dag eller två.
Jag har aldrig varit otrogen eller flirtig av mig, alltid varit lojal och visat vart jag står. Jag började tom ändra på min klädstil för hans skull, men det hjälpte inte. Under hela vårat förhållande gick jag ut och festade två gånger, varav en gång med min syster men ändå fick jag massa skit för det.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu. Han är allt för mig. Problemet är att jag fortfarande bor kvar hos honom eftersom jag inte har någon annanstans att bo (har bara bott i den här staden i två år och har inte min familj här och jag vill verkligen inte flytta tillbaka till min gamla skitstad).
Vi beter oss fortfarande som ett par eftersom vi har svårt att släppa varandra. Det innebär pussar,kramar, samlag och smeknamn. Självklart får jag upp mina förhoppningar hela tiden för att dom återigen ska raseras.

Vi hade planer som många andra par att gifta oss och skaffa barn i framtiden, det var en tanke som värmde våra hjärtan. Nu är allt som borta med vinden. För ett par veckor sedan fick vi reda på att jag var gravid vilket satte ännu ett sår i mitt hjärta eftersom jag visste att det inte vore rätt att behålla barnet med tanke på min och hans relation samt att jag inte har någonstans att bo. Båda var otroligt kluvna men bestämde oss för att göra en abort ändå (som jag dessutom gjorde i lördags).
Vi har gråtit i varandras famnar otroligt mycket över denna situation och båda älskar varandra fortfarande. Han säger att han fortfarande är kär i mig och att han har så svårt att släppa mig och ska han gifta sig och skaffa barn med någon i framtiden så ska det vara med mig eftersom han tycker att jag är bra flickvänsmaterial och skulle bli en bra mamma till hans barn.

Han säger att han behöver komma upp på fötter och ta hand om sig själv i några år tills han kan höra av sig till mig igen och se ifall jag vill träffas. Men hur ska jag någonsin kunna förlåta att han lämnat mig? Senast igår var jag ute på krogen med mina vänner och råkade av någon konstig anledning hamna på samma ställe som han och hans vänner (som jag även umgicks med en gång i tiden och kommit nära). När vi såg varandra var det en kram och ett hej och fick några pussar på pannan och sen inget mer, för att sen somna bredvid varandra igen när båda kommit hem. Det är en sån otroligt påfrestande situation att jag håller på att gå sönder. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.

Jag har så många gånger tänkt på att ta mitt liv men jag älskar min familj för mycket och vill ha honom tillbaka för mycket för att våga ta den risken. Det känns så otroligt egoistiskt och idiotiskt att säga det här men ibland känns det som att det hade känts skönare om han bara hade dött istället. Då hade jag vetat att han inte gjorde det av fritt val. Dumt, jag vet.

Vet inte riktigt vad jag ville komma fram till, antar att jag mest ville ventilera lite innan jag går sönder ännu mer. Vad ska jag ta mig till egentligen?
Förlåt för lång text.