Hahaha... Kampen fortsätter! Jag är full och skriver nu på fyllan, så mina inlägg är väl inte så vassa... Har ändå tänkt att, i traditionens namn, ge repliker på Gunnarssons inlägg. Är inte hon värd en egen tråd här?
Gunnarsson: "Kampen fortsätter"
Det har gått snart två månader sedan min senaste krönika publicerades på nsd.se och i NSD:s tryckta format. Så sent som i söndags fick jag debattera kring innehållet med min kompis nya pojkvän. Det känns som att alla har läst den. Den där krönikan.
Många har nog läst den, men det innebär ju inte att den var ett utvecklande inlägg i diskussionen om strukturer i samhället. Varken några nya vettiga tankegångar, synsätt eller upptäckter presenterades. Det som gjorde att just den artikeln lästes av många var nog främst att den var provokativ för att den klumpade ihop riktiga problem med helt vanliga vardagshändelser och att du genom detta försöker få alla som någon gång bidragit till dessa helt vanliga vardagshändelser att känna sig skyldiga till de riktiga problemen. Ja, jag vet att många exempel av både ren ondska och små vardagsföreteelser närs av samma rot. Men du som har sett ljuset kan väl bjuda på lite analys? Varför vill du ge intrycket att du blir lika arg över några herrar som spelar trummor som du blir på våldtäkt? Ger du ett fördjupat och utvecklat svar ger det bättre underlag att bygga diskussionen på. Men det kanske inte påverkar antalet läsare positivt?
Den handlade om hur upprörd jag är över patriarkala strukturer och varför jag är det. Jag exemplifierade även min ilska med hjälp av konkreta händelser som gör mig både arg och ledsen.
Den handlade om hur du blir upprörd över helt vanliga företeelser utan att förklara varför, samtidigt som du blir upprörd över brott så grova att du inte behöver förklara varför. Du paketerar sedan detta som patriarkala struturer och till dessa strukturer bidrar alla som inte tänker som du.
Responsen på krönikan blev helt galen enligt mig. Något jag absolut inte hade väntat mig. Över 170 personer har kommenterat den på nätet (nsd.se) och det finns ytterligare kommentarer som inte har publicerats på grund av att de är för "grova". Det måste ha varit ganska hårda ord med tanke på att jag uppfattar mycket av det som har publicerats som aggressivt.
Vänta... Jag hör... Violiner som spelar melankoliska stämmor någonstans i bakgrunden...
Utan att behöva möta mig eller för den delen någon annan person ansikte mot ansikte har människor (framförallt män), tagit sig rätten att tycka till om mina skrivna rader. Bra att det finns möjlighet att tycka till, absolut.
Att män har svarat är inget som behöver nämnas, eftersom de är just vi som utpekas som förtryckare. Många människor fungerar så att de reagerar som starkast när påhopp rör just dem. Att du använder dig av uttrycket "tar sig rätten" måste väl vara antingen ett misstag eller ett lite klurigt skämt?
Men varför så upprörda? Varför så provocerade? Av att en tjej slår ett slag uppåt i era skrev.
Ni kvinnor slår ju alltid uppåt... Du som skribent för en tidning slår givetvis diskussionmässigt uppåt mot hantverkaren du anklagar, trots att du troligen valt att inte ringa honom angående spegeln just för att kunna skriva din artikel. Nej, du sitter diskussionsmässigt på piedestalen och låter dina naglar lekfullt vandra på våra huvuden.
Män som har läst krönikan har både känt sig träffade, påhoppade och upprörda. Skitförbannade helt enkelt.
Jag är man och har läst artikeln. Jag har inte reagerat på något av de sätt du beskrivit. Jag reagerar mer som en husse som ser sin hund bita sönder skorna för femtionionde gången. Lite uppgiven och tillrätavisande. Vem som helst klarar av att skriva lite provokativa saker i form av vardagsbetraktelser och våldtäkter på ett sätt som väcker uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet bevisar inte en hög halt av sanning. Du råkar missa en grupp män.
Över att en person, en tjej, har öppnat munnen och sagt inte alltför bekväma sanningar.Sluta hänga upp dig på kön. Eller? Du har lämnat en rad frågetecken. Att ignorera dessa och kalla det för att "säga obekväma sanningar som män inte klarar av att hantera" är fegt.
Förutom elaka nätkommentarer har jag även mötts av arga röster när jag vistats på offentliga platser i Norrbotten. Bland annat kom en man fram på Winter Prides avslutningsfest och berättade om hur upprörd han var över det jag skrivit. Jag hade fel, jag var dum i huvudet och folk skrattade åt mig på den arbetsplats han jobbar på. Lite senare kastade han en öl över mig medan hans pojkvän tittade på.
Vänta lite, nu hör jag det igen! Ahh, dessa vackra violinstämmor.... (Snyggt invävt där förresten. Det verkar vara väldigt vanligt med homosexuella och de kan dessutom reagera precis som alla andra!)
Det kan inte vara lätt att bli så upprörd över en persons åsikter. Jag blir i och för sig också sjukt upprörd över idiotiska åsikter och handlingar men jag tar det sällan eller aldrig så långt som att hälla öl över någon.
Nu börjar jag tröttna på violinmusiken...
Det känns också konstigt att som hbtq-person trampa på sina egna. Inte för att vi är en homogen grupp som tycker och tänker likadant och som vill samma saker. Utan just för att vissa hbtq-personers kamp för ett bättre och mer rättvist samhälle är anledningen till att sådana som exempelvis ölmannen har några rättigheter över huvud taget.
Jag håller såklart med om att man inte ska hälla öl över andra människor som utövar sina demokratiska möjligheter. Du menar att din typ av åsikter och dess spridning är anledningen till att homosexuella har några rättigheter överhuvudtaget? Denna homosexuella man ska vara dig tacksam just för att han är homo? För att han är homo ska han vara upprörd över att trumslagarna på torget är män? Du och "ölmannen" ingår i en grupp som inbördes kan tilltala varandra "sina egna"? Din artikel är så dålig att man knappt har något att bygga frågorna på, så här kommer några påståenden: Om du hade styrt detta land i hundra år hade "ölmannen" varken haft jobb, självkänsla eller frihet. Dina åsikter går ut på att vissa människor (heteromän) ska hållas tillbaka för att andra ska kunna blomstra (kvinnor och hbtq-folk). Samtidigt är kvinnor och män likadana...
Nu säger jag inte att jag på något sätt förändrar lagar men att göra skillnad i det lilla är väldigt viktigt det också. Alla behöver och vill förstås inte försöka förändra rådande strukturer men de som gör det borde stöttas och lyftas upp av andra inom olika minoritetsgrupper.
Du gör det klassiska misstaget att gruppera människor och värdera mindre grupper högre än större. Eftersom vi har majoritetsdemokrati ska man självklart ta hänsyn till mindre grupper, men att göra det genom att idiotförklara en av de största grupperna är såklart respektlöst och helt fel väg att gå. Grupper är relativa, de blir vad du väljer att använda som kriterier. De blir vad du vill att de ska bli. Så var noga när du grupperar och påstå inte att den ena gruppen är sämre än den andra om du samtidigt som du vill ge sken av att alla grupper är likadana.
Precis som jag skrev i min förra krönika är ju inte kvinnor, tjejer och transpersoner en minoritet i samhället men vi behandlas som om vi vore det. På grund av det tycker jag att det är konstigt att kvinnor ifrågasätter min krönika. Flera tar tydligt avstånd från min syn att se på världen.
Alla är olika. Ju snarare du inser det desto lättare blir ditt liv. Din universallösning, att trycka ner män, anses inte vara konstruktiv av alla.
Jag kan inte rå för det men jag tycker det är så sorgligt. Och så länge ni och männen blundar tänker jag fortsätta öppna munnen oavsett om orden som kommer ut är bekväma eller inte.
Även åsikter som är fel är obekväma.
Och oavsett om konsekvensen blir att det viner kring öronen. För kan det förändra någons tankebanor och leda till att brudar med liknande åsikter känner sig sedda och bekräftande är det värt det. Jag tar med mig alla positiva kommentarer och använder de negativa som bränsle. För att fortsätta min kamp.
Nu tar du på dig en hjältes kläder för att du har skrivit en artikel som många reagerar på. Du tycker att den är bra, men många med mig är mest förvånade att den har publicerats i en hyfsat seriös tidning. Det är att skräp publiceras man reagerar på. Inte att dina "revolutionerande sanningar" är svåra att hantera.
Långt därinne bär jag med mig en kommentar. Jag avslutar med den. "Jag gråter. Och älskar den. Dig. Tack för att du sätter ord på mina känslor".
Artikeln kan tolkas på många sätt eftersom den är så öppen för tolkning (och därmed inte kan sägas presentera en knivskarp obekväm sanning). Jag tror dock att din artikel gjort mer skada än nytta då den är usel på det sätt att den likväl kan tolkas som ett bidrag till allmänt manshat. Att någon blir glad av den kan vara ett symptom av samma sjukdom som jag, genom min tolkning av artikeln, ger dig som diagnos: Manshat.
__________________
Senast redigerad av JP 2012-06-10 kl. 12:34.
