2012-04-11, 23:54
#1
Skriver det här inte för att jag tror det kommer förändra något men med lite tur kanske det lättar mig lite.
Efter som jag försöker skriva av mig så ska kan jag ta det från då jag tror allt började..
Gick i grundskolan och i 7-9 klass blev jag utstött från klassen, men berättade inget för något. Men tillslut "råkade" en gammal vän nämna något som fick mig att prata om allt som jag hade inom mig om klassen, hur jag mådde skit och att jag vid några tillfällen försökt ta mitt liv.
Denna vän hade tidigare gått igenom liknade situation och gav mig hjälp som tillslut fick mig till att berätta för föräldrar och skola.
Det blev dock ingen ändring utan skolan bad mig mer eller mindre att bita ihop det var ju bara 1 år kvar.
Vilket jag också gjorde och det gick väll "bra". När gymnasiet kom var det en lättnad och jag sökte en skola som inte var i kommunen så jag inte skulle kunna möta någon jag kände, en nystart i livet.
Gymnasiet började och jag hamnade i en grymt trevlig klass och jag var glad och det var en ljus framtid där jag hade bra betyg, kompisar och Universitet var bara 2 år bort.
Men nu började helvetet..
Jag blev sjuk men försökte trots det att gå tillskolan som vanligt men blev sämre och min närvaro droppade rejält.
Sökte mig till Sjuvården, där dom började testa allt möjligt blev skickad runt till alla möjliga olika specialister allt drog ut på tiden.
Ett år flög förbi och jag blev självklart tvungen att gå om 2 året på gymnasiet, nya ansikten där jag inte kände någon och grupper redan var klara, passade inte alls in.
Hade inte heller blivit bättre utan blev fortfarande skickad runt till olika läkare vilket också gjorde att jag sakta började falla in i samma tankar som jag några år tidigare haft.
Efter ett litet tag tyckte studievägledare/mentor att jag borde bytta skola till en som låg närmre där jag bodde så att jag skulle ha större möjlighet att gå i skolan.
Eftersom min sjukdom gjorde mig tröt gick jag mer eller mindre med strömmen och gjorde det jag blev "tillsagd" att jag skulle göra.
Men det ändrade inte att jag fortfarande var sjuk och jag blev åter igen underkänd i så mycket att jag fick gå om flera kurser.
Efter 3 år lyckades jag tillslut med att klara alla kurser för det 2a läsåret men kunde inte fortsätta då jag blev sämre i sjukdomen som dom fortfarande inte visste vad det var och eftersom jag inte heller orkade mer och efter rekommendation från studievägledare hoppade jag helt av studierna.
Senare lyckades läkarna ge mig en diagnos på vad det var jag hade tyvärr fanns det ingen bra medicin för det utan blev "test kanin" och fick olika mediciner utskriva som kanske skulle hjälpa.
En av dom gav viss effekt på mig och jag blev lite bättre vilket gav mig orken att försöka att läsa upp min gymnasiala kompetens på komvux och kurserna började men inte långt där efter blev jag åter igen sämre och jag fick avbryta studierna.
Fick gå på fler tester och fick nu ytterligare en diagnos så nu bar jag på två sjukdomar som inte hade någon direkt medicin utan att jag var tvungen att leva med dom livet ut.
Vilket lede till omkring ett år då jag försökt lära mig att leva med min diagnos, vilket jag nu till stor del har lärt mig att göra.
Men nu står jag här utan jobb, bostad eller utbildning och är fortfarande psykiskt dålig där jag nästan hela tiden känner mig tom, där inget betyder något och vad jag tror skulle beskriva som rädsla för "allt".
Har endast ett fåtal vänner kvar som jag håller kontakt med men dom vet endast att jag varit "vanligt" sjuk ingen vet hur psykiskt dåligt jag mår då jag alltid så fort någon är i närhet av mig håller masken att jag mår "okej" och jag hanterar allt bara bra och jag håller på att ta mig in i livet igen.
Men varje gång jag har försökt ta ett steg ut ur allt ramlar jag istället ner i ett ny håll som jag tror jag helt enkelt gjort mig rädd för att ta något steg över huvud taget och jag vågar inte lita på andra, då alla gånger jag litat på någon har dom svikit mig. Så berätta inget personligt för någon.
Har nu trots allt givit det ett försök till och har sökt till flera folkhögskolor men vet inte om jag kommer att klara det, är rädd för att jag helt kommer att kollapsa och att det igen kommer att gå åt helvete, att åter igen kommer att falla. Tror inte att jag skulle klara att ramla igen, har helt enkelt inte orken att ta mig upp om det skulle hända.
Jag vet inte längre vad jag ska göra!
Men nu har jag i alla fall fått skriva av lite av det jag har haft inom mig och av jag gått igenom dom senaste åren, vet inte om jag fick med allt eller om det som jag skrivit är något läsbart.. Men om du läst allt tackar jag för att du tog dig tiden.
Efter som jag försöker skriva av mig så ska kan jag ta det från då jag tror allt började..
Gick i grundskolan och i 7-9 klass blev jag utstött från klassen, men berättade inget för något. Men tillslut "råkade" en gammal vän nämna något som fick mig att prata om allt som jag hade inom mig om klassen, hur jag mådde skit och att jag vid några tillfällen försökt ta mitt liv.
Denna vän hade tidigare gått igenom liknade situation och gav mig hjälp som tillslut fick mig till att berätta för föräldrar och skola.
Det blev dock ingen ändring utan skolan bad mig mer eller mindre att bita ihop det var ju bara 1 år kvar.
Vilket jag också gjorde och det gick väll "bra". När gymnasiet kom var det en lättnad och jag sökte en skola som inte var i kommunen så jag inte skulle kunna möta någon jag kände, en nystart i livet.
Gymnasiet började och jag hamnade i en grymt trevlig klass och jag var glad och det var en ljus framtid där jag hade bra betyg, kompisar och Universitet var bara 2 år bort.
Men nu började helvetet..
Jag blev sjuk men försökte trots det att gå tillskolan som vanligt men blev sämre och min närvaro droppade rejält.
Sökte mig till Sjuvården, där dom började testa allt möjligt blev skickad runt till alla möjliga olika specialister allt drog ut på tiden.
Ett år flög förbi och jag blev självklart tvungen att gå om 2 året på gymnasiet, nya ansikten där jag inte kände någon och grupper redan var klara, passade inte alls in.
Hade inte heller blivit bättre utan blev fortfarande skickad runt till olika läkare vilket också gjorde att jag sakta började falla in i samma tankar som jag några år tidigare haft.
Efter ett litet tag tyckte studievägledare/mentor att jag borde bytta skola till en som låg närmre där jag bodde så att jag skulle ha större möjlighet att gå i skolan.
Eftersom min sjukdom gjorde mig tröt gick jag mer eller mindre med strömmen och gjorde det jag blev "tillsagd" att jag skulle göra.
Men det ändrade inte att jag fortfarande var sjuk och jag blev åter igen underkänd i så mycket att jag fick gå om flera kurser.
Efter 3 år lyckades jag tillslut med att klara alla kurser för det 2a läsåret men kunde inte fortsätta då jag blev sämre i sjukdomen som dom fortfarande inte visste vad det var och eftersom jag inte heller orkade mer och efter rekommendation från studievägledare hoppade jag helt av studierna.
Senare lyckades läkarna ge mig en diagnos på vad det var jag hade tyvärr fanns det ingen bra medicin för det utan blev "test kanin" och fick olika mediciner utskriva som kanske skulle hjälpa.
En av dom gav viss effekt på mig och jag blev lite bättre vilket gav mig orken att försöka att läsa upp min gymnasiala kompetens på komvux och kurserna började men inte långt där efter blev jag åter igen sämre och jag fick avbryta studierna.
Fick gå på fler tester och fick nu ytterligare en diagnos så nu bar jag på två sjukdomar som inte hade någon direkt medicin utan att jag var tvungen att leva med dom livet ut.
Vilket lede till omkring ett år då jag försökt lära mig att leva med min diagnos, vilket jag nu till stor del har lärt mig att göra.
Men nu står jag här utan jobb, bostad eller utbildning och är fortfarande psykiskt dålig där jag nästan hela tiden känner mig tom, där inget betyder något och vad jag tror skulle beskriva som rädsla för "allt".
Har endast ett fåtal vänner kvar som jag håller kontakt med men dom vet endast att jag varit "vanligt" sjuk ingen vet hur psykiskt dåligt jag mår då jag alltid så fort någon är i närhet av mig håller masken att jag mår "okej" och jag hanterar allt bara bra och jag håller på att ta mig in i livet igen.
Men varje gång jag har försökt ta ett steg ut ur allt ramlar jag istället ner i ett ny håll som jag tror jag helt enkelt gjort mig rädd för att ta något steg över huvud taget och jag vågar inte lita på andra, då alla gånger jag litat på någon har dom svikit mig. Så berätta inget personligt för någon.
Har nu trots allt givit det ett försök till och har sökt till flera folkhögskolor men vet inte om jag kommer att klara det, är rädd för att jag helt kommer att kollapsa och att det igen kommer att gå åt helvete, att åter igen kommer att falla. Tror inte att jag skulle klara att ramla igen, har helt enkelt inte orken att ta mig upp om det skulle hända.
Jag vet inte längre vad jag ska göra!
Men nu har jag i alla fall fått skriva av lite av det jag har haft inom mig och av jag gått igenom dom senaste åren, vet inte om jag fick med allt eller om det som jag skrivit är något läsbart.. Men om du läst allt tackar jag för att du tog dig tiden.
