Citat:
Ursprungligen postat av Lurven
Det som är viktigt för att detonera en uran- eller plotoniumbomb är att volymen med materialet så snabbt som möjligt går från underkritisk till överkritisk. Det görs med konventionella sprängämnen formade så att uranet/plutoniumet komprimeras från ett sfäriskt skal till ett klot, vilket är den optimala formen.
I tillägg "boostas" detonationen genom att en extra neutronkälla initieras i rätt ögonblick.
De höga kraven på synkronitet av de komprimerande sprängladdningarna, samt neutronkällan är nog den största utmaningen. (när man väl lyckats anrika önskad isotop i tillräcklig mängd)
Runt uranet/plutoniet finns också en sköld av ett neutronreflekterande material för att så många neutroner som möjligt ska stanna inne i materialet och ge kärnklyvningar.
I ditt hypotetiska fall startar säkert klyvning om geometri och volym är fördelaktig, men troligen uppstår bara "fizzing" och inte en momentan och fullständig klyvning. Denna fizzing ger ett kraftigt neutronflöde och är i sig livsfarligt att vara nära. Åtskilliga kärnfysiker fick dödliga ståldoser under experiment på 40-och 50-talet, och även på senare tid har det skett olyckor av den typen när man helt enkelt haft för mycket klyvbart material alltför koncenterat/tätt packat, två incidenter i Japan bland annat.
Håller med. Om du hade en kritisk massa och fick för dig att börja sammanföra denna så skulle det nog smälla till ("fizzel"), den närmaste omgivningen skulle få en dödlig dos med neutronstrålning. Sedan skulle någon tvingas gå in och städa upp. End of story.
Att få till en atombomb kräver mer kontrollerade omtändigheter.
Googla gärna "Demon Core" om en klump plutonium som dödade två vetenskapsmän innan den slutligen användes i en bomb.
tack!