Sprida libertarianismen

Jag har tänkt skriva det här inlägget ett tag, men är inte helt säker på hur det skall se ut, och för att inte skriva ett alltför långt inlägg tänkte jag ta upp det jag har att säga i en kort form.

Först, det verkar som att några här funderar på hur man skall kunna övertyga andra om frihetens idéer på bästa sätt. Det är utgångspunkten för inlägget; hur skall man bäst övertyga folk om libertarianismen. Ta upp exempel som du anser verkar fungera.

Här kanske det är bäst att dela in diskussionen i två delar: saker som det är generellt bra och generellt negativt att ta upp. Samt saker som det är specifikt bra och negativt att ta upp. Vissa saker gillar alla människor att höra, vissa saker är specifika. Jag vet inte hur annorlunda folk är från varandra, men det kan vara bra att utgå från att många saker fungerar bara för vissa och vissa fungerar bara för andra. Olikheten mellan oss verkar vara större än de flesta utgår ifrån (iaf instinktivt).

(Nu när jag tar upp dessa förslag måste jag säga att jag inte alltid följer dem, men rätt ofta.)

1. Generellt positiva saker att ta upp
   
   1.1 Var vänlig när du bemöter andras inlägg. Jag följer inte alltid den här regeln, tyvärr. Men, oftast håller jag mig på en rätt bra nivå (tycker jag...) och ofta får jag bäst respons när jag anstränger mig att inte implicit förolämpa den jag diskuterar med.
   
   Robert Lefevre har en rätt bra modell man kan utgå från; var inte elak, utan försök anlägga en trevlig stil, så att den andre inte känner sig hotad och hamnar i försvarsställning, utan genuint vill reflektera över ens budskap. Bryan Caplan menar samma sak:
   
   
   Citat:

   Ursprungligen postat av Bryan Caplan

   My week at the IHS seminar in Chicago returned a long-lived libertarian meme to my field of vision. The meme: Humility. If libertarians want to communicate with a broader audience, we've got to stop being so full of ourselves.
   
   So the story goes. But is it true? As I've said before, all radical critiques of the status quo are fundamentally not humble. After all, most people oppose major changes in the status quo. So you can't really advocate big changes unless you think "I'm right, and almost everyone else is wrong." If you've got a humble way to say that, I'd like to hear it.
   
   Now I agree that libertarians could use a public relations makeover. But what we need isn't more humility, but greater friendliness. Smile. Laugh at yourself. Look for and enjoy the good in people who don't agree with you. Appreciate your good fortune to be alive during the best years humanity has ever had. Live by the wisdom of The Godfather: "I believe in friendship and I am willing to show my friendship first."
   
   1.2 Om något är oklart, fråga efter en förklaring. I många fall skriver etatister bara en massa floskler, och det kan vara lockande att bara attackera dessa direkt, men i många fall tolkas de annorlunda än hur man själv gör det. Om man då för fram en bra kritik, och lagt ned en massa tid på det, kan alltid motdebattören säga att denne tänkte på något annat med vad denne var ute efter.
   
   1.3 Sikta inte efter att vinna en debatt, utan sikta på att lämna dörren öppen för att få ut fler poänger. De flesta har rätt säkra världsbilder som de inte vill få krossade, och om man lägger på argument efter argument kanske dessa bara sluter sig.
   
   Man kan tänka sig två sorters människor här: de som är ute efter sanningen (som i vilken ideologi är bäst för något moraliskt mål) och de som är ute efter makt och status. I båda fallen är målet att se till att de tvekar på sin egen ideologi. De som inte stött på libertarianismen nu är osäkra kanske mellan (fp) och (m), men helt säkra - när man tar upp frågan - på att välfärdsstaten behövs. Om man kan se till att den förste tvekar på sin sak är denne mer benägen att lyssna på andra argument från samma håll. Om man kan få den andre att tveka kommer denne iaf att se att något argument måste rättas till i sin egen ideologi, vilket förhoppningsvis innebär att denne kommer försöka hitta fel i den libertarianska ideologin. Och om denna inte gör det, skickar det en signal till alla andra som lyssnar/läser; att en vänlig libertarian kan föra fram invändningar mot deras ideologi som någon inte kan svara på. Nog en positiv signal.
   
   Ha som mål att få motdebattören säga iaf "den här personen var vettig, även om jag inte håller med om åsikterna".
   
   1.4 Erkänn att frågorna är svåra, om någon säger det. Men påpeka att även om de är svåra finns det ändå vissa poänger man kan föra fram (att statens politik uppnås genom tvång - dock inte våld, det går att få fram det genom hot om våld, för de flesta), och att det inte går att bara på förhand acceptera statens ideologi som korrekt. Det är uppenbart att staterna inte försöker få frihandel överallt, trots att det är den frågan som flest ekonomer är överens om.
   
   1.5 För de som det här inte fungerar med, ignorera dem, istället för att spendera tid på dem. Bäst av allt, säg att du inte orkar diskutera eller inte vill för att det kan bli en så upprörd stämning.
   
   
2. Saker man generellt inte skall ta upp
   
   2.1 Kalla inte folk för idioter eller förolämpa dem. Jag har aldrig övertygat någon genom att kalla de idioter. Någon som har?
   
   2.2 Utgå inte från att folk förespråkar etatism när de använder floskler som etatister använder (som samarbete och gemenskap). Dessa är ju bra saker, så vanligt folk vill ju uppnå det också, men det gör de inte till etatister.

Har inga förslag på specifika saker man kan ta upp.

Så, jag hade som sagt tänkt ett längre inlägg, och det var att ta upp andra diskussioner på nätet, som vi kunde ta upp i den här tråden, samt ta upp argument man gör som faktiskt har fungerat på andra. Det verkar inte finnas någon sådan tråd här på forumet, men det skulle vara bra att ha, så att vi kan jämföra argument för att se hur bra de är och vad som biter på vilka.

Ett argument, eller något jag brukar börja mina diskussioner med irl, är att både jag och motdebattören vill (oftast) uppnå samma mål (välstånd, fred, framgång m.m.). Sedan fortsätter jag med att skillnaden är att jag vill uppnå detta genom frivillig handel och samarbete mellan människor, då jag tror på människan och dess fantastiska kapacitet, medan min motdebattör vill uppnå detta genom tvång och våld. Detta brukar ge ett bättre utgångsläge i diskussionen och tvätta bort stämpeln som "ohuman" som liberterianer ofta har, samt även det andra lägret en tankeställare.

Nu har jag bara precis läst ditt inlägg och känner att jag kanske borde tänka över och strukturera mina spontana tankar lite mer. Så detta blir lite av ett rant.

daemon3.14 du själv övertygade mig om anarkokapitalism före minarkism genom att konfrontera mina åsikter. Minarkismen fann jag övertygande inte för att någon som la fram det gjorde det på ett trevligt sätt utan för att jag fick det kört ner i halsen via starka argument.
Liberalismen överhuvudtaget tog jag till mig för att jag blev kallad en idiot när jag la fram omfördelningsargument och förklaringen till varför jag var en idiot var väldigt övertygande. Så du har övertygat mig genom att kalla mig idiot, faktum är att det är det enda som övertygat mig, när jag fått det påvisat genom logiska resonemang att jag var en idiot och dessutom blivit kallad det. För jag tycker det är pinsamt att ha fel mer än jag bryr mig om hur den andra personen hanterar mig eller den sociala pressen i samhället.

Före dessa uppvaknanden hade jag dock många gånger diskussioner med människor jag inte höll med, som var trevliga och bemötande, som kom med bra poänger, många gånger kom med t.om. bättre poänger, men av någon anledning höll jag med dem men ändrade inte min åsikt. Jag tror att de retoriska knepen, vilket jag kan använda men inte vill, inte övertygar människor utan det får dem bara att hålla med av sociala skäl. Det kan t.om. vara en nackdel, för att om du är supertrevlig kommer det vara vad de kommer ihåg från konversationen, inte argumenten.

Sen tror jag inte alla kan övertygas, jag tror det är väldigt få som har ett så öppet sinne. De flesta personer har inte ens en fungerande epistemologi för sociala vetenskaper, eller för den delen naturvetenskapliga. T.om. många pålästa personer har inte detta, de är medvetna om vad epistemologi är men de tar ändå och använder relativistknappen (som förstör all möjlighet till att uttrycka någon sanning) som motargument hela tiden samtidigt som de kommer med starka åsikter om ämnet. Så det finns definitivt mer än två människor, jag skulle säga att denna sortens människa är den vanligaste i akademin. Folk som är duktiga på att lyssna på vad andra säger till dem, som är bra på att lyda, som är bra på att organisera kunskap och t.om. förstå teorier, men tydligen saknar kunskapen att bedöma vilken information som är starkare än annan eller vilka teorier som har bättre förklaringsvärde. Detta kan uppfattas ganska klart i debatter där det finns en väldigt hög social kostnad för att påstå någonting, men faktan är ganska klart emot den sociala uppfattningen. För att ta ett exempel, inkomstfördelningen, många ekonomer arbetar med att detta är ett problem men konceptet i sig själv är uppenbarligen ett resultat av olika värderingar på olika arbetet, att arbete inte är homogent, vilket i princip alla ekonomer håller med om. Alla ekonomer skulle dessutom säga att det är bra för ekonomisk effektivitet om vi betalar de som producerar mer bättre, de som jobbar hårdare mer, och vise-versa för motsatsen. Ändå har många denna självmotsägelse att inkomstskillnader i sig är ett problem.
Ta skillnader i IQ mellan raser som ett annat exempel eller hur mycket skada global uppvärmning gör gentemot kostnaderna för att göra någonting åt det. (The Golem At Large tar upp massvis med exempel på detta)

Så jag tror inte vänlighet är vägen att gå, jag tror inte ens att problemet för libertarianer är att våra argument tryter. Det är att den sociala normen är så enormt kraftfull att det spelar ingen roll om vi påvisar att vi har hur rätt som helst, sociala normen kommer vinna. Så vad libertarianer behöver göra är att leva som libertarianer, stå på sig socialt, ha bra liv som folk vill härma, vara trevlig mot människor inte i diskurs om politik utan som personer. Ta inflytande över kulturen. Ta inflytande över sociala medier. Den som har kontroll över de sociala normerna kontrollerar politiken. Det tycker jag vi redan sett bevis på.

Kolla bara på alla libertarianer som kommit till den ståndpunkten för att de läst Ayn Rand. Det är rimligen fler, eller lika många, som gjort så än de som kommit till det för att de läst Milton Friedman och mises.

Våra argument är redan bäst. Vi är i min mening redan trevligast då vi bara använder hård retorik, våra motdebattörer skickar polisen på oss för att vi inte håller med. AFA slår ner liberaler, vårt svar på detta är att diskutera hur hemskt det är och det är inte ens så vi använder detta för att göra någon större rörelse, utan vi är så konstigt intresserade av sakfrågorna. Det är inget snack om saken att volountärister både höger och vänster har bäst argument. Problemet är att den sociala pressen ligger från etatistka övertygelser. Ta ett socialt problem exempelvis, den normala övertygelsen är att det ska lösas via identitetspolitik, att man skapar intressegrupper som lobbyar staten om rättigheter. Det är så folk förstår att ett problem ska ses över. Säger man att man är emot homoäketenskap för att man inte förstår varför äktenskap ska vara en statlig institution, då tenderar folk att hålla med dig om att de kanske inte borde vara det, men generellt så fortsätter de att arbeta på samma sätt.

Bra förslag!

stenskulptur: Tycker mig också se en positiv inställning när man utgår från samma grund.

Visf: Ditt enda argument för att vänlighet inte är så viktigt är för att det inte var så viktigt för dig. Men, kan det ha varit så att det inte främst var just att folk kallade dig idiot som fick dig att vilja undersöka frågan mer, utan för att de menade att du hade fel och att det var jäkligt fel att ha en sådan felaktig inställning? Det kanske är svårt att få fram det annat än med att kalla någon idiot, men, det kanske finns något annat alternativ? Ett ord för "en som vägrar undersöka frågan ordentligt och väljer att stötta rådande strukturer trots att de uppenbarligen orsakar skada samtidigt som deras eventuella nyttighet inte är bevisad"?

Annars, två argument till för vänlighet. Det första är för ens egen skull. Ju mer ovänlig man är desto mer prestige riskerar man förlora av att behöva ändra åsikt i en debatt. Det är jobbigt att behöva säga att man har fel, och de är det oftast bäst att erkänna, så för att inte höja kostnaderna för det borde man inte förolämpa andra.

Ett annat för vänlighet är att det berättar för andra att ens åsikter är bra att ta hänsyn till, och kan ges till andra, utan att dessa nedvärderar det för att man bryter mot debattnormer. Nog för att man redan bryter mot många andra av de sociala normerna, men marginellt torde det vara bättre att inte bryta de som faktiskt är bra.


Hm... det enda fall jag kan minnas där jag kallade dig för dum, idiotisk eller okunnig var i en fråga om handel och ekonomi, inte om ak. Men, om jag minns fel, så får jag väl säga Yeay för förolämpningar, i ditt fall då!

Annars håller jag med om dina andra förslag. Har själv mer eller mindre slutat läsa skönlitteratur så har inte koll på om de senaste libertarianska verken är bra eller inte - gillar Rands böcker och Illuminatus!. Och jag håller med om att inte alla kan övertygas. Hade tänkt skriva lite mer om det. Tänker mig att det är mycket implicit alliansbyggande i många diskussioner; man stöttar det som man tror hänger ihop med "ens sak"/ideologi och är intresserade av idéer som ser ut att stötta ens ideologi eller mål i livet (som att exempelvis sitta i en statlig byråkrati eller indoktrinera folk i s.k. samhällskunskap). De idéer som man inte gillar försöker man däremot hindra från att spridas genom att håna och förlöjliga. Vilket innebär att det är viktigt att visa att deras preferenser/mål är överens med ens egna, som stenkulptur tar upp. Men att man tar upp det i mer direkt form.


Nej, för enligt vissa studier får människor mer "flow" av att inte behöva tänka på ekonomiska incitament. Detta gäller bara i vissa arbetsmiljöer, de mer kreativa, där arbetet kan göras om till att bli mer som en lek eller sammanhållande sysselsättning. Se intervju med Daniel Pink och recension av Drive. Det innebär att mer lön skulle kunna, allt annat lika, sänka produktionen för folk blir inte lika fokuserade på att göra uppgiften. Kan väl bero på människan såklart.

Det absolut bästa sättet att sprida frihetens idéer är väl ändå genom att leva värderingarna i sitt eget liv, där man trots allt har någon slags kontroll och kan göra skillnad, och börja föregå med gott exempel?
Eller det är väl i alla fall var man bör börja.
Helt enkelt visa vad frihetsvärderingar faktiskt är och hur bra livet är utan auktoriteter och våld, i stället för att bara tala om för andra att börja handla efter dem och kanske sluta rösta på något av landets sossepartier för att försöka neutralisera staten, vilket man ändå har i princip noll kontroll över.
Vilket gör att man exempelvis inte behåller auktoritära och korrupta människor i sitt liv, oavsett om dessa nu skulle tillhöra ens s.k. ''familj'' och människor som fortsätter förespråka aggressionsvåld mot dig och vägrar lyssna trots alla dina invändningar.
Då kanske folk börjar se att libertarianismen handlar om någonting betydligt mer och större än bara några kapitalistkräk som vill ha ihjäl fattiga.


Väl talat. Bättre om man kan få statskramarna att faktiskt börja försvara sitt förespråkande för användningen av aggressionsvåld, i stället för att man alltid själv ska hamna i en slags försvarsposition.

Vad många bra grejer som kommit fram redan! Och att daemon3.14 "för att inte skriva ett alltför långt inlägg tänkte jag ta upp det jag har att säga i en kort form" gillar jag skarpt.


Jag är själv stundtals jättedålig på att vara ödmjuk och trevlig, men försöker.. Tror liksom daemon att det är bäst så, och framförallt känns det bättre efteråt.

Jag tror att det kan vara bra taktik att först av allt fråga en meningsmotståndare nåt i den här stilen: "Om jag skulle lyckas övertyga dig på något sätt om att min ståndpunkt är den rätta, eller åtminstone 'mer rätt' än din, skulle du då vara beredd att ändra dig?" och gärna "vad skulle kunna få dig att bli övertygad om att jag har rätt?"
Då har man dels uteslutit risken för att man öser fram en massa argument som personen inte kan bemöta men ändå står fast som en, well, idiot, och dels en "måltavla" att sikta mot när det gäller vad man måste ta upp för argument för att kunna övertyga personen. Det finns förstås en risk att han/hon i efterhand säger att det ändå inte räcker trots att man visat allt han/hon på förhand ställde upp som krav, men då får man väl ta det och låta bli att försöka resonera med personen i framtiden.


Något man kan göra om någon kommer med ett påstående (händer alltför ofta IRL att någon vräker ur sig något ogenomtänkt) är att fråga om han verkligen är helt säker på sin sak, och vad som övertygat honom om att det är så. Att helt enkelt ge personen en chans att "såga upp en bakdörr" att smita ut om det visar sig vara fel, så att det inte blir så pinsamt isåfall. Har man benhårt sagt "så här är det" blir det svårare att släppa den ståndpunkten även om motargumenten väger väldigt tungt, men om man istället säger "jag kan ha fel, men jag tror att..." har man inte alls lika mycket prestige att förlora. Jag försöker själv oftast lämna en sån öppning för att lättare kunna erkänna mina eventuella fel, och när jag inte gör det så ångrar jag mig ofta senare.

Så om vänlighet är det som övertygar människor varför har Rush Limbaugh över 15 miljoner lyssnare, Savage, Levine och Glenn beck över 9 miljoner. De är inte trevliga och snälla, de har däremot pondus.

Eller ta Howard Stern och Opie and Anthony, de mest populära programmen på sattelitradio. Inte heller snälla progamledare i någon bemärkelse.


Jag tror att det handlar om att det ska finnas en social kostnad för att inte hålla med, och en social belöning för att hålla med. Det är så propaganda görs, genom att bryta ned och bygga upp. Båda fungerar rimligen bättre än bara ena. Man ska inte vara vänlig i motargumenten, utan när folk börjar hålla med en. Det är ändå så pressen från normer fungerar, som är det drivande i att forma folks politiska uppfattningar.


Jag gillar inte ens Rands böcker, men jag tror verkligen det är däri bristen ligger, det är inte i de akademiska argumenten. De är redan bäst. Problemet är att folk generellt är inte så intresserad av argument som de är av kulturella normer. Att gå på en jobbintervju och säga att man är anarkist kan rimligen kosta en jobbet, människor är väldigt sociala varelse och våra instinkter utvecklades framförallt under förhållanden där vi levde 40-50 personer i en stam, under kommunism. Det är därför det är så attraktivt, inte för att det är intellektuellt stimulerande utan eftersom att det är i linje med våra underliggande undermedvetna instinkter. Då var det verkligen så att om en person blev rik var det på bekostnad av andra. Eller ta maktstrukturer, att det skulle vara en ledare som berätta för stammen hur man skulle bete sig. I det här finns det en svårighet att överkomma hur personer tänker på problemen, eller snarare kanske inte gör det.


Jo visst, jag vet hur kreativa yrken och problemlösning gör sig bättre under andra organiseringsformer, det gäller dessutom hierarkier och därtill är det olika för olika kulturer. Tyskar exempelvis klarar sig inte bra i organisationer som har lösa strukturer likt ett bolag som Google, de är generellt vana vid väldig hög mån av arbetsfördelning.
Detta vore dock enbart ett argument emot inkomstskillnader om varenda person i Sverige jobbade med kreativ problemlösning, nu är det väldigt långt från att vara fallet och dessutom kan man säga att bra institutioner föds av institutionell konkurrens där institutioner med bra incitamentsstrukturer blir belönade för detta.

Bra punkt, men det är inte riktigt min approach. Jag bryr mig inte ett dugg om den jag diskuterar med tar till sig något eller inte, faktum är att jag utgår från att de är alldeles för tungt investerade i sina ideal. Det viktiga är att man fortsätter diskutera och plocka poänger så att folk som bara följer tråden som läsare kan lära sig något och bli intresserade. Det är bara smart att fortsätta diskutera när man märker att motståndaren är hopplös men vägrar ge sig, för då kommer (förhoppningsvis) andra att tycka att man verkar mer påläst, intressant eller vad det nu kan vara. Av denna anledning så har jag sällan diskussioner på tu man hand IRL.

Trådarna "Har demokratin rätt att försvara sig?" och"Skatt = stöld" är exempel på trådar där jag tror att libertarianerna framstår som mer trovärdiga, där man kan göra nytta bara genom att fortsätta diskutera.

Skatt=stöld-grejen är du inne på rätt spår. Det viktiga här är det liberala budskapet att just de som vill betala skatt, och gärna betalar mer - det är i synnerhet dessa som är bestulna.

Det är väldigt viktigt med den poängen. Och jag ser att ni håller fast vid den. Fortsätt så.


Lycka till 2014.

Några generella grejer jag kommer att tänka på spontant är att man nog helst bör undvika att överdriva snacket om rättigheter och snacket om våld. När det gäller rättigheter är detta något som de flesta inte tror på, åtminstone inte på det pseudoreligiösa vis som en del libertarianer gör. Jag har även försökt diskutera det många gånger, vilket bara lett till floskler, godtycklighet och cirkelresonemang när man ska förklara varför just de rättigheter man själv förespråkar är "sanna" medan alla andra är "falska"; att tona ned detta skulle nog hjälpa till att få bort en del av de sekteristiska vibbarna man kan uppleva. Istället bör man fokusera mer på att diskutera frihet i ankytning till lycka, möjligheter, nytta, rättvisa, o.s.v. - en slags utilitaristisk approach som för all del inte behöver ligga till grund för ens etiska och moraliska ställningstaganden, men som nog fungerar bättre när det gäller att övertyga människor om det sunda i en idé.

Kan man lägga fram övertygande argument om att lyckan, möjligheterna, nyttan och rättvisan för alla, eller de allra flesta, ökar med friheten så tror jag att det övertygar fler än ett par tusen sidor religiöst-metafysiskt mumbojumbo - vilket människor, även om det var sant, skulle värdera utifrån de förra kriterierna. Alltså, ha för all del en personlig etik bygd på kristendom, islam, objektivism eller vad som helst, men att diskutera med detta som auktoritet - som den Enda och Rätta vägen - blir aldrig lika övertygande som att faktiskt visa på hur frihet faktiskt gynnar människor på riktigt, med utgångspunkt i exempelvis lycka och rättvisa.

Vidare är snacket om våld, tvång, "skatt är stöld", o.s.v. något som inte riktigt går hem, som jag upplever det. Det har helt klart sin plats i debatten, och anarkismen är i min mening överlägsen andra teorier på ett rent "spontanmoraliskt" plan då den konsekvent motsätter sig angrepp; men faktum är trots allt att de allra flesta inte uteslutande ser staten som en vålds- och tvångsapparat, medan de inte heller ser beskattning som stöld så länge skattekronorna delas ut till folket igen. Och detta går ju också att motivera genom en mängd förklaringar: orättvis fördelning som ett resultat av tidigare ekonomiska system och lobbyism/korporatism inom detta, vilket staten måste fixa; "okunnighetens slöja" som gör en viss omfördelning nödvändig; staten som legitim representant för samhället, vilket besitter vissa kollektiva samhälleliga rättigheter, o.s.v. Det är helt enkelt inte lika "uppenbara sanningar" för någon som inte är anarkist eller libertarian som för någon som är det - det är i grunden en fråga om åsikter, om vad som utgör legitimt våld/tvång och vad som inte gör det, när det dyker upp i en faktisk diskussion. Att beskattning inte är annorlunda än ett personrån blir därför nonsens för många, då de kanske inte heller skulle ha något emot "personrån" om det vore så att rånarna rånade alla i samhället på en bestämd kvot och sedan delade ut det till samhället igen.

Medan en konsekvent motstånd mot angrepp således är en central princip så bör den läggas fram på ett annat sätt än "jaha, du förespråkar alltså våld, tvång, stöld, MORD!!!!" när någon säger att det är okej att det finns skatter som hjälper utsatta människor. Att istället ha motståndet mot angrepp som en ständigt bakomliggande princip, och igen försöka resonera kring de positiva aspekterna av frihet och ställa upp frivillig organisation i en jämförelse med statlig sådan, tror jag övertygar fler. Att bli utpekad som potentiell (eller faktisk) rånare och mördare för att man förespråkar t.ex. socialbidrag till människor som verkligen behöver dem får bara sektvarningsklockor att ringa för många; att försöka förklara hur man skulle kunna lösa det genom frivillig organisation och inbördes hjälp tror jag är en bättre strategi.

Alltså: rättigheter och våld/tvång/stöld ut, "retorisk utilitarism" och förklaringar av frihetliga lösningar på samhällsproblem in.

Mitt tips är att liberalen försöker förstå var motståndarna kommer ifrån och sedan försöker övertyga utifrån detta. Om man funderar lite över detta så är det uppenbart att många av liberalens favoritargument är ganska irrelevanta och missar alltsom oftast målet. Låt mig ge några exempel.

Människor föds in i samhället och kommer alltid att underkastas de regler som gäller där hon föds och hon kommer att konfronteras med det samhälle hon föds in i och detta samhälle kommer att ge henne olika möjligheter att forma sitt liv som hon behagar, detta är sant både i Nord Korea och den anarkistiska utopin. Ganska självklart men det är samtidigt något som den liberala retoriken helt missar. Det tvång som liberaler tjatar kommer av att man underkastas de regler (som går utanför de regler som liberaler gillar) som gäller där man föds.

Vad människor intresserar sig för är att födas in i ett bra samhälle, och tex. Rawls tankexepriment sätter fingret explicit på detta. Människor är i regel egenintresserade och i allt väsentligt ganska lika, så människor föredrar naturligt att födas in i ett samhälle som ger dem en stor personlig autonomi och möjlighet att forma sig ett gott liv. Detta innebär att de regler man föds in under naturligt värderas utifrån denna utgångspunkt, liberalens regelverk eller kommunismens regelverk är båda med i denna debatt på precis samma villkor, men liberalen anammar ett konceptuellt ramverk som förbjuder att man ställer den relevanta frågan om hur det liberala regelverket presterar på parametar som intresserar människor, istället försöker man utesluta alla alternativ genom att hänvisa till "logiska" härledningar från påhittade premisser. Observera dessutom att om man med naturrätt avser människans natur och med detta menar hennes generiska preferenser så är ju tex. Rawls utgånspunkt betydligt mer mitt i prick eftersom den tar sin utgånsopunkt i precis detta.

Antag nu för skojs skull att den liberla utopin inte presterar som det är tänkt utan skapar ett extremt segregerat samhälle där livschanser mer än något avgörs vid födseln och att människor generellt är mer låsta än i tex. ett mer socialliberalt system. Eftersom människor intresserar sig för autonomi så presterar det senare systemet bättre på denna väsentliga parameter. Beakta nu ett typiskt liberalt argument att tex. människorna i det senare systemet är slavar eftersom de är underkastade regler som går utanför de som godkänts av Misesintitutet. Liberalen finner detta argument starkt eftersom ingen vill vara slav. Men anledningen till att ingen vill vara slav är ju för att det innebär en så drastisk begränsning av de möjligheter som är öppna för en, dvs. ens personliga autonmi är fullständigt beskuren. Men eftersom det socialliberla samhället enligt antagandet ovan presterar bättre på precis detta så blir det bara pannkaka av libertarianens argument, det framstår i sammanhanget enbart som förvirrat, och detta hade kunnat avhjälpas pom liberalen hade funderat lite på vad som egentligen intresserar människor och att människors inställning till regler avgörs av reglernas faktiska meriter, inte av hurvida de är godkända av ledande libertarianer.

På samma sätt anser människor generellt att staten är legitim helt enkelt eftersom det är en lösning på det praktiska problemet att implementera ett bra samhälle, precis som IKEA:s struktur är en lösning på det praktiska problemet att ordna ett stort företag. Denna legitimering av staten tar avstamp i precis det människor är intresserade av och är därför relevant, medan liberalens krav på att staten måste upplösas om man inte kan legitimera den genom en "logisk" härledning från metafysiska axiom är ett fullkomligt goddag yxskaft-argument för de allra flesta människor. En bättre legitimerng av staten än att den är ett nödvändigt villkor för ett bra samhälle kan inte framställas. Sedan kan man diskutera hurvida detta verkligen är sant, kanske är staten onödig och ett ännu bättre samhälle kan ordnas utan, men liberaler skulle ha större chans att övertyga om man lämnade sina "logiska" argument därhän och gick direkt på de substantiella frågeställningarna.

Jag kan bara hålle med BRT ovan, det är mycket mer fruktbart att diskutera från ett brett sett utilitaristiskt perspektiv än att rabbla "logiska" härledningar som helt missar alla relevanta frågor.