Är vi rätt för varann?

Vet inte riktigt vad jag vill få ut genom detta inlägg men kan ju hoppas att det på något sätt ska hjälpa mig.

Jag och min kärlek har varit tillsammans i lite över ett år nu. I början var jag såklart jättekär och helt övertygad om att detta var "the one". Vi flyttade ihop relativt snabbt och skaffade ett typiskt Svensson-liv med fint hem, bil, stabila inkomster och husdjur. Jag har nästan allt jag skulle kunna önska just nu, känns som att det i alla fall inte går komma närmare än såhär men ändå fattas något. I början tyckte jag att vi var så lika varann, äkta solemates, men allt eftersom märkte jag att vi är väldigt olika på många plan. I det stora hela kan man säga att min sambo nöjer sig med tillvaron som den är oavsett hur den ser ut, har inga krav på något och gillar att bara ta det lugnt hemma. Inte så värst intresserad av resor eller upptäcka nya saker. Det gäller samma när det kommer till det sexuella, inga krav på något speciellt bara det inte är utanför ramarna av "vanligt sex". Jag är helt tvärt om på dessa punkter! Jag älskar när det händer saker runt om mig, är spontan och åker gärna på resor och utforskar vår värld. När det kommer till det sexuella gillar jag passionerat hett sex som gärna får innehålla inslag av bdsm, rollspel m.m.
Dessa olikheter har resulterat i minskad sexuell aktivitet och alla roliga upplevelser jag önskar att få uppleva tillsmmans med min livs kärlek får jag istället uppleva med mina vänner.

Har även märkt att jag inte får det stöd jag behöver gällande många saker, stora som små. T.ex en viktminskning som definitivt skulle höja mitt självförtroende. Ibland får jag höra att jag är fin som jag är och ibland får jag kommentarer som indikerar på att jag aldrig kommer gå ner ändå. Anledningen till att detta är viktigt för mig är att när vi träffades tränade jag 6 dagar i veckan och var i mycket bra form. Efter vi träffats åsidosatte jag träningen, hade myskvällar och käkade massa godis som resulterade i en viktuppgång på 10 kg. Att jag vill gå ner dessa kilon och bli vältränad igen finns ingen förståelse för och trots jag flertalet gånger påvisat hur viktigt detta är för mig så får jag inget stöd utan blir nästan feedad istället.

Så en av mina frågor är om ett förhållande ska se ut såhär? Ska man köpa läget och nöja sig med hur det är?

Har givetvis funderat i banorna om man borde gå isär eller inte men känns som att det inte finns någon annan som någonsin kommer kunna älska mig så mycket igen. Förövrigt är min sambo ett äkta kap; den snällaste jag känner, snygg som fan och älskar mig otroligt mycket. Har dock märkt att även min sambo börjar bli medveten om dessa olikheter och verkar må dåligt över detta.


Är man rätt för varann ändå och bara ska kämpa på?
Eller ska man bryta upp och båda får söka nya som passar bättre?

Jag gissar att du stött på den kända ett års krisen. Efter ett år kan man säga att man nästintill kan varandra utan och innan. Insikten kommer som en chock och insikten säger en att gå vidare. Mitt tips är att inte dras med i landet mellanmjölk tänket som har gjort att man ska göra slut direkt något inte känns bra. Så är det inte. Man finns där genom dom goda tiderna och dipparna.

Det går över på någon månad. Gräset är verkligen inte grönare på andra sidan. Det kommer bara sluta för dig som alla andra. Ni är inte tacksamma för det ni får. Ni dumpar, märker att ingen är bättre men BAM hon har en ny,snyggare,bättre kille och du kom på ditt misstag för snabbt.

haha vill inte låta elak men har sett detta om och om igen. Jag gick igenom ett års krisen, 2 års krisen och tre års krisen. Sen är man glad att man höll ihop.

Stöd angående vikt minskning ? Skrattade högt när jag läste det Bara att äta mindre ju

Men ge karln och ert förhållande en chans till, låter super ju. Angående sexbiten får du väl helt enkelt säga hur du vill ha det, eller det kanske du redan gjort ?

Bor man med någon som inte förstår varför man vill gå ner i vikt och som gärna stoppar onyttigt framför en så blir det extra jobbigt att gå ner. Dessutom när man dagligen får dumma kommentarer så fort man väljer nyttigare alternativ, då känner jag inget stöd. Eftersom min vikt har blivit ett problem för mig så är det viktigt att få stöd av den jag bor med och inte bli motarbetad istället.

De exempel jag nämnt som olikheter mellan oss är sådant vi talat om. Men man kan ju inte tvinga sin partner till sådant den inte vill oavsett om det gäller ut och resa eller något sexuellt.

Vafan sluta lipa och ät inte så mycket onyttigt bara så ska du se på grejer.

Sexuellt är det ju kört för din del om ni redan snackat och han inte ställer (tråkmåns) du får helt enkelt nöja dig med missionären, men då blir väl konsekvenserna att du letar sexuell spänning på annat håll.

Du får tvinga med han på någon resa. Kan ju inte säga nej till allt eller ? Han kanske föredrar att sitta vid soffan 24/7 och i det fallet vet jag inte om han är något att ha, bättre du leker med mig som både reser och ger strypsex

Prata med din sambo om det. Det finns en lösning på allt, bara man vill.
Blir man för "bekväm" med varandra får man försöka hitta på något som tänder till den där gnista ordentligt igen. Till exempel en solresa med utflykter på någon vacker ö, med god mat och heta kvällar på hotellrummet.

Men prata för guds skull med honom om det så du inte sabbar något jättefint. Om du verkligen vill ha en förändring så förklara för honom att även om du inte vill göra slut, så fungerar det inte att ha det som ni har det nu om det ska vara långvarigt.

En sak är klar och det är att ni inte ska separera! Som någon här nämnde innan så har men olika kriser då det går mindre bra. Ta dig bara igenom de så ska du se att allt blir bättre

Men i den sexuella biten så verkar din sambo väldigt tråkig, och hur du ska göra för att få honom att testa nya saker vet jag inte...

Vikt minskningen borde inte vara så svår. Gå till ett lokalt gym ett antal dagar i veckan, ät inte godis och ät inte snabbmat så kommer du snart i full med din dröm kropp

Är lite förvirrad TS av vilket kön är du? Fick känslan av att du var man när jag läste ditt inlägg, men ser att folk svara i tråden med att "ge karln en chans" och nu blev jag osäker. Eller kanske så att det är en modern man + man relation?

Den viktigaste frågan: Älskar du honom?
Skulle du vara lycklig med tillvaron så som den ser ut nu även 10 år framåt?
Jag känner igen mig i det du skriver, flyttade ihop med mitt x när jag var väldigt ung efter 2 år som sambo förändrades båda.
De funkade i början då vi hade samma värderingar. Men han sket i det att jag ville gå ner i vikt, att jag ville gå på museum tillsammans, promenera, de handlar om att stötta varandra i livet. Man skulle alltid vara hemma se på film och vila under helgerna. Tillslut kom vi fram till att göra slut för jag hade inte varit lycklig med tillvaron så som den såg ut och han hade inte varit nöjd med en sur fru/tjej hemma.

Känn efter vad det är du vill i livet, lyssna på ditt inre oftast vet man vad som är rätt.
Gör bra val nu istället för att ångra dig då ni får barn och är typ gifta.

Han är världens bästa kille och jag älskar honom fortfarande men jag ångrar inte mitt beslut

Det med viktminskning var bara ett lätt exempel på något jag inte får något stöd med. Nu råkar jag vara en sån person som gärna tar tag i saker och ting Så har redan lyckats gå ner i vikt. Men sambon stör sig alltid på att jag ska vara "krånglig" och välja nyttig mat istället för något enklare flöt. Eller om jag inte vill äta godis mitt i veckorna. Finns även fler situationer där jag inte får stöd fast jag behöver.

I vilket fall som helst, dessa saker jag tog upp är sådant som talats om, på något sätt, men vi har helt enkelt inte samma intressen och tycken. Det med de sexuella är väl inget vi pratat om på det sättet, jag har väl föreslagit en del men sambon tycker det är helt sjukt perversa saker. Och då har jag föreslagit småsaker som jag anser tillhör "normalt" sex. Jag har ju inte sagt att jag måste ha detta annars dör jag eftersom jag inte vill tvinga till något men har som sagt föreslagit en del under vår tid ihop.
Det där med resa är vi helt olika på också, har föreslagit semester men det var inte populärt :/

Så det var ju därför jag undra om det är så det ska vara i ett förhållande?
Hur får alla andra sina förhållanden att fungera om det inte går kompromissa vissa saker? Ska man bara glömma vissa saker man vill och bara köpa läget?