Mållös över din fina skrivande. Levde mig in i din text. och att om man uppnår det som du nu beskriver. Får man leva sina levande dagar med att ständigt vilja vara där igen ?
Jag tvekade en stund innan jag bestämde mig för att skriva detta och det är med gråten i halsen jag skriver detta.
Det är jag som är "Jonas" i den här berättelsen. Vi var unga och i klorna på heroinet. Ännu inte fysiskt beroende någon av oss. Men i psyket var vi redan fast sedan första fixen. Det var bara början på en kamp mellan livet och drogerna. Liv eller död. Jag lyckades få liv i dig den gången. Men till sist fick du gå ditt öde till mötes alldeles för tidigt.
Jag höll på att gå samma öde till mötes. Men vid vad som lär ha varit sista chansen fick jag nåden. Precis när allt var som allra värst hittade jag kraften att göra något åt mitt problem. Jag behöver inte heroinet för att leva längre.
Jag saknar dig och önskar att du fortfarande fanns här ibland oss. Önskar att du också fått nåden.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
