Varannan vecka med barnen.

Hej

Två helt normala och fungerande föräldrar separerar och har en god och fin kontakt med varandra (god ekonomi), barnen bor varannan vecka. Hur blir dessa barn? Klarar det sig bra i livet? Är det bättre för barnen att slippa bråk och stök hemma och få vara ifred med sina föräldrar halva tiden istället?

Jag och min sambo har knappt några känslor för varandra och har prövat det mesta för att liva upp det. Men det går inte. Både hon och jag längtar ut efter passion för någon annan. Men barnen gör att vi inte tar några förhastade beslut.

Barnen tycker det är jobbigt från början! men oftast blir det bra tillslut. Och dem tycker med det är skönt att bo på två olika ställen. Klart det är helt beroende på vilka dom här barnen är och hur gamla och hur dom ser på saker. Men oftast blir det alltid bättre än att höra bråka.

Barn är både väldigt anpassningsbara och uppmärksamma. Om stämningen mellan föräldrarna är spänd så märker barnet det, utan tvivel.

Jag tror att om man som par inte har något gemensamt så är det bättre för barnen att man flyttar isär. De har, som sagt, lätt för att anpassa sig och även om de innerst inne vill att mamma och pappa ska älska varandra och bo ihop så mår de oftast bättre av att slippa allt bråk.

Gör upp en deal med din sambo att aldrig tala illa om varandra inför barnen (inte ens beklaga sig över den andra till vänner över telefon om det finns en chans att barnen hör) och försök skiljas som vänner. Bråk gör barn osäkra.

Jag tror det du skrev är nyckeln till ALLT.

Hej

Det är bättre att barnen får bo varannan vecka med respektive förälder än att de bor under samma tak där det kan förekomma bråk osv, speciellt om ungarna är små. Så länge man förklarar för barnen varför och påminner dem om att de inte har något med separationen att göra.

Tack för alla svar. Läser till min stora förskräckelse på familjeliv vilken psykisk tortyr det är för ungarna och att det automatiskt väljer industriprogrammet och blir Charles Manson när man bor varannan vecka.

Hahaha . Det blir vad man gör det till. Är ni dåliga föräldrar är chansen lika stor att de blir fucked up även om ni hade kommit överens och bor tillsammans.

Det är väl klart, det är bara mammor som skriver där?

Men räkna med en lång anpassningsperiod, flera år med ibland rätt rejält mysko beteende. Min dotter har haft problem med att släppa sin mamma när hon lämnas på dagis t.ex. (bitit folk och haft sig), men barnpsykolog försäkrade att det är saker som går över, och att det barnet mår bäst av är att få kunna bilda band till bägge föräldrar. Med reservation för hur gamla dina barn är. :P Mina var 2 och 4 vid separation.

En sak jag tycker blir jävligt viktig är att man måste finnas där för barnen väldigt mycket. Innan hade de två de kunde gå till, nu finns bara en. Se till att vara tillgänglig så går övergången mycket smidigare.

Ja du har sannerligen säkert rätt i det min vän. Tror nog att det är enklare idag än för 20 år sedan. Jobbar själv med saker och ting som gör att jag måste veta familjekonstellationerna, vissa kan vara väldigt mycket mer moderna än det vi eventuellt kommer att hamna i.

Jag tackar ödmjukast för era svar.

Tack för ditt svar!

Jag har tack och lob ( ) två grabbar som skolades in på dagis på en förmiddag (Kanske är jävligt tokigt åt andra hållet) som man kan dumpa av hos främlingar utan problem.

Jag förstår. Och jag kan absolut inte se problemet. Har man barnen varannan vecka så är det 100% barnen den veckan, INGET annat. Allt annat vore ju fan helt fantastiskt själviskt.

Kul att det fungerar för dig och ditt ex!

Edit: HEHE, "Snorlyktan"

Jo, precis. Har man barnen är det livet den veckan. Fester och annat kan man schemalägga barnfria veckan... har fått ta den diskussionen mer än en gång med mitt ex, om vi säger så. Hon såg chansen att bli fri som en fågel med gratis barnvakt tills jag sa ifrån.

Inte för att göra dig beskviken, men mina barn skolades också in på dagis på en förmiddag. De går självmant fram och tar kontakt med människor. Likförbannat kommer jäkligt mysko beteenden med jämna mellanrum. Plötsliga ilskeutbrott över att man säger till dem att ställa undan talriken (vilket man ju alltid gör) t.ex, då de första dagarna efter överlämnandet.

Det ÄR jobbigt för barn att att fara fram och tillbaks till en början, och för vissa tar det mycket längre tid än för andra.

Med tanke på hur mycket bättre sonen (han var två när det begav sig för tre år sen) tar det hela misstänker jag att ju äldre de blir desto svårare är det för dem.

Snorlyktan ja. :P Jag var helt ensam om det nicket på google ett bra tag tills jag en dag till min förskräckelse såg att ett litet fruntimmer snott det som namn på sin blogg. Huu.

Jag antar att det var ironiskt menat, men det var bara mina erfarenheter jag skrev om (även om jag inte är skilsmässobarn själv så har jag sett på nära håll hur mina vänner påverkats).


Familjeliv är nog lite av en klubb för inbördes beundran bland föräldrar. Alla som inte passar in i deras norm blir dissade. Vi är inte mycket bättre på flashback, men här finns det alltid någon som håller med om vad man skriver