Tripprapport - Toppisar (Del 1)

När: Händelserna utspelade sig i höstas i slutet av september.
Var: En polares stuga på sydöstra Öland.
Ålder och tidigare drogerfarenheter: Jag var nitton år vid tillfället och hade rökt CB regelbundet i cirka två år samt trippat på toppisar en gång tidigare.

Prolog:
Efter en veckas hårt sökande kring golfbanorna i hemstaden hade jag, min flickvän (som vi kan kalla för Anna) och tre goda vänner som vi kan kalla för (Simon, Krille och Peter) fått ihop en mängd svamp som vi tyckte var lagom. Vi åkte till Öland på lördagsmorgonen för att spendera en natt i sommarstugan som ägs av Simon.
Förutom svamparna 350-400 st så hade vi en tvåa brunt och en hel del vin med oss. Förväntansfulla begav vi oss iväg och på vägen dit dunkade vi skön musik och talade ut om hur mycket vi sett fram emot detta, hur vi ska göra ruset så ultimat som möjligt och hur våra tidigare svamperfarenheter såg ut. Simon och Krille hade varit i Amsterdam tidigare under året och där hade de haft en tripp på tryfflar som de beskrev som tung.

Peter hade kört toppisar 1-2 gånger tidigare men ganska små doser.

Jag bedömde min första tripp som ägt rum året innan till ungefär 50 toppisar men i efterhand är jag säker på att jag överdrev den siffran. Troligen låg jag mellan 30 -40 och den trippen hade varit mycket kontrollerad och ljuvlig men hallucinationerna hade lyst med sin frånvaro.

Brist på erfarenhet och respekt för de små liven ledde till att vi beslutade oss för att fler än vi klarade.

Del 1. Timma 1-2.
Vi slänger i oss mellan 75 och 80 stycken på kanske 15 minuter medan jag uppmanar Anna till att äta 50 som jag tydligen tycker är en lagom nybörjardos.
Jag, Krille och Simon var säkra på vår sak medan Peter tyckte dosen var lite överdriven.
Vi satt och tog det lugnt några minuter, kollade på varandra och drog lite skämt om det ena och det andra men gick ganska snart ut för solen sken och vi var ciggsugna.
Satte mig i en trädgårdsstol med Anna som var lite nervös och det var hon inte ensam om.

Jag vet inte om det var rädsla eller bara alla svamparna vi käkat på så kort tid men både Krille och Peter spydde strax efter att vi käkat dem. Detta förbättrade inte direkt starten och jag blev lite småirriterad men försökte i alla fall hålla god min.
Det började formas små mönster i gräset och till min glädje uppfattade även Anna dessa. Hon tyckte det kändes lite lugnare nu då känslan trängt sig på och hon upplevde den som positiv.
Personligen tyckte jag också det kändes bra även om det var konstigt att de andra grabbarna spydde. Vi beskådade kossorna och fann deras lugna och monotona liv otroligt komsika. Inledningsvis tenderar jag att flumma till lite extra på grund av förväntningar och så var det även denna gången.
Kossorna, gräset och den ljuvliga känslan i magen skapar en stabil grund, en trygg helhetskänsla.
Vi sitter kvar ett tag, betraktar ting runt oss och frågar oss varför vi gör det enda eller det andra men blir strax sugna på att gå in igen där dockningsstationen och sprängfyllda iPods väntar.
Precis innan vi ska gå in så spyr även Simon men han hävdar att allt är okej och att det bara var skönt att "få upp det".
Visst upplever jag en viss bukfylla men den är inte så påtaglig att jag vill kräkas. Samtidigt vill jag se hur allting ska bli utan att spy upp något och jag tycker att det är viktigt att få "full effekt".

Jag, Simon och Anna sätter oss i vardagsrummet och drar igång musiken medan Krille lägger sig i en säng i rummet bredvid för att stirra i taket. Peter lägger sig på övervåningen i en säng för sig själv.
Jag inleder med lite elektroniskt och nu börjar saker också röra på sig lite mer regelbundet.
Vi sitter och skrattar, kollar på varandra och låter de där sköna spänningarna i hela kroppen komma och gå. Anna asgarvar och pekar på sina jeans som i mina ögon ser normala ut.
"-AAAA det är mönster som rör sig hiihhihihi" lyckas hon klämma ut mellan skratten.
Jag ser inget på jeansen men tycker det är skitkul jag med, vi sitter och njuter tillsammans, allting känns så perfekt. Lyckan över att det gick så bra och att det äntligen hände är stark. Vi gungar fram och tillbaka, väl medvetna om att vi tre (i alla fall jag och Anna) är på samma härliga nivå.
Simon verkar också nöjd, men samtidigt märker man att han är lite osäker. Han spydde för ett tag sedan och är inte riktigt lika inne i extasen. Strax efteråt går han in och lägger sig i en annan säng brevid Krille och därinne ligger de sedan och mumlar ett bra tag. Då och då slänger vi iväg några ord till varandra för att kolla så allt är okej.
Jag stirrar upp i taket som är gjort av trä och de där mörka delarna där kvistarna suttit bildar mönster. De cirkelformade snurrar runt runt medan de avlånga bildar långa sträck som binds ihop med cirklarna. Allting gungar fram och tillbaka i symbios och jag njuter.
Jag är fortfarande kapabel till att ta in allt och jag är så positivt överraskad över att jag redan nu fått känna så mycket mer än förra gången. Det känns som att jag precis inlett en resa med massor av otroliga äventyr framför mig.


Del 2. Timma 2-3.
Plötsligt vaknar jag och Anna till. Vi inser att Peter ligger ensam på övervåningen så vi går flummandes upp för att kolla till honom. Vi uttrycker lite självgoda saker på vägen upp om hur bra det går och hur vi inte förstår hur de andra kan vara låga.
Peter har grävt ner sig under täcket och tilltalar oss endast med korta oroliga toner. Han verkar vilja vara ifred men vill gärna att vi ger honom hans mobil. "Tack" säger han och sticker blixtsnabbt fram sin hand för att ta mobilen och gömmer den sedan illa kvickt. Den verkar funka som en länk till verkligheten men det vill vi också gärna fungera som. Vi peppar honom och frågar om han ska med på en promenad. Föga förvånande är hans intresse vagt för en sådan strapats ty han har tillräckligt mycket att handskas med under sitt täcke.
Vi låter honom ligga kvar där, då han vill ha lugn och ro men när vi gått ner ropar han upp mig igen.

Peter: "Duu, det är viktigt att musiken alltid är på".

Jag: "Arå det är den, men vad vill du lyssna på?" (Kanye Wests MBDTF har varit på ett tag, ingen orkar bry sig.

Peter: "Ta något bra bara, som...känns bra. Och det är viktigt att musiken alltid är på. Ni finns här va?"

Jag: "Jadå, det är den och vi finns här."

Fnissar lite smått när jag går ner igen. Att tala till en klump täcke som nojjar över saker och ting känns komiskt. Jag är så säker och för mig är det svårt att förstå var oroligheterna kommer ifrån.
Det är svårt för mig att hitta någon musik som känns bra just då. Möjligheterna är för många och samtidigt vill jag välja något bra, så Peter blir kvitt sin oro. Valet försvåras ytterligare då skärmen på iPoden blir bredare och smalare hela tiden medan alla möjliga färger blinkar. Jag minns hur röd den var. Den var röd och den rörde på sig, den var bred och smal.
Väljer någon musik men glömmer snabbt vad det är, går ut till Anna och frågar om vi ska ta den där vilket hon gärna gör ty hon mår underbart. Simon följer också med medan Krille och Peter ligger kvar, en på övervåningen och en på nedervåningen.

Att klä på sig är nu ett jävla projekt. Vi vrider och vänder på skorna för att lyckas men det är verkligen utmanande. Allting ser annorlunda ut och det är svårt att hitta rätt grejer men tillslut slår vi igen ytterdörren och påbörjar vår strapats ner mot havet i lagom takt.
Skymningen börjar närma sig, kylan sprider sig och jag fryser lite då jag lätt blir frusen när jag befinner mig i de högre tillstånden. Jag tänder en cigg men frågar mig genast varför.
Det känns onaturligt och jag märker knappt när jag får ner rök i lungorna. Ciggen känns avlägsen och jag kan inte alls förstå hur en person kan vara bunden till något sådant. Som grädden på moset luktar det koskit och den vidriga odören sprider sig på något sätt till mina smaklökar via ciggröken.
Jag slänger den och inser att jag inte längre är lika trygg som förut. Något nytt och starkare har inletts.

Tripprapport - Toppisar (Del 2)

Vi småskrattar när vi lunkar ner över fältet för ingen av oss fattar vart vi skall eller varför vi ens gick ut från första början. Men samtidigt har vi ingen aning om vad vi ska göra sen heller. Det är inte obehagligt ännu men de saker som annars har ett syfte blir intressanta att beskåda ur andra perspektiv. Det klassiska exemplet är väl just tiden, hur den inte alls går som du annars upplever det och hur meningslös den kan kännas under perioder av ruset. Vad spelar tid för roll? Den känns oändlig, det finns ingen brådska med någonting och senare skulle detta vända sig emot mig.
Vi stannar plötsligt och blir i samma sekund ense om att vi nu bör vända och gå inåt. Eller ja, Anna och Simon blir eniga medan jag bara följer efter. Mina tankar har börjat loopa sig och oron har fått fäste. Ännu så länge låtsas jag inte om något, utan jag hänger bara på och skrattar när dem skrattar. Anna är fortfarande överlycklig, hon hoppar och skuttar, säger att hon aldrig vill att det ska ta slut och jag försöker låta positiv.
Vi kommer tillbaka till stugan, står ett tag vid trappan och beskådar fågelflockarna samt en och annan fladdermus som drar omkring i skymningen.
Hallisarna är nästan frustrerande påtagliga och det har inte stått still på ett tag. Flockarna blir dubbla och när jag raskt drar handen förbi mina egna ögon så kopieras den och jag ser två.
Anna och Simon pratar och det verkar som att Simon slutligen fått kontroll. De är båda två ganska lugna nu och jag ser att det står bra till med dem.
Jag känner mig ensam, jag kan inte längre höra vad dem säger. Jag står där och nickar ett tag men tillslut är jag bara lam. De undrar hur det är med mig och jag säger att det är lugnt, men det känns jobbigt att jag inte kan koncentrera mig och höra vad de verkligen säger. Jag kan inte svara på längre frågor eller göra ett utlägg kring hur jag själv mår. Jag mumlar kortfattat att det är lite jobbigt och de reagerar ungefär som jag själv reagerade när Peter mådde dåligt. De ler, tröstar, uppmuntrar och det känns lite bättre.


Del 3. Timma 3-5.
Vi kommer in och går upp på övervåningen där Peter och Krille sitter och snackar. De ligger i var sin säng i två ändar av rummet så jag sätter mig på golvet mellan dem och frågar hur allt står till.
Peter beskriver hans själavandring. Det kändes tydligen som att han återföddes i en puppa och att han slitit en lång stund för att lyckas ta sig ut för att sedan börja gå och slutligen återfå full kontroll. Krille menar att han också börjar känna sig stabil och detta förstärker min oro. Jag börjar grubbla på hur mycket deras spyor egentligen påverkade och varför de inte är nojjiga nu när jag börjar spåra som hårdast. Jag sitter kvar där på golvet, vrider och vänder mig men inser att ingen ställning egentligen är behaglig. Att lyssna på vad de snackar om känns helt poänglöst, allting känns meningslöst och det enda jag verkligen kan lyssna på är mitt eget huvud som loopar negativa tankar i ljusets hastighet.
Jag ger dem ett halvdant leende och lägger mig i en säng längre bort i rummet (övervåningen är ett enda stort rum, med fyra sängar - en i var sitt hörn). Anna kommer upp och de andra grabbarna säger att jag mår lite sisådär så hon kommer bort och lägger sig hos mig. Det känns bra att hon är där. Vi ligger och pratar lite men för det mesta är jag tyst. De andra går ner och chillar, röker cigg och lever ut resten av sin tripp.
Själv ligger jag på övervåningen och är livrädd. Det är tur att Anna är där, hon bidrar till en viss trygghet och hon har bra kontroll. Min tidsuppfattning var dålig innan men är numera noll. Jag spenderar timmar i den här sängen och efter vi legat där en stund börjar jag förklara min ångest för Anna. Att jag är orolig över att aldrig landa, hur meningslöst allting känns och att jag inte vet hur jag ska kunna leva med det.
Jag är väl medveten om hur vidrigt det är att lägga över detta på henne när hon själv är hög men jag har inget val, jag måste säga något till någon innan jag blir galen. Hon tröstar mig först men efter en stund börjar hon själv gråta och jag förstår henne. Jag brukar annars vara den jordnära av oss två, jag tog med henne på detta och nu är det jag som satt mig själv i helvetet. Hon känner sig helt plötsligt också oroligare så vi ligger där och håller om varandra. Det känns bra att vara hos henne. Jag förstår inte vad älska är, jag förstår i stort sett inte hur man kan ha känt någonting positivt innan men jag förstår att hon är god, att hon är bra, att hon är trygghet.
Vi ligger och säger det högt till varandra. "Det är du och jag, jag och du, det är konstigt men det är bra, visst är det bra", etc etc.

Allting som hände innan trippen känns så frukstansvärt avlägset. Till och med tidigare delar av trippen känns avlägsna. Känns som att det har gått en enormt lång tid sedan vi kom till stugan och jag kan absolut inte förstå vad mitt liv består av hemma.
Vad är meningen i någonting? Vad är jag? Varför är jag jag? Hur kan man vara säker på någonting när allting helt plötsligt är så långt borta? Hur finner man en mening i någonting?
Frågorna loopas om och om igen medan jag driftar längre och längre bort i detta gråa ingenting.
Jag försöker komma ihåg mitt personnummer, jag tänker på min skolgång, personer i min härhet, försöker få upp deras ansikten och namn i huvudet. Jag anstränger mig så hårt för att fokusera tankarna och frammana det där som jag vill tro finns någonstans, nämligen mig själv. Jag vill förstå vad jag var innan "detta" som jag och Anna kallar det men det känns omöjligt att hitta tillbaka till den nivån. Dagens intryck har varit så påtagliga att allting annat är för långt borta.
Ibland kommer kompisar upp och snackar lite men går strax ner igen då det känns poänglöst och för att Anna ändå är hos mig.

De visuella hallucinationerna är också som värst när jag ligger i sängen. Väggarna är gjorda av betong och det är små små svarta fläckar överallt som kryper. Det ser ut som små termiter som bara kryper och kryper in genom olika springor här och där. Trätaket rör sig ännu mer än vad det gjorde där nere, när vi lyssnade på musik och njöt av extasen. Lampans ljus skiftar styrka och ibland även färg. När det är som värst är det knappt någonting som står stilla och därför är det också obehagligt att ha ögonen öppna. Jag blir bara påmind om hur borta jag är och därför blundar jag men där står det inte heller helt still och i allt mörker så driftar tankarna ännu mer.
När det okontrollerade obehaget är som värst så finns det verkligen inget ljus, men det kommer en högsta peak och efter att den passerat så börjar också landningen.
Tidigare under trippen har jag bara märkt hur tiden mellan peakarna blivit färre och färre och peakarna blivit starkare och starkare. Men någonstans under de dimmiga timmarna i sängen så märker jag att det börjar lugna sig, att det blir längre tid mellan peakarna och att de blir färre och färre.
Polarna kommer upp och jag börjar prata med dem. Jag orkar inte så mycket till en början så jag lyssnar mest till dem och de berättar om allt annat som hänt och hur oroliga vi varit för varandra.
Samtidigt går allt lite för snabbt, det visuella har inte lagt sig ännu och under en period är jag rädd att det psykiska ska ha lugnat sig men att hallisarna ska vara något jag får leva med men tillslut släpper även dem.

Slutet på kvällen, dagarna därefter och en liten analys.
Lättnaden är nu oändlig. Jag är så otroligt lycklig att jag knappt kan förstå det själv. Jag är tacksam mot allt och alla för att det äntligen gick bra och jag berättar om hur livrädd jag var.
Jag äter, dricker och vi börjar spliffa. Kvällen blir förbannat mysig tillslut men samtidigt är alla trötta och tankeställda efter allt som hänt så vi deckar ändå ganska tidigt. Morgonen efter vill alla bara hem så fort som möjligt.

Dagarna går och jag har svårt att tala om det som hänt medan Anna däremot känner en psykosrädsla. Hon känner sig inte riktigt som vanligt och hon kollar massor med forum för att läsa om folk som upplevt liknande saker. Anna kommer dock över oroligheten och slutar som mycket optimistisk kring det hela. Hon säger nej till weeded också och har nu inte rökt på väldigt länge.

Jag däremot, ökade min konsumtion av weed och alkohol. Förutom det så prövade jag under de kommande månaderna efter det både kokain, amfetamin och subutex. Samtliga substanser har varit engångsföreteelser men det är fortfarande något jag aldrig skulle kört annars. Principerna bryts i takt med att man får mer kunskap kring saker och ting som exempelvis med svamp men ibland bryts också principer för att du förlorar kontakt med din egen värdighet.
Hela hösten blev väldigt onykter för min del, och när jag under vintern började bearbeta problemen så kom många begravda känslor fram. Droger hade för mig blivit ett sätt att bearbeta rädsla och depression och därför var det tuffare än väntat när jag väl skulle lägga ner.

Till er som inte prövat men vill pröva så rekommenderar jag det verkligen. Men se till att vara pålästa, börja på små mängder, bekanta er med drogen i en takt som passar just er. Hur man påverkas av en viss dos varierar från person till person och hur du mår spelar en enorm roll när det kommer till trippen.
Sedan ett par månader tillbaka har jag varit betydligt nyktrare och bara tagit några öl ibland. Jag mår bättre och ser fram emot nästa höst då jag får chansen att i ett bättre tillstånd ge mig in i en värdig tripp.

Min första rapport. Tack till er som läste. Kommentera gärna!

Mycket bra rapport! Trevligt med en analys efteråt också, något som jag saknar i många tripprapporter. Kommer du ta lika stor dos nästa gång tror du?

Tack tack .
Hehe säkerligen inte. Kommer inleda med en svagare dos. Går det bra kanske man kör igen och då lite starkare.