Citat:
Kontrajihadismen är inte särskilt ideologiskt närstående nationalismen. Kontrajihadismen kan ses som ett mer militant försvar av det rådande systemet: kontrajihadister hatar islam eftersom islam är intolerant mot homosexualitet och annan perversion, för att muslimer ofta är emot sionism och Israel, för att islam förespråkar traditionella könsroller och så vidare.Det verkar som att du vill att allt ska koka ner till "judefrågan"? Som sagt, det finns fler frågor att diskutera, en kontrajihadisering av etnisk nationalism vill nog ingen se men kontrajihadismen kan helt säkert expandera och få in folk på en mer etniskt inriktad nationalism. Istället för att se närliggande politiska åskådningar som fiender så kan man faktiskt se dem som möjligheter.
Oskorei har ju faktiskt kritiserat fokuset på islam...
”Islam är som nazism och kommunism”
Varför har då fokus kommit att hamna på islamiseringen? Man kan misstänka att detta i hög grad beror på medias logik. De begrepp som förekommer i media blir också de begrepp med vilka många människor förklarar sin omvärld. När media rapporterat om ”muslimer” och ”islamister” har de alltså kommit att bli begrepp människor tar ställning till. Hade media istället rapporterat om ”människor från Mellanöstern” hade något liknande skett, men det har media inte gjort. De såkallade islamofoberna reproducerar alltså medias verklighetsbeskrivning, även om de lägger andra värderingar i de skeenden media beskriver.
I lika hög grad beror det på gränserna för den offentliga diskursen. Denna accepterar kritik mot ideologier, men tabubelägger kritik mot de flesta etniska grupper. Jämförelser av islam med ideologier som ”nazism” har därför upplevts relativt förenligt med den offentliga diskursen. Den som kritiserat islam har alltid kunnat poängtera att han eller hon inte har något mot olika raser, utan tvärtom är helt färgblind. Det man vill diskutera är inte folkgrupper, utan totalitära religioner/ideologier. Detta är ändå inte helt riskfritt, som fallet med Sabunis islamkritiske medarbetare illustrerar, men det finns ändå så att säga gradskillnader i helvetet.
Detta är tragiskt. Det fanns andra diskurser som kunde ha blivit dominerande istället för islamiseringsdiskursen, exempelvis fokus på ”svenskfientligheten” som åtminstone erkände existensen av etniska svenskar. Men de kom att utmanövreras av ett växande fokus på islamiseringen. Nära islamiseringsdiskursen finner vi också ”MENA-diskursen”, där fokus läggs på beteendet hos män från Mellanöstern och Nordafrika. Här inser man att vissa mindre sympatiska kulturmönster från dessa regioner har föga med religion att göra, och återfinns hos både kristna och muslimer. Denna diskurs är i högre grad förenlig med ett etniskt perspektiv, och är också ärligare. Många människor som har negativa erfarenheter av människor från Mellanöstern har ingen aning om vilken religion de tillhör, om någon, men utgår man från islamiseringsdiskursen ligger det alltid nära tillhands att anta att de är ”muslimer”.
[...]
Lika oroväckande är hur fokus på islam sällan tycks leda längre. Det finns idag en såpass omfattande islamkritisk bloggosfär att den som börjat vakna ideologiskt löper stor risk att fastna i den. Däremot tycks den inte utvecklas, utan präglas av repetition. Varje dag kan man läsa om något nytt muslimerna gjort, och få sin dagliga hate fix. På grund av likheten med den liberala politiken, och oviljan att anamma en radikal världsåskådning, är de individer som fastnat i islamiseringsdiskursen också tacksamma offer för etablerade partiers utspel, oavsett om det sedan rör ”språktester” eller ”slöjförbud”. Men sådana utspel är i grunden ointressanta. De utgår från massinvandringen som en självklarhet, och kan därför i sin stupiditet jämföras med en diskussion om huruvida man ska börja med hasch eller heroin. Hasch må vara det bättre alternativet, liksom ”språktester” har sina poänger, men det finns en betydligt mer relevant grundfråga: ska du börja knarka (alternativt, ska vi föra en massinvandringspolitik)?
Så, för att sammanfatta: det långsiktiga problemet är etniskt, inte religiöst. Massinvandring är folkmord, och inget slöjförbud i världen förändrar det. Tvärtom leder fokus på ”ideologier som islam och nazism” till att de verkliga frågorna fortsätter hamna i skymundan. Islamiseringsdiskursen hade sin chans, och tycks inte ha lett till mycket mer än att invandringskritiker blivit liberaler.
Varför har då fokus kommit att hamna på islamiseringen? Man kan misstänka att detta i hög grad beror på medias logik. De begrepp som förekommer i media blir också de begrepp med vilka många människor förklarar sin omvärld. När media rapporterat om ”muslimer” och ”islamister” har de alltså kommit att bli begrepp människor tar ställning till. Hade media istället rapporterat om ”människor från Mellanöstern” hade något liknande skett, men det har media inte gjort. De såkallade islamofoberna reproducerar alltså medias verklighetsbeskrivning, även om de lägger andra värderingar i de skeenden media beskriver.
I lika hög grad beror det på gränserna för den offentliga diskursen. Denna accepterar kritik mot ideologier, men tabubelägger kritik mot de flesta etniska grupper. Jämförelser av islam med ideologier som ”nazism” har därför upplevts relativt förenligt med den offentliga diskursen. Den som kritiserat islam har alltid kunnat poängtera att han eller hon inte har något mot olika raser, utan tvärtom är helt färgblind. Det man vill diskutera är inte folkgrupper, utan totalitära religioner/ideologier. Detta är ändå inte helt riskfritt, som fallet med Sabunis islamkritiske medarbetare illustrerar, men det finns ändå så att säga gradskillnader i helvetet.
Detta är tragiskt. Det fanns andra diskurser som kunde ha blivit dominerande istället för islamiseringsdiskursen, exempelvis fokus på ”svenskfientligheten” som åtminstone erkände existensen av etniska svenskar. Men de kom att utmanövreras av ett växande fokus på islamiseringen. Nära islamiseringsdiskursen finner vi också ”MENA-diskursen”, där fokus läggs på beteendet hos män från Mellanöstern och Nordafrika. Här inser man att vissa mindre sympatiska kulturmönster från dessa regioner har föga med religion att göra, och återfinns hos både kristna och muslimer. Denna diskurs är i högre grad förenlig med ett etniskt perspektiv, och är också ärligare. Många människor som har negativa erfarenheter av människor från Mellanöstern har ingen aning om vilken religion de tillhör, om någon, men utgår man från islamiseringsdiskursen ligger det alltid nära tillhands att anta att de är ”muslimer”.
[...]
Lika oroväckande är hur fokus på islam sällan tycks leda längre. Det finns idag en såpass omfattande islamkritisk bloggosfär att den som börjat vakna ideologiskt löper stor risk att fastna i den. Däremot tycks den inte utvecklas, utan präglas av repetition. Varje dag kan man läsa om något nytt muslimerna gjort, och få sin dagliga hate fix. På grund av likheten med den liberala politiken, och oviljan att anamma en radikal världsåskådning, är de individer som fastnat i islamiseringsdiskursen också tacksamma offer för etablerade partiers utspel, oavsett om det sedan rör ”språktester” eller ”slöjförbud”. Men sådana utspel är i grunden ointressanta. De utgår från massinvandringen som en självklarhet, och kan därför i sin stupiditet jämföras med en diskussion om huruvida man ska börja med hasch eller heroin. Hasch må vara det bättre alternativet, liksom ”språktester” har sina poänger, men det finns en betydligt mer relevant grundfråga: ska du börja knarka (alternativt, ska vi föra en massinvandringspolitik)?
Så, för att sammanfatta: det långsiktiga problemet är etniskt, inte religiöst. Massinvandring är folkmord, och inget slöjförbud i världen förändrar det. Tvärtom leder fokus på ”ideologier som islam och nazism” till att de verkliga frågorna fortsätter hamna i skymundan. Islamiseringsdiskursen hade sin chans, och tycks inte ha lett till mycket mer än att invandringskritiker blivit liberaler.
... och den här rätt så intressanta artikeln som försvarar islam mot en av sakerna många svenskar stör sig på med religionen:
http://www.motpol.nu/oskorei/2005/12/21/att-skaka-hand-med-kvinnor-eller-inte/
Citat:
Jävla oinsatt skitsnack. Motståndsrörelsen uppmuntrar folk till att skaffa utbildning som kan vara till nytta för kampen. Sedan går det de facto inte att nå en högre position i det svenska samhället om man är radikal motståndare mot massinvandringen. Arktossfären och Motgift-gänget är INTE undantag från denna regel utan bekräftar den fullständigt. Vad jag hört bor Friberg numera i Ungern, tidigare har han m.fl. gömt sig i Indien eller bakom pseudonymer på Motpol och Motgiftarna bor alla utomlands. Anledningen är att media och systemet krossar alla offentliga nationella som klättrar för högt i det svenska samhället. Bor man utomlands är man mer skyddad mot detta då åsiktsklimatet i andra länder är mildare samt att man flyger under radarn när man arbetar politiskt på svenska men bor i ett land där 99% av befolkningen inte förstår svenska och skiter i svensk politik.I övrigt gillar jag Arktossfärens positivism och den vinnarkänsla som de förmedlar. Borta är den negativism, defaitism och offerkofta som är så kännetecknande för utomparlamentariska rörelser på högerkanten. Och jag, precis som de flesta andra i samhället, vill hellre umgås och stå med vinnare än med patetiska snyftande förlorare. Utöver detta så har Arktossfären en mängd akademiker knutna till sig medan små sekter som tex NMR anser att ha en akademisk utbildning eller en högre position i samhället är att kollaborera med systemet.
Vill man bo i Sverige och vara offentlig med sina åsikter får man helt enkelt räkna med att en del dörrar kan stängas även om man inte heller ska överdriva problemen. Men att du inte förstår att organisationer baserade i Sverige och löst sammansatta internationella nätverk opererar efter helt olika förutsättningar är lite pinsamt.
Vart då? Inte i Sverige i alla fall, här blir alla som har med dem att göra utstötta ur den parlamentariska maktens centrum och så har det alltid varit.
__________________
Senast redigerad av M.Saxlind 2015-11-18 kl. 16:09.
Senast redigerad av M.Saxlind 2015-11-18 kl. 16:09.
