Fel att utrusta småbarn med mobiler?

Jag och min fru har diskuterat huruvida vi ska utrusta vår dotter med mobil när hon är ute själv och leker ifall det skulle hända något.

Jag vill ha svar på om ni har resonerat på liknande sätt? Är era barn utrustade med mobiler, eller har ni löst det på något annat sätt. När är det lämpligt att låta barnen vara ute och leka med sina kompisar själva på gården?

Jag anser att det är bekvämt då vi bara kan ringa henne om vi vill veta var hon är. Samtidigt så är det bra för hennes säkerhet att hon bara kan ringa om hon skulle bli ledsen eller rädd.

Jag tror dock att det kan vara kontraproduktivt eftersom hon inte lär sig lösa situationer själv utan alltid ringer till mamma och pappa.

I 8 års åldern började jag och mina kompisar vara ute och cykla långt hemifrån och när problem uppstod så var vi tvungna att lösa detta själva vilket gjorde mig väldigt självständig och självgående. Om det inte gick att lösa så var sista utvägen att få tag på mamma och pappa via telefonkisoker som sista utväg. Idag finns inte telefonkiosker. Vi har nu nästan bestämt oss för att hon måste få¨ha en mobil när hon är ute och leker. Inte för att vi är för lata för att ge oss ut och leta efter henne vilket mina föräldrar alltid fick göra med mig, för att kunna nå oss om det skulle hända något.

Med tanke på hur billiga en enkel mobil är nu så tycker jag personligen att ni skall skaffa en till dottern med kontantkort, den blir ju till väldig nytta om ni av någon anledning skulle behöva få tag på dottern, och hon själv kan ju ringa om något oförutsett skulle inträffa.
Skit i vad en massa moralkärringar säger "barn ska inte ha mobiltelefon" det ska dom visst de, den bör användas på rätt sätt bara.

det hänger väldigt mycket hur gammal ungen är tycker jag.

och det kan ju hoppa upp o daska dig själv i ändan på att den kommer användas till mer än o ringa er två

jag såg en unge på kanske 7 år med mobil.......jag blev förvånad, tappa hakan. men det är väl antagligen förldrars påhitt. jag ser inte nyttan riktigt, du kommer ändå aldrig kunna ha järnkoll på varenda steg dina ungar tar.

Instämmer, men kan tycka att det är omoraliskt att köpa en iPhone4s till en 7-8åring då det stryper dem. Att däremot köpa en Doro eller liknande (utbytbar skit-telefon för 200kr) med kontantkort är en smart idé, eftersom den endast ska fungera som 'nödlösning' eller nödutrustning i princip så bör den vara utbytbar. Och eftersom dottern är ung (uppfattade inte riktigt, men runt 7-års åldern?) så ska inte värdet på mobilen vara så pass högt att hon får en utskällning om hon skulle råka tappa bort den eller ha sönder den när hon leker eller vad man nu gör i den åldern.

Helt rätt det ska inte vara någon statuslur en enkel samtal och SMS är fullt tillräckligt, och den ska kunna tappas bort utan att föräldrarna gråter blod.

Mina var 12 när de började. Men det är några år sedan. Mobiler var inte vanligt då.
Fördelen med dagens mobiler är att man kan spåra dem på sin egna dator o därigenom ha lite koll på dem. Annars ser inte jag någon anledning till att ge mindre ungar en mobil.

Beror alldeles på ålder. Jag var väldigt tekniskt intresserad som liten och vill gärna ha en tidigt, men mina föräldrar väntade ett tag med det. Det är jag väldigt tacksam för! Jag saknar fortfarande gångerna man åkte ut utan att behöva tänka på mobil och plånbok med kompisarna.

Men självklart är det väldigt smidigt. När jag skaffade det kunde mina föräldrar ringa mig när som. Det har lite med ålder att göra. Jag skulle nog gärna säga minst 10 år gammal, men rekommenderat 12. Och inga dyra grejer, den ska bara användas till samtal och sms, leka ska man som barn göra utomhus med kompisarna, inte med mobilen.

Så det går att spåra dem som en gps med en ny telefon via datorn?
Intressant.

Hur långt ifrån brukar hon leka när hon är ute? Är det ute på gården eller någon annanstans man kan ta sig runt gående eller cyklandes tycker jag att man inte behöver mobil. Jag fick min första mobil för jag började skola i stan (bodde i förorten) och pendlade dagligen när jag var 10 år. Ifall det hände någonting var jag långt hemifrån, eller om det blev problem med kommunikationen kunde det ta lång tid.

Ska hon ut och leka ska hon komma överens om en tid hon ska komma hem. Bättre att skaffa ett armbandsur. Går den utsatta tiden över + 20 min kan man börja bli orolig och ringa till lekkamraternas föräldrar.

Detta är min syn

Blev förvånad första gången jag såg detta, nu verkar det bli vanligt. En positiv sida är ju att det ger föräldrarna en känsla av trygghet så de inte håller på och oroar sig - en negativ sida är att det tidigare gör barnen lika ohyfsade som tonåringarna med sina mobiler.

Jag brukar lösa det som så när jag är ute och trålar med min skåpbil att de barn jag plockar upp får visa sin telefon, jag berömmer den hur fin den är sen stänger jag av den - man kan också helt enkelt slänga bort den så GPS-signalen leder de sökande vilse och de tror att barnet kommer hittas i en sandlåda, för telefonen sänder signal därifrån.

7 år känns spontant lite tidigt. Men, hur man än vänder och vrider på det, finns det ett inslag av bekvämlighet på så sätt att det alltid är lätt att få tag på sitt barn om denne har mobilen med sig eller om barnet undrar något är det bara att slå en signal hem. Jag tror grabben var 9 eller 10 år gammal när han fick sin första mobil.

Min lillasyster på 4 år blev ledsen för att hon inte fick någon mobiltelefon, när mina yngre småbröder har , men det är väl som med det mesta, finns för o nackdelar med allt!