Vilket är lättast, japanska eller kinesiska?

hej! jag undrar vilket språk av japanska och kinesiska som skulle vara lättare än de andra att lära sig? jag tänker både skriftligt och muntligt

Svårt att säga. Skriftligt är det nog japanska som är lättast, medan jag får intrycket av att det är lättare muntligt med kinesiska. Jag vill gärna lära mig de båda språken själv men ska nog försöka satsa på kinesiskan, det lär vara mer användbart.

Språken är svåra på sina egna sätt. Japanska är relativt lätt att uttala, ty det finns få ljud som inte har en mer eller mindre exakt motsvarighet i svenskan. Kinesiska är här mycket jobbigt, där vi dels har ett flertal ljud som gemene svensk inte hör skillnad på och så har vi dessutom tonerna, som helt och hållet kan förändra betydelsen.

Vad gäller så gott som allt övrigt är dock japanskan svårare. Japanskan har svårare tecken (ja, det finns ett sorts alfabet som används, två till och med, men tecknen är mer komplicerade, till skillnad från förenklad kinesiska).

Sedan i kinesiskan har ett enskilt tecken sällan mer än ett uttal, och då det finns fler uttal är det oftast att tonen kan vara olika.

I japanskan kan ett tecken ha många, helt olika, uttal. Man måste hålla koll på vilket uttal som skall användas när. Betydelsen kan också kraftigt variera beroende på vilket uttal som är tillämpat, varför man inte kan säga att ett tecken betyder en sak.

Till sist är grammatiken ur en västerlännings perspektiv helt ologisk i Japanskan, medan den fortfarande är relativt simpel i kinesiskan (Kinesiska är besläktat med svenska, men Japanska är helt obesläktat), och kanske det viktigaste är att tankesättet för hur man bygger meningar, gör sig förstådd osv är helt åt helvete i japanskan.

Japanska är utan tvekan svårare (för en svensk) att lära sig.

Fel. Svenska, kinesiska och japanska är inte släkt med varandra alls. Japanskan har dock en stor mängd kinesiska lånord. Den kinesiska grammatiken är minst lika olik svenskans som den japanska, men möjligen lättare att lära sig, det har jag ingen erfarenhet av.

Jag antar att många skräms av japanskans partiklar och artighetssuffix till höger och vänster, medan mandarin ju "inte har någon grammatik", d.v.s. ingen böjningsmorfologi. Dessutom är nog kinesiskans SVO lite lättare att ta till sig än japanskans SOV och i övrigt från svenskan avvikande ordföljd. Jag skulle tro att detta är något av det bjornebarn kallar "helt ologisk".

Jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Jag har studerat båda språken och tycker att kinesiskan är mycket svårare att tala medan japanskan är svårare att läsa.

Oj, nej, nu när jag kollar upp det ser jag ju att jag har fel, kinesiska är inte besläktat precis som du säger. Hur som helst är de grammatiska likheterna mycket större för kinesiska än japanska, och det viktigaste, tankesättet, hur man tänker när man bygger meningar, (tex samma SVO), är mer likt i kinesiskan än japanskan.

Ja, japanskan har en mängd kinesiska lånord (som bara krånglar till allt ännu mer i japanskan...), därför att skriftsystemet är taget ifrån kinesiskan, men språken i sig är inte besläktade över huvud taget. Japanska och Koreanska tros komma från den Uralaltaiska språkgruppen (med tex finska och mongoliska). Kinesiska hade jag fått för mig kom från den Indoeuropeiska, men det stämde ju inte...


Mjo, det är väl i grunden det jag syftar på med "tankesätt för hur man bygger meningar" osv. Problemet blir dock när man lägger till bisatser och gör långa meningar, för då kan det ibland bli lite konstigt vilken del av meningen som anses vara tex objekt... Kinesiska har här, enligt min åsikt, ett mycket mer logiskt system ur en svensks perspektiv.

Nu kommer ett helt batteri av protester.

Än så länge håller jag med dig.
Här är det dock tvärtom. Japanskan är lättare just för att den HAR ett sorts "alfabet", dvs bra mycket färre tecken att hålla reda på.
En snabb google sökning visar också på att en välutbildad Japan har ca 3500 tecken att hålla reda på, medans en Kines får räkna med det dubbla.
Detta är också helt galet. Jag kan knappt komma på några tecken som bara har ett uttal. Att det "bara" är tonen som skiljer gör det snarare ännu svårare att hålla reda på uttalen. Sen det som gör det svårare är att ett tecken kan ha flera helt olika betydelser TROTS att det uttalas på samma sätt.
Som sagt är detta också mycket förekommande i Kinesiskan.

Att kinesisk grammatik (eller snarare avsaknaden av grammatik) är lättare för en svensk att lära sig är kanske riktigt. Jag är inte tillräckligt kunnig om Japanska för att kunna göra en jämförelse, så det lämnar jag åt någon annan.

Jag räknade med, och hoppades på, att få kommentarer från en kines

Som jag skrev så ja, japanskan har en sorts alfabet, MEN detta används sällan till ord utan används nästan bara för böjningar och partiklar. För att få med orden i sina meningar behöver man fortfarande tecken. Det är lite snedvridet att jämföra hur många tecken en välutbildad japan respektive kines behöver kunna. Något lite vanligare, och bättre för att visa på vardaglig språkkompetens, är att kolla hur många tecken som behövs för att läsa en nyhetstidning.

Enligt wikipedia har vi för kinesiska, 2000 tecken för en tidning och en välutbildad kan mellan 4000 och 5000 tecken.
I japanskan verkar det vara lite mer "uppstyrt", det står 2136 tecken för nyhetstidning och vanlig litteratur, så ungefär samma som kinesiska. För utbildade japaner hittade jag inte någon siffra på 3000, som du, men tex http://books.google.se/books?id=t4wL3UjzfDUC&printsec=frontcover&hl=sv&so urce=gbs_ge_summary_r&cad=0#v=onepage&q&f=false gav en siffra på 5000, så även här har vi ungefär samma antal tecken som för kinesiskan.

Antalet tecken man måste kunna kan vi nog alltså säga är ungefär samma i de båda språken. Skillnaden blir att i japanskan är tecknen mer traditionella (och därmed mer komplicerade), fast själv har jag faktiskt lättare för att komma ihåg tecknen, ju mer komplicerade de är (de består ju dessutom alltid av deltecken), så huruvida det är en svårighet eller ej, vet jag inte.


När jag själv pluggade kinesiska (dock bara steg 1, en termin, i gymnasiet) så påstod vår kinesiska lärare att det generellt bara finns ett uttal per tecken. När jag kollar i tecken-listor listas dessutom oftast bara ett pinyin per tecken. Men jag kan mycket väl ha fel här, då får du gärna lära mig När jag pluggar japanska är det dock vanligt att samma tecken har iaf fem olika uttal, som är viktiga att kunna. Uttalen som bara används för namn brukar jag dock skita i, för då kan man komma upp i åtminstone tio uttal till för vissa tecken...

Tecken där samma uttal kan ha flera betydelser är även väldigt vanligt i japanskan. Dessutom är det väldigt vanligt med hela ord som uttalas exakt likadant, fast skrivs med ett annat tecken och därmed betyder andra saker. Problemet är att japanskan har så få olika ljud i sitt språk, så därför ökar automatiskt antalet krockar mellan uttal för olika ord (för annars hade orden behövts göras väldigt långa istället).


Det var mitt egna intryck av kinesiska, och även vad vänner som faktiskt kan tala kinesiska ordentligt ansåg. Det svåraste med japanskan enligt mig är det att grammatiken är, tills man lär sig den ordentligt, väldigt ologisk. Det tog ett relativt långt tag för mig att kunna börja säga lite mer komplicerade meningar med flertalet bisatser osv, medan det i kinesiskan verkar vara mer lik ordföljd, även för komplicerade meningar, som med svenskan.

Det som jag själv tror gör engelskan så oerhört lätt, är för att man i princip kan ta vilken svensk komplicerad mening som helst, översätta ord för ord till engelska och sedan ha en mening som självklart är dåligt skriven, men där en engelsman iaf skulle förstå vad man försökte säga. I japanskan är det helt omöjligt även för lätta meningar.

När jag sitter och hjälper min flickvän med svenskan och översätter till japanska, brukar jag peka på den del av den svenska meningen som jag för tillfället säger på japanska. Mitt finger flyger fram och tillbaka från början av meningen, till slutet av meningen, till mitten, till slutet, till början.... ingen linjäritet över huvud taget

Båda språken är svåra för västerlännignar att lära sig (de båda klassas som bland de svåraste, tillsammans med tex arabiska, för en engelsktalande att lära sig), men jag tror ändå att japanskan är svårare, just för att ordföljd och meningsuppbyggnad är mer logisk i kinesiskan (ur en svensks perspektiv).

Trådrubriken gjord tydligare.
/Mod.

Jag pluggar/har pluggat en del språk. Ryska är det absolut svåraste medan japanska är ett av de enklaste. Kinesiska vet jag inte så mycket om, men jag har kompisar som har läst det och inte tycker att det är överdrivet svårt. Ang. alla tecken blir de ju lättare och lättare att lära sig hela tiden då man kan fler radikaler, osv. Lär man sig dessutom tecknen i sammanhang blir det ganska lätt att komma ihåg även uttalen. Jag skulle därför inte säga att japanska är särskilt svårt. Meningsföljden tycker jag inte heller är några problem, många andra språk har komplicerad ordföljd på annat sätt.

Partiklarna är ganska svåra, men jag tycker att massa kasus är betydligt svårare...

Nu är det ingen tävling direkt... ryska är totalt irrelevant, men det kan mycket väl vara svårare. Själv tyckte jag som sagt att det svåraste med japanskan var meningsuppbyggnaden, då den inte alls är logisk vid en första anblick; man måste lära sig att tänka rätt. Germanska språk är här väldigt lätta, då man redan tänker likadant. Men det är som sagt bara vad jag själv tycker. Jag hade nog haft lättare med ryska, då kasus bara är att lära sig lite utantill med klara och tydliga regler (om det nu är just det som är svårt med ryska).

Partiklar är inte det svåra med japanska, utan här finns det (för det mesta) klara och tydliga regler som bara är att lära sig. Det svåra kan dock vara att tänka på rätt sätt, så att orden får sin rätta funktion i meningen, för det är utifrån det som partikel väljes.

Det vore dock intressant att veta på vilken nivå du studerade japanska, för att avgöra hur värdefulla dina åsikter är.