tror någonstans att jag har altis vetat att jag kommer nog nån dag börja med narkotika. När jag var typ 14-15 så var jag jävligt intreserad av droger dvs jag läste en massa om det och provade att röka bananskal och jordnötskal samt käka muskotnöt osv. Var dok Straight-Edge när jag var 16-17 så under den perioden var det otäkbart, men sen började idéerna komma tillbaks i sinna gammla tankebanor när jag kom på bättre tankar igen

1. Tänkte aldrig på det som att "jag ska börja droga eller inte droga"
Däremot med den uppväxt jag hade (Stockholms värsta förort på den tiden och supande/knarkande farsa, supande/psyksjuk morsa) var det nog ganska självklart att jag skulle börja med droger.

Jag är glad för att drogerna ändå aldrig tog över mitt liv. Jag har använt, i perioder mycket, men har aldrig tappat kontrollen. Idag nyttjar jag i stort sett bara alkohol, och det oxå i rimliga mängder. Tar inte ens steroider längre.

2. De är båda döda sedan länge, även min styvmorsa är död.
Även om de hade levt hade de knappast brytt sig.

Nej trodde jag absolut inte, droger är ju farligt..
Har vänner på båda "sidorna" och trivs med båda men är rädd att jag en vacker dag blir klämd mellan sidorna om jag inte väljer. De som accepterar mig och mina val i livet är väl igenkligen mer kompisar än de som inte gör det(?) Men om jag inte vill bli någon "knarkare" då ?
Hoppas slippa göra det valet iaf...

Verkligen inte. Blev skrämd av att det vara de tuffa som sysslade med det, nåt man måste vara tuff för att uthärda måste vara riktigt hemskt tänkte jag och jämförde med slagsmål och annat otyg. Fick ytterligare vatten på kvarnen när jag testade sprit, riktigt jävla skitdrog, det tycker jag fortfarande.
Men, när jag började bli lite äldre och insikten om att saker och ting inte skulle 'ordna sig' som man har blivit itutad började jag leta efter tröst.

Skaffade mig, som så vanligt i den åldern, massa idoler och förebilder i form av konstnärer, musiker och författare som jag tyckte satte huvudet på spiken när det gällde min unika tonårssmärta
Den röda tråden jag dock senare började märka hos dem var att de nästan utan undantag brukade droger och dog i förtid. Jaja, tänkte jag - det här är väl min lott då. Att jag redan då förknippade droger med tröst och hopp i kombo med de receptbelgda 'medicinernas' storslagna entré i mitt liv har skapat den jag är idag. Tyvärr börjar systemet läcka ordentligt, men vad ska man göra?

Nej, det trodde jag faktiskt verkligen inte!

Blev väl skrämd av antidrog-propagandan under grundskolan, och såg ner på knarkare då. Men en gång hittade jag en bit hasch hemma (var väl 13-14 år). Farsan jobbade då mycket tillsammans med tullen o polisen emot droger, och de hade varit Christiania. Vet inte varför farsan hade hasch hemma, men det var väl i någon slags visnings-syfte. Jag o en polare norpade iaf. en liten bit. Kände inte av det särskilt mycket. Men det var första gången iaf. Sedan tog det ett par år, jag blev sjuk o brydde mig inte om livet så mycket, och farsan som driver ett apotek, ja... vad gör man när man hittar en massa narkotika där, som skall kasseras o inte en jävel har koll på det, så jag tog hem alltihop.

Men, det slutade illa, så nu håller jag mig ifrån det. Visst, lite cannabis tackar jag inte nej till om jag blir bjuden. Men jag anstränger mig inte för att få tag i droger iaf.

Skrev du inte i någon annan tråd att kokain var den första drogen du provade (som du också hittade hemma!)??

Jo, det stämmer!

Det glömde jag bort. Det var också något jag hittade hos farsan. Minns att jag snortade lite av det o blev helt konstig av det (var 11 år då )

[EDIT]
Ja, jisses! Det var ju innan man började smygröka o smygdricka. Det var på farsans jobb (apoteket), han visade en gammal burk o sa, -Det här är rent kokain som användes förr i ögondroppar. Sen gick han ut, medans jag satt o lekte med datorn (då var datorer inte så vanliga), men jag var så jäkla nyfiken på den där burken. Så jag tog lite på fingret o snortade det

Har växt upp i ett muslimskt hem, bett i flera år. Dock inte 5 ggr om dagen, utan när farsan tvingade oss att be. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle knarka, röka eller dricka. Men eländet började ändå, har inte slutat än. Trivs i mitt elände.

Mina föräldrar vet att jag knarkar.

Varför är det ett elände då?

Det är alla andras åsikt om mitt liv. Men som sagt, trivs i "eländet".

Tack vare samhället och föräldrars propaganda om knark som det farligaste
som finns, fasade jag till en början för droger. "Knark är farligt, man dör av
knark", och därmed basta.

Det var först i äldre tonåren som jag råkade se ett inslag på Aktuellt om
att alltfler ungdomar använde droger, som jag började intressera mig för
det. I reportaget filmade de en datorskärm där någon skuttade runt bland
olika knarksidor, jag hann uppfatta ordet "Erowid" och prövade strax
därefter att gå in på Erowid.org.

Läste någon tripprapport om cannabis, läste en till, läste lite mer.

Efter ett litet tag insåg jag vilken generalisering alla gjorde med ordet
"knark". Att även alkohol, tobak och koffein var droger, och att även de
hade bieffekter. Jag förstod att man inte behövde ligga på en skitig
toalett med ett band spänt runt armen och en spruta i ena handen,
bara för att man använde "knark".

Jag vart sugen på att pröva något milt: cannabis.

Rökte på några gånger och blev alltmer faschinerad av drogkulturen.

Jag trode jag inte ens skulle våga testa smaka alkohol förens jag fyllt 18 minst..
Nu sitter jag här och snackar droger på MSN..