Dom-är-döda-men-inte-jag-måilla

Läste om det när jag läste om flodvågskatastrofen att det är känt att man kan känna skuldkänslor för att man överlevt fast nära och kära är döda. Jag förlorade två nära i en annan olycka. Och har känt det, "Det kunde lika bra vart jag och borde kanske ha vart". Nån som känner igen det?

det är inte rationellt tänkande. det finns ingen mening med andras död, och det finns heller ingen mening med att just du överlevde. Vi kan inte styra över allt som händer du vet.

förresten vill du nog egentligen inte att du själv borde ha dött, isåfall har du en stark dödslängtan eller vill känna dig som nån slags martyr.
och om du hade dött hade någon annan dåre tänkt samma sak som du "åh, det borde varit jag" så, sluta skuldbelägga dig själv. om du inte var direkt inblandad i deras död, låt det vara och var glad att du lever.

Nej så hade jag aldrig tänkt. Hade varit glad att jag klarade mig. Om jag vore troende så skulle det ju även vara ett tecken på att Gud behöver mig i livet On a mission from God typ...