Clawfinger

Skivomslaget. Förutom att världen är en tickande bomb, som man kan tycka, vilket man har tyckt väldigt länge, säkert i tusentals år, vad vill ni mer få fram med framsidan?

- Ja ja, det är inget nytt. Som jag sa, det är både ett skämt för att vi börjar bli äldre och vi har inte släppt en platta på tre miljarder år, och det är också bara ett konstaterande att så som vi beter oss så håller vi på att förstöra den enda planeten vi har där vi vet att vi kan bo. Den håller vi på att sakta men säkert förstöra. Men, som du själv säger, det är inget nytt. Det kanske dröjer många år än. Vi är garanterat inte kvar när / om det händer. Men om ingenting vänder, om ingenting händer, så kommer det att vara slutklämmen på den mänskliga rasen. Det är jag helt övertygad om. Men det behöver inte bli så. Och jag hoppas jag har fel. Men det känns ju så. När managern sa det där på skoj, då började man ju tänka omslag såklart, och så började jag ändå kolla de texter jag hade klara då, och merparten av dem var ju ganska dystopiska och ganska mörka. Okej, lite humor, kan man ju tycka, men det är ganska mörkt liksom, vare sig det handlar om utåt eller vare sig det handlar om att jag adresserar mig själv så är det ju ganska mörkt. Så det kändes rätt passande med det omslaget, helt enkelt.

Vilken av era skivor känner du minst för idag?

- Oj. Fan vad svårt. Jag har inte sållat bland dem så där. Jag skulle nog säga Zeroes & Heroes, för min del. Den känns som den där vi kompromissade mest. Alltså, det är ju helt omöjligt att vara objektiv. Alla plattor har ju såklart favoritlåtar och låtar som man är mindre nöjd med. Det är smällar man får ta helt enkelt. Men där gick vi lite på tomgång känns det som. Vi hade andregitarristen, Erlend Ottem, som slutade sen. Han var ju inte liksom med på tåget så mycket. Han var en sådan som lämnade studion innan rusningstrafiken för att slippa sitta i köer, och när det är viktigare än att man ska göra en låt, då har man tappat något. Så av den anledningen så är det nog den plattan för mig. Sedan finns det ju skitbra låtar på den också. Men det är någonting med helhetskänslan. Jag minns den tiden som lite tuff och det var inte samma gnista liksom. Men jag tror att det är oundvikligt. Ska man göra någonting så här länge så kan ju inte allting funka skitbra hela tiden, allting kan inte låta precis som man vill ha det, allting kan inte bli helt rätt. Det spelar ingen roll om man är med i ett idiotiskt jävla rockband eller om man jobbar på ett bankkontor, livet behandlar en olika vid olika tillfällen och det är bara att försöka handskas med det och göra det bästa av det.

Kanske var det för att Clawfinger var långt före sin tid även om man redan tidigare blandat rap och tung metal. Men soundet var nytt. Blytunga gitarrer med punkig attityd och en skvätt industri. Något som skulle visa sig bli facit för band som Rammstein och en massa andra nu metalband långt senare. Men det fattade ingen då. Clawfinger sågs nog väldigt mycket som en rolig grej i 90-talets metalfauna.

Snabbspola framåt 33 år och 7 fullängdare senare och vi har nu fått skiva nummer åtta att lyssna på. 19 år efter den senaste given “Life will kill you”. Och jag förvånas av hur lite som egentligen har hänt med Clawfingers sound och attityd. De håller sig väldigt nära originalkonceptet med några få justeringar. Riffen är snortajta och Zakk Tells rap tar kommandot när han domderar på i bästa Chuck D-stil om livets och tillvarons dumheter. Jag gillar det jag hör.