Solipsism - symtom eller bara olöslig tanke?

De senaste åren har jag haft perioder då jag föreställt mig och trott att det enda i hela existensen är mitt medvetande, att den materiella omvärlden, människor runtomkring mig, Flashback, universum och allt däremellan bara är en idéföreställning av mitt medvetande.

När perioderna infinner sig har jag fortsatt förståelse för omvärlden och tänker "självklart finns saker utanför mitt medvetande", men en känsla presenterar sig som gör mig övertygad (i de här perioderna) att det enda som existerar är faktiskt mitt medvetande och att allt jag upplever är en produkt av mitt medvetande/jag. Känslan av att det är så här kan jag inte direkt skaka av mig och perioderna håller i sig i dagar till veckor, som mest ~3-4 månaders tid. Där är ett visst samband när dessa solipsistiska föreställningar dyker upp och under nedstämdhetsperioder (t ex under vintern/mörkare tider), men inte så definitivt att jag själv skulle säga att det är säkert relaterat.

Än så länge har detta inte påverkat mig direkt negativt, så när som på några diskussioner tillsammans med nära och kära som gjort dem väldigt frustrerade över tankemönstret och omöjligheten att egentligen bemöta/motbevisa tesen. Mitt liv förändras inte nämnvärt under dessa perioder.
Däremot hittar jag lätt samband och mönster i mitt liv under dessa perioder. (Jämför med när man vaknar och kommer ihåg en dröm, där man klart kan relatera saker i drömmen till sitt undermedvetande / händelser i ens liv, på samma sätt kan jag under dessa perioder känna att situationer och upplevelser jag tar del av har en förankring, koppling och syfte i relation till mitt eget liv (antingen i relation till mitt förflutna, eller till mina tankar, förhoppningar eller föreställningar om mitt liv i nuet och i framtiden). Detta gör snarare mer gott än ont, under solipsism-perioderna har jag en känsla av enighet och nästan mening med mitt liv, att allt jag uppfattar, uppfattar jag för att det är vad "jag" behöver just då - oavsett om jag tänker mig personlighets/beteendemässigt eller på ett mer metafysiskt utvecklingsplan. I min egen hjärna förstås alltså omvärlden under dessa perioderna som en helt ordnad värld där allting som sker, sker för min skull och för att mitt medvetande existerar.

Har min hjärna bara hängt upp sig i en omöjlig tankekedja den varken kan bevisa eller motbevisa, eller kan solipsism:andet vara ett symtom för någonting?
Själv tycker jag det låter som någon form av vanföreställning eller depersonalisation, men jag har aldrig hört talas om att någon "trott på" solipsism mer än som ett filosofiskt förhållningssätt, än mindre som ett symtom.
Är detta tänkandet vanligare än jag tror, eller har någon viktig skruv lossnat i knoppen?
Finns det någon FB:are som känner igen sig denna typen av solipsism:ande, särskilt när jag medvetet kan bortförklara det utifrån vad jag lärt mig / tror om omvärlden, utan att skaka av mig känslan/övertygelsen att det är så i perioder?
Bör jag vara vaksam för några möjliga negativa konsekvenser av detta?

Men skulle det inte kunna vara så?

"Verkligheten" finns inte där ute, utan blir vad och hur var och en med sin perceptionsförmåga plockar in, tolkar och skapar. Utifrån det blir det en upplevelse som för var och en blir ens bild och "sanning" av den här "världen".

Mår du dåligt av detta och det stör dig i ditt vardagliga liv är det ju ett problem för dig, har du möjlighet att bara "låta det vara" och lägga det åt sidan? Låt det bara vara? Går du åt psykoshållet och inte kan vara "här" under dessa perioder? Då kanske du ska gå till en läkare och få något som gör att du inte går in i dessa perioder.

Det ligger lite åt grenar inom hinduismen det du pratar om, att det enda som existerar är vad egot skapar. Bortom det är du ett med allt och det är dit vi ska, en början är medvetenheten om det.

Kanske är det så, kanske inte, vem vet egentligen? Kanske är du mer öppensinnad än dom flesta?

Jag tycker inte du har skruvar lösa, det är en väldigt intressant frågeställning. Tycker också det hela handlar om hur mycket av detta du orkar leva med eller inte, inte huruvida du är "sjuk" eller inte. Den här världen är däremot sjuk

Mjo, det är ju rätt svårt att bevisa/motbevisa, därför är tanken väldigt lockande när känslan uppstår, just eftersom det inte går att säga säkert "så är det inte." Däremot är jag ju själv övertygad om att det inte är så (även om tanken är både spännande och intressant om man fantiserar/småfilosoferar lite), mer än när dessa perioder uppstår och en "känsla" (i brist på bättre förklaring) övertygar mig att det är så. Som sagt bibehåller jag min rationella förmåga att tänka "Nää, men det vore ju konstigt, så tror jag ju inte att det är."


Nej, som sagt upplever jag inga direkta problem av detta. Fenomenet i sig gör däremot att jag är frågsam om det kan vara ett symtom, bli ett problem eller om andra människor har erfarenhet av det. Själv tycker jag att det ger lite mervärde till mitt annars ganska bittra och trista liv, så tvärtom upplever jag det som positivt - med undantag för att jag inte på ett medvetet plan tror på det eller kan förklara varför tankarna/känslan av att det är så infinner sig i tid och otid.


Ja, olika föreställningar som påminner om detta kan man lätt härröra till olika religioner och trossystem. Jag vill gärna tro att jag är 'mer' öppensinnad än andra i alla fall , men det tycker jag inte säger så mycket om dessa perioder. Fine om jag hade ägnat en period åt att tänka så och sedan haft med mig den erfarenheten, men nu kommer ju föreställningen/tankekedjorna tillbaka med olika mellanrum i perioder. Men om det är en brainfuck jag inte kan hålla mig ifrån eller ett symtom/någonting som kommer av ett psykiskt 'fel' har jag ingen aning om.

Hej Regentia

Roligt och intressant att du tar upp detta ämne!

Här blir begreppet medvetande kanske lite märkligt eftersom det är så intimt förknippat med en icke-solipsistisk världsbild, men om vi skippar diskussionen kring just det begreppet så finns det mig veterligen ingen kunskapsteoretisk, verifikationistisk, empirisk, logisk, vetenskaplig metod att utifrån sin egen upplevelse av världen säkerställa att det skulle finnas något mer än den. Så med andra ord existerar det inget som motsäger din förställning eller tro om att det ”du” erfarit och erfar är det enda som existerar, dvs är detsamma som världen.

Att det som ”händer” skulle produceras av ditt jag låter mindre rimligt, däremot att din upplevelse av ett jag är en del av detta tillstånd.

Nä, det finns ingen andning att i sin vardag gå runt och försanthålla detta eftersom det inte går att verifiera. Det blir så att säga ingen skillnad om det stämmer eller ej. Om man dessutom mår dåligt av dessa tankar är det väl ändå bättre att låta bli att tänka så. För egen del lägger jag inte något värdeteoretiskt omdöme kring solipsismen utan ser den som en ren och skär ontologisk fråga.

Man måste nog skilja på ”att vara solipsist”, dvs ”en person som går runt och tror att världen är solipsistisk” från ”den ontologiska solipsismen” som bara hanterar frågan om huruvida ”världen är solipsistisk” - vilket den alltså då skulle kunna vara oavsett vad man tror eller ej.

Jo, påverkas man i vardagen av en sådan tanke så låter det lite bekymmersamt! Då kan det kanske vara skäl att prata med någon om det etc. Om man dock kan hålla distans till det och enbart se det som en intressant teoretisk-filosofisk ontologisk frågeställning – ja då spelar det ingen större roll, ty då påverkar det inte ens vardagliga liv. Men det är som med allt annat här i livet – man bör göra det med måtta, rim och reson och förhålla sig vaket och medvetet till det – annars riskerar man att fastna i dess grepp – sen spelar det ingen roll om det är filosofi, alkohol, spel, Facebook, sex eller något annat. Lagom är bäst, sa Mamma lagom

Hur vanligt det är är svårt att säga då de flesta inte burkar berätta sina innersta tankar och även om de vill kanske har svårt att klä dem i ord! Men så mycket kan väl sägas att det du beskriver finns beskrivet som en filosofisk term (solipsism) och det kan man väl tolka som att det är tillräckligt vanligt för att ha fått ett eget ord, samt att väldigt många av de ”tyngre filosoferna” ofta hamnade i solipsism som ett resultat av sina funderingar – vilket (vad jag har förstått) störde dem och de försökte komma ur den modellen (det resultatet). Solipsismen har väl lite felaktigt förknippats med egoismen då det handlar om den egna privata upplevelsen, men vid närmare eftertanke har det ju inte alls med det att göra. Vidare är det väl lite svårt att tala om en värdbild som per automatik exkluderar ”den andre”. Alla andra världsåskådningar så som den traditionella vetenskapen, olika former av ontologisk filosofi, samt religioner är ju oftast tvärt om – dvs de bygger på internsubjektiv bekräftelse, yttre verifikation och därmed en gemenskapskänsla vilken självklart är lättare att sprida eller förmedla. Nä du behöver nog inte oroa dig för några negativa konsekvenser, men du kan ju vara försiktig med att ta upp frågan med folk som inte är insatta i själva ämnet då det antagligen lätt kan missuppfattas etc.

Hälsar
Fredrik

Detta känner jag igen mer än väl. Ingen kan nog svara på om det här sättet att se på saker är bra eller dåligt. Jag kan för egen del känna att det är farligt, för att det leder mig närmare tillstånd som är verklighetsfrånkopplade och får mig att må dåligt. Men samtidigt finns en sida i mig som tänker att det här bara är ett (neutralt) sätt att förhålla sig till sig själv och omvärlden, som egentligen inte är så tokig. Men allt kan ju gå över styr

Har haft samma tankar!
Jobbigast är när man försöker förklara för någon, för då tar de oftast illa upp.

Ja, det låter som att det lutar åt depersonalisation/derealisation.

Klart det kan gå till en överdrift och slå över till obehagliga upplevelser, men det känns ju onödigt att oroa sig för om du än så länge inte finner obehag i det. Däremot kan jag väl "varna" för att inte försöka framkalla eller spä på dessa känslor/upplevelser. Att inte försöka analysera detta för mycket och att inte söka sig in i detta medvetet, för att undvika att det eventuellt utvecklas till ett problem.

Lite sent inlägg, men ville mest tacka för era svar och givande feedback innan jag tar bort prenumerationen.

(On topic har denna 'känsla' inte infunnit sig på över två månader nu, jag hoppas att den är borta för alltid och var ett längre cp-ryck av min hjärna/mig själv.)

Mja, man kan ju säga att det du skriver är sant, att hela omvärlden bara finns i ditt huvud för att det är så du upplever det. Det är så alla upplever världen, genom sitt huvud. Meeen, det är antagligen inte så.

Om du fastnar för mycket på den tanken, vad är det som gör dig olycklig? Ställ den frågan istället för att försöka gräva djupare på denna Solipsism.