Vaneföreställningar vid fiktion.

Har ni någon gång fått skumma vaneföreställningar/tvångstankar när ni kanske sett någon film eller spelat något spel? Kan berätta om några rätt komiska jag fått.

T.ex en gång när jag hade varit ensam, isolerad vill säga, i några veckor och var rätt paranoid och allmänt deprimerad så såg jag en kväll American Psycho - Efter den filmen så blev jag rätt paranoid, fick våldstankar och.. Det är riktigt svårt att förklara hur jag kände men jag tänkte precis som Patrick Bateman, eller jag trodde att jag gjorde det i alla fall.. Ni vet, när han har en inre dialog. Låg och vred mig en hela natten med min hjärna som brann och försökte intala mig att jag inte var någon våldsam störd psykopat Störd möjligtvis, men inte våldsam.

En annan gång var när jag lirade Bioshock 2, också när jag var i en instabil period. I slutet av spelet blev jag riktigt stressad eftersom jag bara ville klara spelet för jag hade bråttom till något. I vilket fall, grejen är att innan slutet så hittar man en karaktär som man letat efter under spelets gång, ens "little sister", vilket var en ung kvinna.

Kan låta konstigt men på något sätt påverkades jag av denna relation. Jag kände något bra inom mig när vi tillsammans mördade folk och att hon verkligen tog efter sin "pappa". Kan berätta lite om spelet för att man ska förstå: Karaktären man spelar är helt nollställd (vad jag minns), har inga minnen eller någon riktig personlighet och hela hans existens är länkad till denna unga kvinna. På något sätt reflekterade det precis som jag var vid tillfället (egodöd typ), därför blev jag särskilt involverad i spelet. I vilket fall - Slutet blev helt fel för mig.. Undervattensstaden som spelet utspelar sig i går under och först tror man att man ska bli kvar där och separeras från ens "little sister". Men man klarar sig ändå till ytan - Men där dör ens karaktär.. Skit alltså: http://www.youtube.com/watch?v=w-YrD93kKb0. I en hel vecka efter det spelet fick jag ångestattacker över mig när jag tänkte tillbaka på den sista kvarten i spelet, trots att jag intalade mig att det bara var ett spel.. Jag mådde skit. Första gången ett spel påverkat mig.

En annan komisk tvångstanke eller de kanske till och med vaneföreställning även om jag verkligen inte trodde på det på riktigt och insåg att det var störda tvångstankar - Var att jag var Batman.. Vill inte ens gå in på hur jag tänkte där. Men grejen där var att jag hade någon idé att min värld inte var riktig, utan en falsk skapad av någon "fiende". Läste riktigt mycket Batman vid tillfället, speciellt några serier som handlade om en psykiskt skör Batman.

En annan grej jag kan minnas var när jag såg på Jacob's Ladder, även där var jag rätt skör och hade problem med verkligheten, dessutom var jag riktigt full och allt kändes surrealistiskt, var ensam hemma en sen sommarkväll osv. Filmen innehåller förstås sekvenser där man inte förstår om det ska hända "på riktigt" eller om det bara är en dröm, eller något - You name it. Där mådde jag också lite dåligt efter jag hade sett den, löjligt, men så var det, nojjade t.ex över att jag helt plötsligt skulle vakna upp så här och att jag kanske var död: http://www.youtube.com/watch?v=SXXbIOc9h4g