Klassisk litteratur som blivit politiskt inkorrekt?

Guy Thorne was the pen name of Cyril Arthur Edward Justice Waggoner Ranger Gull (1876 - 9 January 1923), a prolific English journalist and novelist best known for his novel When It Was Dark: The Story of A Great Conspiracy (1903).

The most famous was When It Was Dark, which reached sales of 500,000 copies. The book describes the attempt by a Jew, the malevolent Constantine Schaube, to overthrow the whole of the Christian world by fraudulently disproving the Resurrection.

After its publication, the Bishop of London preached about When It Was Dark at Westminster Abbey. Calling it "a remarkable work of fiction" he said it depicts how the world would be if the Resurrection were proved to be a gigantic fraud. ". . .you feel the darkness creeping round the world, you see . . . crime and violence increase in every part of the world. When you see how darkness settles down upon the human spirit, regarding the Christian record as a fable, then you quit with something like adequate thanksgiving, and thank God it is light because of the awful darkness when it was dark."

When It Was Dark has been criticised for its stereotyping of Jews and their portrayal as intent on destroying what Thorne viewed as the most valuable element of British life - the Christian faith and the spiritual values associated with it. Other critics have also labeled the book as anti-Semitic.

När de nya gästerna trädde in, var adelsmarskalken Plodomasov sysselsatt med att berätta för Tuberozov om de senaste reformerna beträffande prästerskapet, och han tog upp samtalet på nytt, sedan Termosesov och Varnava tagit plats.
Disktriktsadelsmarskalken höll på reformerna, och även Tuganov försvarade dem men inflikade, att då han senast träffade biskopen hade hans högvördighet uttalat sig mycket försiktigt och bland annat skämtsamt anmärkt, att avskffandet av ärftligheten inom det andliga ståndet skulle leda till att den renaste ryska rasen dog ut.
- Vad betyder det? frågade fader Zacharija intresserad.
Tuganov förklarade för honom, att detta med den rena ryska rasen syftade på att blandäktenskapet inte förekommo inom det andliga ståndet. Zacharija förstod fortfarande inte och Tuganov måste ytterligare hjälpa honom på traven.
-Det betyder helt enkelt, sade han , att präster hittils alltid har gift sig med prästdöttrar...
- Javisst, med prästdöttrar.
- Och alla präster och andra som hör till det andliga ståndet är ryssar.
- Javisst, ryssar, som sagt var.
- Alltså är det rent ryskt blod som rinner i prästerskapets ådror, men alla andra har beblandat sig med icke-ryssar: med polacker, med tatarer, med tyskar, med svenskar och till och med... med judar.
- Aj, aj, aj, till och med med judar - fy för den lede! utbrast Zaharija och spottade.
- Och svenskarna är inte ett spår bättre, det vet man minsann, inföll Achilla. Tänk, att beblanda sig med alla möjliga...

Sean Elkes antikommunism är hård och oförsonlig: det är genomgående kommunister av olika schatteringar som är bovarna i hans böcker. Eftersom han är både porrförfattare och förkunnare låter han agent Engel ofta och gärna fundera över världspolitiska frågor. De uppfattningar denne därvid propagerar för är vanligen ultrareaktionära, rasistiska och djupt obehagliga. Blandningen av porr och politik började Elke med redan i debutboken Älska mig, svaga kvinna, 1966, där ett helt kapitel ägnades inte åt samlagsskildringar, utan åt författarens s.k. livsåskådning, som bl.a. innebär att ”kvinnan är så gott som alltid den underlägsna inte bara fysiskt utan även psykiskt. Hon är därför sällan någonting att lita på.” ”I någon mån sammanhänger detta naturligtvis med hennes intelligensnivå, som i allmänhet inte är särskilt hög.”

Elke fortsätter med att döma ut ulandshjälpen (meningslös, så länge uländerna inte har infört allmän födelsekontroll), propagera för rasåtskillnad, förorda sterilisering av brottslingar och plädera för återinförandet av ”ett smärtfritt dödsstraff eller rättare sagt eliminering av dylika obotliga individer som bara utgör en fara för samhället”. Att författaren tar sig själv på allvar och uppfattar sitt skrivande som ett förkunnande antyds inte minst av hans senaste bedrift: en Modern psykologi, 1970, som bland många andra konstigheter också presenterar tanken att negrer är dummare än vita, men springer fortare.

Det finns något tiotal romaner om Steve Engel. Alla har liknande politiska undertoner. I Extas i Sinai (1968) plockar agenten den ovannämnde oljeschejken på pengar och blandas sedan in i sexdagarskriget – givetvis på israelernas sida. Orsaken till valet av stridskamrater motiveras noggrant: ”Steve hade svårt att riktigt kunna fördra araberna. De var ännu enligt hans mening alltför mycket vildar. Det lyste igenom då och då, oavsett om de hade gått i skola i Oxford eller inte. Och trots att han måste erkänna att de i tidigare kulturer utan tvekan hade haft ett flertal stora tänkare – som t.ex. den som framfört tanken på kismet, ödet – det ödesbestämda, oundvikliga, som vi egentligen alla är utsatta för eller går till mötes enligt naturens lagar.

Men det var naturligtvis bara undantagen – som det kan vara hos alla folk – därefter hade kulturen gått tillbaka i stället för framåt – på samma sätt som i t.ex. Kina. Det var väl samma sak med araberna, tänkte Steve. Och i kampen mellan Israel och araberna stod hans sympatier onekligen mest på de förras sida. Judarna var utan tvekan nu de mest kultiverade av dessa båda folkslag.”

Citatet kan, förutom som praktexempel på författarens politiska funderingar också tjäna som smakprov på hans snåriga, ordrika och i de filosofiska avsnitten rätt svårlästa stil.

Steve Engel hamnar i den israeliska armén på marsch genom Sinai. Han och den kvinnliga stridsvagnsbesättningen möter inget motstånd på sin färd: ”Rakel hade nog haft mer än rätt, när hon sa att araberna inte var intelligenta nog för att föra ett sånt här krig.” filosoferar agenten. Men å andra sidan var det nog si och så med judarnas intelligens också, i varje fall på 30-talet: hade de bara inte så fanatiskt hållit sig för sig själva, så hade det inte blivit något judehat. Nu hade de i stället haft sin egen religion – ”och så gick det som det gick!”

Engel tycker illa om religioner, och till de motbjudande dragen hos judarna hör, det understryks upprepade gånger, att de tar sin tro på sånt allvar. Nåja, det finns förstås ”högintelligenta” och bra människor också bland dem, lika väl som det finns bland alla andra människor. Reflexionen avslutas med en typisk Sean Elke-eftersläng i förbigående: även bland de färgade förekommer sådana högintelligenta människor, trots att dessa färgade i allmänhet står lägre än de vita.

De rödas försök till världsherravälde är alltid lika våldsamma och osmakliga. I Naken last, 1970, har kineserna experimenterat fram en möjlighet att förändra arvsmassan, så att alla västerländska barn i fortsättningen skulle födas som apliknande monster. Det ger Elke tillfälle att propagera för eutanasi och förklara att vänstervindarna bland ungdom beror på ”psykologi, suggestion, bristande intelligens och missriktad aggressivitet, sado-masochism intill döden och alltihop”. Dessutom har han förstås chansen att framställa ”De Fria Folkens Republik av Kina” som en blandning av slavläger och dårhus, med klassamhället mera välutvecklat än i västvärlden.

Some attention has also been given to the apparent anti-Semitism in Gogol's writings, as well as those of his contemporary, Fyodor Dostoyevsky. Felix Dreizin and David Guaspari, for example, in their The Russian Soul and the Jew: Essays in Literary Ethnocentricis discuss "the significance of the Jewish characters and the negative image of the Ukrainian Jewish community in Gogol's novel Taras Bulba, pointing out Gogol's attachment to anti-Jewish prejudices prevalent in Russian and Ukrainian culture." In Leon Poliakov's The History of Antisemitism, the author mentions that "The 'Yankel' from Taras Bulba indeed became the archetypal Jew in Russian literature. Gogol painted him as supremely exploitative, cowardly, and repulsive, albeit capable of gratitude. But it seems perfectly natural in the story that he and his cohorts be drowned in the Dniper by the Cossack lords. Above all, Yankel is ridiculous, and the image of the plucked chicken that Gogol used has made the rounds of great Russian authors."

Despite his problematic portrayal of Jewish characters, Gogol left a powerful impression even on Jewish writers who inherited his literary legacy. Amelia Glaser has noted the influence of Gogol's literary innovations on Sholem Aleichem, who "chose to model much of his writing, and even his appearance, on Gogol... What Sholem Aleichem was borrowing from Gogol was a rural East European landscape that may have been dangerous, but could unite readers through the power of collective memory. He also learned from Gogol to soften this danger through laughter, and he often rewrites Gogol's Jewish characters, correcting anti-Semitic stereotypes and narrating history from a Jewish perspective."

"It is a serious question among them whether they [Africans] are descended from monkeys or whether the monkeys come from them. Our wise men have said that man was created in the image of God. Now here is a lovely image of the Divine Maker: a flat and black nose with little or hardly any intelligence. A time will doubtless come when these animals will know how to cultivate the land well, beautify their houses and gardens, and know the paths of the stars: one needs time for everything."