2012-02-29, 23:00
#1
Vill i korta drag beskriva typiska drag hos mig som gör att jag misstänker Borderline. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men försöker bara få med det viktigaste.
Är 28 år gammal, har alltid haft en konstig relation till tjejer. Jag kan bli besatt i en typ av tjej som jag målar upp som idealtjejen. Dessa tjejer är dock ofta väldigt olika mig själv. Jag har vid tre tillfällen i mitt liv blivit djupt olyckligt förälskad, och alla gånger har det varit tjejer som jag innerst inne vet att jag egentligen inte har så mycket gemensamt med. Men det är någonting som lockar ändå. Tjejer som är för mycket som mig brukar jag snabbt tröttna på, misstänker att det bottnar i att jag inte gillar mig själv till hundra procent och därför inte gillar när andra är som mig.
Den senaste tjejen hade jag bara träffat några gånger, men jag målade snabbt upp henne som drömkvinnan. När jag sedan märkte att hon inte ville något seriöst blev hon tyvärr ännu mer intressant, och jag blev djupt olycklig. Trots att jag egentligen inte borde ha skäl att bli det, hon var ju inte min typ (och det vet jag innerst inne). När jag inte får mina känslor besvarade av dessa tjejer har jag börjat känna mig värdelös, och ofta har det lett till att jag börjat tvivla på allt som rör mig själv, och tappa hela min självkänsla (som annars är ganska hög). Mina livsmål har försvunnit helt när det varit som värst. Och det beror endast på att jag blivit dumpad av en tjej.
Som kontrast till detta har jag haft ganska lätt med tjejer i övrigt, särskilt i sen jag blev 23+. Har haft många förhållanden, men aldrig fått den känsla som jag fått i ovan nämnda fall. Det har funkat bra, men jag har saknat det där lilla extra som jag bara känt hos de tjejer som jag inte kunnat få. Har många gånger avbrutit förhållanden med tjejer som jag egentligen vet att är väldigt bra för mig.
Relationer i övrigt: är ganska social, känner många, men har få riktigt djupa kontakter. Kan känna att jag anpassar mig ibland och undviker att visa vissa sidor av mig själv, i synnerhet när jag träffar folk jag ser upp till. Har kunnat pendla ganska mycket i humör från stund till stund.
Ser bra ut, och uppfattas av de flesta som stilig, medveten och normalbegåvad.
Har ändrat mål i livet ett flertal gånger, och pendlat väldigt mycket i vad jag vill göra.
Började äta Citalopram i höstas och känner mig mer stabil nu.
Vad tycker ni att det låter som?
Är 28 år gammal, har alltid haft en konstig relation till tjejer. Jag kan bli besatt i en typ av tjej som jag målar upp som idealtjejen. Dessa tjejer är dock ofta väldigt olika mig själv. Jag har vid tre tillfällen i mitt liv blivit djupt olyckligt förälskad, och alla gånger har det varit tjejer som jag innerst inne vet att jag egentligen inte har så mycket gemensamt med. Men det är någonting som lockar ändå. Tjejer som är för mycket som mig brukar jag snabbt tröttna på, misstänker att det bottnar i att jag inte gillar mig själv till hundra procent och därför inte gillar när andra är som mig.
Den senaste tjejen hade jag bara träffat några gånger, men jag målade snabbt upp henne som drömkvinnan. När jag sedan märkte att hon inte ville något seriöst blev hon tyvärr ännu mer intressant, och jag blev djupt olycklig. Trots att jag egentligen inte borde ha skäl att bli det, hon var ju inte min typ (och det vet jag innerst inne). När jag inte får mina känslor besvarade av dessa tjejer har jag börjat känna mig värdelös, och ofta har det lett till att jag börjat tvivla på allt som rör mig själv, och tappa hela min självkänsla (som annars är ganska hög). Mina livsmål har försvunnit helt när det varit som värst. Och det beror endast på att jag blivit dumpad av en tjej.
Som kontrast till detta har jag haft ganska lätt med tjejer i övrigt, särskilt i sen jag blev 23+. Har haft många förhållanden, men aldrig fått den känsla som jag fått i ovan nämnda fall. Det har funkat bra, men jag har saknat det där lilla extra som jag bara känt hos de tjejer som jag inte kunnat få. Har många gånger avbrutit förhållanden med tjejer som jag egentligen vet att är väldigt bra för mig.
Relationer i övrigt: är ganska social, känner många, men har få riktigt djupa kontakter. Kan känna att jag anpassar mig ibland och undviker att visa vissa sidor av mig själv, i synnerhet när jag träffar folk jag ser upp till. Har kunnat pendla ganska mycket i humör från stund till stund.
Ser bra ut, och uppfattas av de flesta som stilig, medveten och normalbegåvad.
Har ändrat mål i livet ett flertal gånger, och pendlat väldigt mycket i vad jag vill göra.
Började äta Citalopram i höstas och känner mig mer stabil nu.
Vad tycker ni att det låter som?
