Att det blivit en så stark tradition i Sverige kanske har att göra med att våren i vårt klimat varit den tid då det varit möjligt med gemensamma manifestationer och annan offentlig opinionsbildning, och det har då varit tacksamt att välja en blomma som symbol. Romantikens "blå blomma" var ju en litterär symbol för idealism, en längtan efter något högre och bättre, och både rösträttsrörelsens blåklint och den blå första-maj-blomman mot TBC anspelade väl på detta ideella arv. Då kan det ha fallit sig naturligt även för arbetarrörelsen att utnyttja vårkänslorna i sina första maj-demonstrationer men i stället välja en röd blomma, rosen. Sedan blev väl blommorna officiella partisymboler först långt senare då man börjat arbeta med "grafiska profiler" och "varumärken", men blomsymboliken kring idéer, idealism och gemensam manifestation var för stark för att inte utnyttjas av nästan alla svenska partier (fast moderaterna försökte väl ett tag med den fria och individualistiska måsen, sedan man under Bohman övergett tankarna på att vara parti förknippat med arv och rötter).
Citat:
Ursprungligen postat av Shivaya
Svenskar är ett naturfolk med allemansrätt och allt det där. Vi tilltalas helt enkelt av blommor och stirrar oss blinda på den skinande loggan och glömmer helt bort vilka korrupta rötter som gömmer sig nedanför bladen.
Tillägg: Även ovanstående är säkert ett betydelsefullt skäl, Linnés roll som sekulärt nationalhelgon har förmodligen bidragit till blommornas betydelse för Sveriges nationella identitet, och då inte minst det här inslaget av nyttotänkande och intellektuell förnumstighet som gärna smugit sig in i svensk romantik ända in i "sexologins" dagar.