2012-02-14, 14:32
#1
Hejhej, jag tänkte vädra mina tankar och det kan bli lite flummigt men men 
Jag har tänkt lite på detta, jag har så länge jag kunnat minnas aldrig trott på "Gud" á Kyrkan. Jag har under årens gång tappat i stort sett all tro till allting, till kärleken, rättvisan etc. Det funkade bra några år men ju mer jag tänker på det desto mer deppig blir jag, jag har övertygat mig själv att det mesta de flesta "vanliga människor" ser som något "magiskt", kärlek till exempel, att det bara skulle vara en illusion. Jag har även testat mina teorier i praktiken, genom att testa att dra i olika mentala trådar på tjejer jag träffar för att se hur/vad det är som triggar kärlek. Och det har tyvärr funkat tillräckligt många gånger för att jag ska utesluta slumpen, alltså det finns ingen "the one" eftersom dessa olika tjejer sett mig som det när jag bara har kört mentala spel på dom. Otroligt oetiskt jag vet men jag ser det som forskning jag själv behöver för att övertyga mig själv.
Jag har även försökt skala bort mina känslor, eller snarare, försökt välja när och hur jag ska känna, för att kunna nå upp till mina höga mål i livet då jag ser känslor som hinder (ta mina experiment med kärlek t.ex. det hade inte varit möjligt om jag lyssnat på empatin). Känslor hindrar oss från att nå upp till vår fulla potential och gör att vi missar möjligheter, dock inte alla känslor, jag kommer till det senare och försöker även koppla ihop allt.
Ta rädsla som ett exempel, otroligt många är rädda för mörker/natten, en majoritet i vårt samhälle vågar inte gå på en kyrkogård på natten. Varför? Mitt svar på det är att det är ett skydd som vi fått via evolutionen, för tiotusentals år sedan var det kopplat direkt till livsfara att vara ute och vandra på natten med tanke på alla rovdjur och fiender etc. Jaha? Tänker du nu, vad har det med något att göra? Jag menar då att vi behöver inte alla dessa känslolägen och triggar eftersom samhället går för det mesta framåt och att vandra på natten är inte mycket farligare än att vandra själv på dagen. Jag själv får någon sorts fridfullhet (vilket är en känsla, jag vet, dock självvald eftersom jag själv triggar den och inte låter rädsla svepa över) av att vandra på natten, i den friska luften i skenet av månen, det gör att jag kan tänka klart och koppla av. Jag har fått många bra idéer och löst många problem i mitt arbete t.ex. genom mina promenader, något jag aldrig upplevt om jag inte övervunnit min rädsla.
Tror jag på det övernaturliga? Vi har alla varit med om att vi "känt" något, att vi gått på magkänsla, och att det skulle vara ett bevis på att "något mer" finns. T.ex. om du går på en gata på natten och plötsligt känner du dig förföljd, du vänder dig om och mycket riktigt har det smugit sig upp någon bakom dig. Du hinner springa iväg och tackar din "intuition" för detta. Tror jag då att det varit någon "Gud" eller skyddande ängel, eller kanske kraft som fått dig att inse detta? Nej, jag tror på små, små sinnesintryck som vi hela tiden tolkar omedvetet, jag tror inte att någon osynlig inre kraft fått oss att inse att vi är förföljda, snarare mikro-ljud eller vibreringar så små att vi inte uppfattar de "manuellt", däremot tolkar vår hjärna det likadant och vi känner det obehag vi känner. Ett obehag som för övrigt är likadant som om du står oförberedd och plötsligt hör du fotsteg bakom dig i rask takt, samma känsla, bara att du uppfattat det manuellt den här gången. Vad jag vill säga är alltså att vår intuition egentligen är mikro-sinnesintryck vår hjärna bearbetar, känner igen och processar.
De flesta menar dock att känslor är det som definierar oss människor, det som skiljer oss från maskiner, dock håller jag inte med om det. Det som skiljer oss är vårt medvetande, att kunna tänka fritt och veta att vi kan tänka fritt. Känslor behöver inte alltid vara dåligt, att skala bort sina känslor tror jag inte är bra, däremot att ta kontroll över dem tror jag är vägen till framgång.
För att svara på topic, vad menar jag då? Något jag märkt är att folk som tror på något är oftast gladare eftersom de ser en "mening" med allt, jag har ingen mening, jag tror inte på slumpen, jag tror inte på ödet, jag tror inte på något och detta gör mig nere. Jag har börjar utveckla en egen filosofi som funkar med det jag tror på (mina teorier jag beskrivit) i hopp om att finna "Helheten" om ni förstår vad jag menar? Otroligt flummigt jag vet, men jag bara skriver ut mina tankar nu för att reflektera med er och diskutera.
Vad ska vi då diskutera? Dels topic, alltså om man mår bättre om man tror på "något", dels om mina teorier är rent av korkade utan verklighetsförankring och dels vad ni själva tror utifrån det jag skrivit.
mvh
Jag har tänkt lite på detta, jag har så länge jag kunnat minnas aldrig trott på "Gud" á Kyrkan. Jag har under årens gång tappat i stort sett all tro till allting, till kärleken, rättvisan etc. Det funkade bra några år men ju mer jag tänker på det desto mer deppig blir jag, jag har övertygat mig själv att det mesta de flesta "vanliga människor" ser som något "magiskt", kärlek till exempel, att det bara skulle vara en illusion. Jag har även testat mina teorier i praktiken, genom att testa att dra i olika mentala trådar på tjejer jag träffar för att se hur/vad det är som triggar kärlek. Och det har tyvärr funkat tillräckligt många gånger för att jag ska utesluta slumpen, alltså det finns ingen "the one" eftersom dessa olika tjejer sett mig som det när jag bara har kört mentala spel på dom. Otroligt oetiskt jag vet men jag ser det som forskning jag själv behöver för att övertyga mig själv.
Jag har även försökt skala bort mina känslor, eller snarare, försökt välja när och hur jag ska känna, för att kunna nå upp till mina höga mål i livet då jag ser känslor som hinder (ta mina experiment med kärlek t.ex. det hade inte varit möjligt om jag lyssnat på empatin). Känslor hindrar oss från att nå upp till vår fulla potential och gör att vi missar möjligheter, dock inte alla känslor, jag kommer till det senare och försöker även koppla ihop allt.
Ta rädsla som ett exempel, otroligt många är rädda för mörker/natten, en majoritet i vårt samhälle vågar inte gå på en kyrkogård på natten. Varför? Mitt svar på det är att det är ett skydd som vi fått via evolutionen, för tiotusentals år sedan var det kopplat direkt till livsfara att vara ute och vandra på natten med tanke på alla rovdjur och fiender etc. Jaha? Tänker du nu, vad har det med något att göra? Jag menar då att vi behöver inte alla dessa känslolägen och triggar eftersom samhället går för det mesta framåt och att vandra på natten är inte mycket farligare än att vandra själv på dagen. Jag själv får någon sorts fridfullhet (vilket är en känsla, jag vet, dock självvald eftersom jag själv triggar den och inte låter rädsla svepa över) av att vandra på natten, i den friska luften i skenet av månen, det gör att jag kan tänka klart och koppla av. Jag har fått många bra idéer och löst många problem i mitt arbete t.ex. genom mina promenader, något jag aldrig upplevt om jag inte övervunnit min rädsla.
Tror jag på det övernaturliga? Vi har alla varit med om att vi "känt" något, att vi gått på magkänsla, och att det skulle vara ett bevis på att "något mer" finns. T.ex. om du går på en gata på natten och plötsligt känner du dig förföljd, du vänder dig om och mycket riktigt har det smugit sig upp någon bakom dig. Du hinner springa iväg och tackar din "intuition" för detta. Tror jag då att det varit någon "Gud" eller skyddande ängel, eller kanske kraft som fått dig att inse detta? Nej, jag tror på små, små sinnesintryck som vi hela tiden tolkar omedvetet, jag tror inte att någon osynlig inre kraft fått oss att inse att vi är förföljda, snarare mikro-ljud eller vibreringar så små att vi inte uppfattar de "manuellt", däremot tolkar vår hjärna det likadant och vi känner det obehag vi känner. Ett obehag som för övrigt är likadant som om du står oförberedd och plötsligt hör du fotsteg bakom dig i rask takt, samma känsla, bara att du uppfattat det manuellt den här gången. Vad jag vill säga är alltså att vår intuition egentligen är mikro-sinnesintryck vår hjärna bearbetar, känner igen och processar.
De flesta menar dock att känslor är det som definierar oss människor, det som skiljer oss från maskiner, dock håller jag inte med om det. Det som skiljer oss är vårt medvetande, att kunna tänka fritt och veta att vi kan tänka fritt. Känslor behöver inte alltid vara dåligt, att skala bort sina känslor tror jag inte är bra, däremot att ta kontroll över dem tror jag är vägen till framgång.
För att svara på topic, vad menar jag då? Något jag märkt är att folk som tror på något är oftast gladare eftersom de ser en "mening" med allt, jag har ingen mening, jag tror inte på slumpen, jag tror inte på ödet, jag tror inte på något och detta gör mig nere. Jag har börjar utveckla en egen filosofi som funkar med det jag tror på (mina teorier jag beskrivit) i hopp om att finna "Helheten" om ni förstår vad jag menar? Otroligt flummigt jag vet, men jag bara skriver ut mina tankar nu för att reflektera med er och diskutera
. Vad ska vi då diskutera? Dels topic, alltså om man mår bättre om man tror på "något", dels om mina teorier är rent av korkade utan verklighetsförankring och dels vad ni själva tror utifrån det jag skrivit.
mvh
