Evidens för en yttre värld

Hej

Om vi utgår ifrån en traditionell common-sense-världsbild baserad på vardaglig logik, vetenskaplig metodik, grundläggande empiri och kontextuell koherens etc, har jag följande frågeställning, vilken bjuder mig stor nyfikenhet vad avser era svar:

Enligt den ovan nämnda världsbilden är allt vi (var och en av oss) kan uppleva och därmed känna till om världen, som vi antar och förutsätter är utanför oss, detsamma som elektriska och kemiska processer i våra hjärnor.

Fråga: Med vilken metod och på vilket sätt kan var och en av oss säkerställa och verifiera att allt det som vi just förutsätter vara utanför denna neurala process inte är något annat en enbart denna?

Hur kan med andra ord just du bevisa för dig själv att allt det du erfar inte enbart är just dina neruala processer?

Ser fram mot riktigt sakliga, välformulerade, hållbara och relevanta argument kring dina tankegångar vad gäller hur denna fråga kan besvaras på bästa sätt.

Obs! Blanda inte ihop denna fråga med frågor kring den ontologiska solipsismen samt olika grenar av denna, ty denna frågeställning handlar inte om huruvida världen är solipsistisk eller ej, utan hur man (oavsett solipsism eller inte) verifierar att den upplevad världen omkring en inte enbart är just den egna "hjärnans" neurala processer, dvs ett slutet och isolerat intrinsikalt system med den enda (uppenbara) egenskapen att generera upplevelsen av ditt liv.

Mvh
Fredrik

Ptja, om man ser hjärnan som en dator kapabel att simulera i princip vilka upplevelser och intryck som helst, vilket den ju kan, så finns det väl inget sätt att till 100% säkerställa detta? Vad skulle det isåfall vara? Allt du har att bedöma alla variabler med är ju samma hjärna som kanske lurar dig

Jag kommer inte på något sätt alls. Vad man än gör och vilka resultat man än ser skulle kunna kallas för hjärnproducerade illusioner.

öh...du frågar alltså; "Hur bevisar du att du inte inbillar dig allt?"

Typ, så ja.

Hmm....tror inte jag kan hitta en enda metod som inte övertrumfas av "men det kanske är din hjärna som hittar på det med". (så länge man har båda fötterna planterade i hypotesen som utgångspunkt)

Som hypotes kan man ju argumentera att det är en s.k dålig hypotes.
Dvs en hypotes som till synes inte verkar ha en falsifierbar prövningsmetod.
Ungefär som hypotesen gud bland andra.

Så sammanfattningsvis, Nej jag tror inte det går och jag hoppar över argumentation avseende relevans av denna hypotes.

Det går inte att bevisa det externa världens existens, man får helt enkelt välja om man vill tro på det eller ej. Denna fråga har lett mig till psykiska tillstånd som av andra skulle betraktas som psykotiskt och jag har vid tillfällen varit övertygad om att det externa inte existerar. Min ovannämnda method för att lösa tankeställningen var för mig inte satisfierande, så jag har utvecklat min egen teori om orsaken till det yttres existens och den är adekvat, dock så vill jag inte dela med mig av den då jag inte skulle vilja att andra hävdar iden till sin egen. Min teori är av episka proportioner och skulle ändra världens syn på den mänskliga existenses. Alla skulle inse hur oerhört överlägsen och episk jag är, alla skulle inse att jag är den s.k gud. Jag är anledningen till det värdsliga existensen och jag är storslagen.

LOL'd

Men, ja, grejen är ju att du aldrig kan byta åskådningsinstrument så att säga. Även om någon en dag plötsligt släpper ut dig ur Matrix eller Platons grotta och du får se världen som den verkligen är, så kan du ju ändå inte veta att denna nya insikt är mer verklig än hur du antog att världen såg ut förut.

Det enda du kan göra är att sätta mer eller mindre tilltro till olika alternativ baserat på deras sannolikheter, men aldrig på några absoluta säkerheter.

Egentligen är den här frågan omöjlig i alla fall för tillfället i skrift. Åtminstone så kortfattat och grundlöst som krävs. Men jag skall försöka förklara, mitt perspektiv.

Det finns ingen objektiv verklighet. Men det finns oändligt många verkligheter, för att de förhåller sig till existensen. Du kan titta på ett hus i en evighet, men det enda du kommer se är din bild du helt själv skapat av något materiellt. Med hjälp av dina intryck, som förutsätter din verklighet. Du skapar det i fart och det enda du egentligen är, är dina minnen. Du byter ständigt perspektiv och tankebanor, du är alltså aldrig någonsin dig själv, 'igen'. Det finns bara ett mål, och det är det du skapar.

Universum som är oändligt, skulle extrahera allt värde från jorden, och vi människor, om det inte vore för oss som gjorde universum oändligt. Allt är egentligen INGENTING, förens vi placerar värde på det.

Nu, är det din tur att vara gud.

Självmord?

Om nu hjärnan fantiserade ihop alla upplevelser som en inbillning (i något syfte, att dölja den "riktiga världen" eller nåt), skulle den väl inte vilja att vi ändå kunde ställas inför valet och möjligheten att ta våra egna liv? Om jag vore en hjärna som bara fantiserade ihop allt skulle jag väl se till att min värdkropp hade ett så bra och tillfredsställande liv som möjligt, för att säkerställa dess överlevnad. Eller?

Jag ser inte riktigt syftet i att fantisera ihop alla sinnesintryck i annat syfte än att dölja någon annan sorts verklighet, precis som i Inception, Abre los ojos, m.fl. Skulle jag vilja motbevisa min egen existens, vore väl det enda sättet egentligen att ta sitt eget liv - vad skulle hända med "simulationen" då?

Hänger ni med?

hahahahhahahaha vad sjukt! världens smartaste och dummaste post på samma gång! Om jag vore en hjärna... vänta nu.. Det är helt och hållet du som bestämmer om du ska ta ditt egna liv, nu kanske du förstår hur dumt självmord egentligen är? Fast ja så klart inte i varje fall.

Haha jaha, då får jag väl både tacka och bli arg på samma gång då. Givetvis ska jag inte ta mitt liv, det är inget jag förespråkar eller så. Det här är blott i filosofiskt syfte.

Frågan var "hur kan man bevisa att man inte inbillar sig allt?" De enda sinnesintrycken som vi tar in och tolkar, görs ju m h a hjärnan. Med vilka andra verktyg skulle man kunna röra om i grytan och motbevisa verkligheten på något vis, annat än självmord? Vi skulle inte kunna bygga maskiner som tolkade världen, vi skulle inte kunna prata med andra. I grund och botten är det via hjärnan allt måste gå, och där ligger bekymret. Det är inte "Jag" som bestämmer om jag ska ta mitt liv eller inte, det är ändå hjärnan...