Denna svamptrip utspelades för två år sen med 4 personer på ren impuls, hade varit ute och festat med en kompis och två brudar för att senare hamna hos några gamla vänner och köpa ett parti svamp av dom i fyllan, som jag impulsartat drog i mig.
Kommer inte beskriva så mkt av vad jag gjorde, satt och kollade på tvspel och levde mig in i världen och massor andra roliga diskussioner, men det var inte förrens i mitten slutet av trippen som det verkliga sjuka började, det är detta jag tänker försöka beskriva så gott jag kan, den riktiga resan var i mig själv. Jag glömde bort trippen när jag landade, sättet man tänker och resonerar under en svamptripp är för mig omöjligt att greppa tillbaka på i nyktert tillstånd.
Den började som vanligt. Jag satt och dividerade, jag kände konstiga saker, såg saker ur annorlunda perspektiv. Satt och dividerade om mig själv och saker i allmänhet ganska länge under trippen. Men det tog sig senare till ett annat stadie.
Jag fick plötsligt en känsla av välbehag. Med denna kraft inom mig som jag fick förstod jag hur en ensam person med denna självsäkerhet och kraft som jag nu hade, eller bäst skulle jag inte beskriva det som självsäkerhet, utan TOTAL KONTROLL, kunde åtstadkomma precis vad som helst.
Jag hade den enbart en kort stund, kanske 10minuter. Men jag förstod hur man kunde kuva en hel nation. Jag förstod hur man kan få ett helt folk att följa en. Jag förstod hur man kan åstadkomma precis vad som helst, om man bara kunde ha den kraften för evigt. Då hade man kunnat härska på jorden.
Det var ingen dominant kraft, men en kraft där man visste och var övertygad om att man kunde skapa och åstadkomma precis vad man ville. Det var den mäktigaste känslan jag någonsin känt. Jag var i kontroll över precis allting som hände runt mig. Jag insåg att jag kunde påverka livet omkring mig med enbart mig själv. Till att bli precis vad jag ville.
Känslan försvann.
Efter en stund så sneade jag ur kan man nog säga, minns inte vad jag exakt tänkte, men det blev alldeles för mkt tankar om livet.
Jag bestämde under trippen att åka iväg med en person. Jag började nojja om vad som skulle kunna hända. Och precis det jag nojade om hände. Han uppträdde på precis det vis jag oroade mig för. Jag insåg att som jag tror att verkligheten kommer te sig, är precis så som den kommer att te sig.
Min kraft försvagades. Allt jag oroade mig för skedde. Det var som att jag påverkade verkligheten runt mig med mina tankar om den. Snabbt försökte jag bryta mitt sätt att tänka. Det gick inte. Men så när allt omkring mig föll isär i bitar, fick jag kraften att ändra mitt sätt att tänka.
Nu skapade jag verkligheten runt mig igen. Det jag tänkte skulle ske skedde. När jag ville att någon person skulle flytta sig åt sidan så flyttade den sig åt sidan. Det jag tänkte skedde, jag insåg livets gåta.
Allt är ett spel, allt är på låtsas. Man skapar sin egen verklighet runt omkring sig. Det man tror händer händer. Det klickade. Samtidigt som jag såg allt detta ske blev jag otroligt rädd. Hela mitt liv har varit ett enda stort falsk verklighet. Det är bara ett spel.
Jag insåg mysteriumet bakom livet. Och jag blev otroligt rädd.
När jag insåg och på riktigt trodde på verkligheten, när jag trodde 100% att jag verkligen skapade verkligheten runt mig. Så uppenbarade sig en person ifrån min kompis kropp. Som ett slags datorprogram som tog över honom och hälsade mig välkommen eftersom jag löste gåtan.
Jag minns inte exakt vad jag sa, inte ens dagen efter. Men jag minns ungefär hur dialogen gick.
Hur är det att vakna? Kommer jag någonsin få träffa mina nära och kära? Är allt på låtsas?
Hur brukar det vara för dom som vaknar, hur mår dom?
-Det är olika, vissa klarar det bättre än andra.
Massor mer frågor utspelade sig, jag är 100% övertygad om att jag diskuterade med något annat väsen och ställde massor frågor om saker jag förstod just då, men som var väldigt svåra att behålla kvar. Dom uppenbarelserna jag hade var flyktiga, dom kom och försvann lika fort, för att en sekund senare inte förstå det jag förstod en sekund tidigare.
Jag kämpade att våga fortsätta tro och komma ihåg.
Samtidigt visste jag att om jag bara vågade tro så skulle jag vakna ur drömmen.
Det enda jag behövde göra var att öppna dörren framför mig och slungas ut ur spelet jag befann mig i.
Jag gick emot dörren och tog tag i handtaget. Detta var the moment, om jag bara vågar tro och öppnar dörren så kommer jag vakna, ur vad visste jag inte riktigt, eller vart jag skulle komma.
Det var precis när jag skulle öppna som jag började tveka. Här sögs jag ut ur allt jag trodde. Hela uppenbarelsen rann ur mina fingrar. Jag sög bakåt ut ur allting.
Jag tappade min tro jag var tillbaka igen. Och personen jag pratat med hade försvunnit. Kvar stod min vän och fattade ingenting.
Febrilt försökte jag fråga honom om saker jag frågat förut. Han skakade på huvudet, han förstod ingenting. Personen hade lämnat mig. Jag hade tappat det jag trodde på, jag var inte välkommen att vakna ännu.
Samtidigt förstod jag hur allting hängde ihop. Alla hade vi varit på samma plats förut. Alla hade varit jag en gång. Alla visste vad jag gjort i mitt liv. Alla var en och samma person. Vi var en och samma kraft. Vi hade alla upplevt samma saker och en gång skulle vi vara alla personer som någonsin existerat, alla djur, alla tidsepoker skulle vi uppleva. Allting som någonsin existerat.
För att till slut vikas ihop som en bok, som veks ihop igen, och igen tills den försvann och började om?
Under vissa stunder i trippen förstod jag livets gåta. Jag minns känslan men inte tanken. Allt hängde ihop som ett spel. Där allt var på samma plats på samma gång och hade upplevt allt som allt upplevt. Jag var gud och myran i stacken på samma gång.
Allting var ett spel där man ifrån början startade för att uppleva allt för att till slut komma tillbaka till slutet och där veks allt ihop och började om igen.
Det sjuka med hela trippen var att precis när jag förstod hur allting hängde ihop och veks ihop så har jag för mig att jag landade ur trippen.
Läste precis igenom allt och inser att jag verkligen inte fick ner det jag försker beskriva i ord, det ser ganska tamt ut. Men det var sjukt komplext eller avancerat när jag väl var i den, folk som trippat förstår säkert vad jag menar.
Detta var nog min flummigaste tripp jag haft tror jag. Var sjukt skev och stundtals otroligt jävla rädd för allt som jag insåg och förstod
Efteråt förstod jag även att det måste vara matrix filmerna som skapat trippen på något vis. Var stundtals otroligt paranoid och mådde dåligt över mina nyvunna insikter om livet. Samtidigt undrar jag om det kanske är såhär alla flummiga saker och tankar kommit ifrån början. Ser många mönster i min tripp med saker jag läst om och sett folk tala om förut.
Fastän jag vanligtvis och speciellt vid detta tillfälle inte ägnade mig något åt filosofi och gudomliga saker, jag är ateist och tror inte att jag är fast i ett spel.
Men det var helt klart en sjuk tripp, kan inte beskriva sättet jag tänkte på under trippen bättre än såhär, det var sjuka insikter som försvann lika fort. Det är iaf ungefär såhär det gick till.
Landade senare och glömde bort allting som jag hade tänkt. Satt och läste om en grej just nu som beskrev min tripp väldigt likvärdig så jag undrar om detta tankemönster är vanligt förekommande för andra som trippar, om man upplevt liknande saker eller kan känna igen sig något.
Kommer inte beskriva så mkt av vad jag gjorde, satt och kollade på tvspel och levde mig in i världen och massor andra roliga diskussioner, men det var inte förrens i mitten slutet av trippen som det verkliga sjuka började, det är detta jag tänker försöka beskriva så gott jag kan, den riktiga resan var i mig själv. Jag glömde bort trippen när jag landade, sättet man tänker och resonerar under en svamptripp är för mig omöjligt att greppa tillbaka på i nyktert tillstånd.
Den började som vanligt. Jag satt och dividerade, jag kände konstiga saker, såg saker ur annorlunda perspektiv. Satt och dividerade om mig själv och saker i allmänhet ganska länge under trippen. Men det tog sig senare till ett annat stadie.
Jag fick plötsligt en känsla av välbehag. Med denna kraft inom mig som jag fick förstod jag hur en ensam person med denna självsäkerhet och kraft som jag nu hade, eller bäst skulle jag inte beskriva det som självsäkerhet, utan TOTAL KONTROLL, kunde åtstadkomma precis vad som helst.
Jag hade den enbart en kort stund, kanske 10minuter. Men jag förstod hur man kunde kuva en hel nation. Jag förstod hur man kan få ett helt folk att följa en. Jag förstod hur man kan åstadkomma precis vad som helst, om man bara kunde ha den kraften för evigt. Då hade man kunnat härska på jorden.
Det var ingen dominant kraft, men en kraft där man visste och var övertygad om att man kunde skapa och åstadkomma precis vad man ville. Det var den mäktigaste känslan jag någonsin känt. Jag var i kontroll över precis allting som hände runt mig. Jag insåg att jag kunde påverka livet omkring mig med enbart mig själv. Till att bli precis vad jag ville.
Känslan försvann.
Efter en stund så sneade jag ur kan man nog säga, minns inte vad jag exakt tänkte, men det blev alldeles för mkt tankar om livet.
Jag bestämde under trippen att åka iväg med en person. Jag började nojja om vad som skulle kunna hända. Och precis det jag nojade om hände. Han uppträdde på precis det vis jag oroade mig för. Jag insåg att som jag tror att verkligheten kommer te sig, är precis så som den kommer att te sig.
Min kraft försvagades. Allt jag oroade mig för skedde. Det var som att jag påverkade verkligheten runt mig med mina tankar om den. Snabbt försökte jag bryta mitt sätt att tänka. Det gick inte. Men så när allt omkring mig föll isär i bitar, fick jag kraften att ändra mitt sätt att tänka.
Nu skapade jag verkligheten runt mig igen. Det jag tänkte skulle ske skedde. När jag ville att någon person skulle flytta sig åt sidan så flyttade den sig åt sidan. Det jag tänkte skedde, jag insåg livets gåta.
Allt är ett spel, allt är på låtsas. Man skapar sin egen verklighet runt omkring sig. Det man tror händer händer. Det klickade. Samtidigt som jag såg allt detta ske blev jag otroligt rädd. Hela mitt liv har varit ett enda stort falsk verklighet. Det är bara ett spel.
Jag insåg mysteriumet bakom livet. Och jag blev otroligt rädd.
När jag insåg och på riktigt trodde på verkligheten, när jag trodde 100% att jag verkligen skapade verkligheten runt mig. Så uppenbarade sig en person ifrån min kompis kropp. Som ett slags datorprogram som tog över honom och hälsade mig välkommen eftersom jag löste gåtan.
Jag minns inte exakt vad jag sa, inte ens dagen efter. Men jag minns ungefär hur dialogen gick.
Hur är det att vakna? Kommer jag någonsin få träffa mina nära och kära? Är allt på låtsas?
Hur brukar det vara för dom som vaknar, hur mår dom?
-Det är olika, vissa klarar det bättre än andra.
Massor mer frågor utspelade sig, jag är 100% övertygad om att jag diskuterade med något annat väsen och ställde massor frågor om saker jag förstod just då, men som var väldigt svåra att behålla kvar. Dom uppenbarelserna jag hade var flyktiga, dom kom och försvann lika fort, för att en sekund senare inte förstå det jag förstod en sekund tidigare.
Jag kämpade att våga fortsätta tro och komma ihåg.
Samtidigt visste jag att om jag bara vågade tro så skulle jag vakna ur drömmen.
Det enda jag behövde göra var att öppna dörren framför mig och slungas ut ur spelet jag befann mig i.
Jag gick emot dörren och tog tag i handtaget. Detta var the moment, om jag bara vågar tro och öppnar dörren så kommer jag vakna, ur vad visste jag inte riktigt, eller vart jag skulle komma.
Det var precis när jag skulle öppna som jag började tveka. Här sögs jag ut ur allt jag trodde. Hela uppenbarelsen rann ur mina fingrar. Jag sög bakåt ut ur allting.
Jag tappade min tro jag var tillbaka igen. Och personen jag pratat med hade försvunnit. Kvar stod min vän och fattade ingenting.
Febrilt försökte jag fråga honom om saker jag frågat förut. Han skakade på huvudet, han förstod ingenting. Personen hade lämnat mig. Jag hade tappat det jag trodde på, jag var inte välkommen att vakna ännu.
Samtidigt förstod jag hur allting hängde ihop. Alla hade vi varit på samma plats förut. Alla hade varit jag en gång. Alla visste vad jag gjort i mitt liv. Alla var en och samma person. Vi var en och samma kraft. Vi hade alla upplevt samma saker och en gång skulle vi vara alla personer som någonsin existerat, alla djur, alla tidsepoker skulle vi uppleva. Allting som någonsin existerat.
För att till slut vikas ihop som en bok, som veks ihop igen, och igen tills den försvann och började om?
Under vissa stunder i trippen förstod jag livets gåta. Jag minns känslan men inte tanken. Allt hängde ihop som ett spel. Där allt var på samma plats på samma gång och hade upplevt allt som allt upplevt. Jag var gud och myran i stacken på samma gång.
Allting var ett spel där man ifrån början startade för att uppleva allt för att till slut komma tillbaka till slutet och där veks allt ihop och började om igen.
Det sjuka med hela trippen var att precis när jag förstod hur allting hängde ihop och veks ihop så har jag för mig att jag landade ur trippen.
Läste precis igenom allt och inser att jag verkligen inte fick ner det jag försker beskriva i ord, det ser ganska tamt ut. Men det var sjukt komplext eller avancerat när jag väl var i den, folk som trippat förstår säkert vad jag menar.
Detta var nog min flummigaste tripp jag haft tror jag. Var sjukt skev och stundtals otroligt jävla rädd för allt som jag insåg och förstod
Efteråt förstod jag även att det måste vara matrix filmerna som skapat trippen på något vis. Var stundtals otroligt paranoid och mådde dåligt över mina nyvunna insikter om livet. Samtidigt undrar jag om det kanske är såhär alla flummiga saker och tankar kommit ifrån början. Ser många mönster i min tripp med saker jag läst om och sett folk tala om förut.
Fastän jag vanligtvis och speciellt vid detta tillfälle inte ägnade mig något åt filosofi och gudomliga saker, jag är ateist och tror inte att jag är fast i ett spel.
Men det var helt klart en sjuk tripp, kan inte beskriva sättet jag tänkte på under trippen bättre än såhär, det var sjuka insikter som försvann lika fort. Det är iaf ungefär såhär det gick till.
Landade senare och glömde bort allting som jag hade tänkt. Satt och läste om en grej just nu som beskrev min tripp väldigt likvärdig så jag undrar om detta tankemönster är vanligt förekommande för andra som trippar, om man upplevt liknande saker eller kan känna igen sig något.