vinnare eller hjälplös?

Värdet av vår existens. Hur ser ni på er själva som individ i ett samhälle?

vinnaren- på vilket sätt?
den som det är synd om- varför?

Själv ser jag mig som en vinnare i smyg. Trots att jag kan bli pank, bli sviken, lurad, tycka synd om mig själv, så tar jag mig alltid upp igen. Livet har varit en enda tävlan, ända sen min andra x-kromosom träffade ägget.

Likasinnade brukar bli mycket goda kamrater, men bara till en viss gräns. Så länge de inte tvingar mig till medömkan. För då har de i mina ögon blivit den hjälplöse, som redan bestämt sig för att allt är omöjligt.

Kära filosofer, vilka funderingar får ni av dessa tankar?

Varför skapa en mental bild om att man antingen är en vinnare eller en förlorare? Du är alltid en förlorare eller vinnare i någon annans ögon, därför är det bara korkat att bygga upp en identitet runt detta, då det mest troligt alltid kommer att leda till ett liv i lidande i någon form.

Varför ha en mental struktur som ger mig en känsla av identitet, som säger till mig vem jag är med defenitioner, dömande och att jag inte är bra nog, eller bättre än etc. Varför "bära" omkring ett onödigt mentalt bagage?

- Åhh, mitt liv är så tungt, så hårt, jag har ett hårt liv.

Vart är ditt hårda liv just nu?

-Öhh, jag kan inte se det, hmm, det är inte under soffan iallafall. Det är bara när jag börjar tänka på det, ja då kommer det tillbaka.

Det är en imaginär enhet, alltså "jaget" som finns i huvudet, med massa dömande och åsikter om vem man är. Det är en fantastisk sak att förstå, att här och nu har jag inget bagage, inget tungt liv, därför att jag är liv, jag behöver inte definiera mig mentalt med att antingen vara bra, dålig, bättre eller sämre än osv. Allt det tänkandet, kapar bort dig från den verkliga styrka som finns där bakom.

Det bästa man kan göra är att "tömma" sig själv från alla vaneföreställningar och mentala strukturer om vem du är, från alla dessa ideér som annars dominerar dig, dessa ideér om vem du är.

Välsignade är de som är fattiga i själen, med fattig i själen menar jag att inom dig bär du inget tungt "bagage". Bagaget av dina tankar, om vem du är. Problemet är att vi tänker för tungt och identifierar oss med dessa tankar, som om det vore vårat liv.

Sen tror man att man kan förlora sitt liv, då blir det ännu tyngre att leva.

- Jag kommer att förlora mitt liv, han förlorade sitt liv etc.

Han måste ha vart separerad från livet, vem är han utan liv? Man kan alltså inte separera sig från liv, vem är du om inte liv?
Problemet med människans hjärna är att den säger att man har ett liv, det stämmer alltså inte, man är liv, man kan aldrig separera sig från liv, vem är jag om inte liv? Utan liv kan jag inte vara. Hjärnan skapar dualismer, sjukt... sjukt men normalt.

aha..där fick du mig att fundera. Det är alltså för "löst" för att bygga en identitet på.

ja säg det. Varför gör vi så? lättast?

hm..vem är jag alltså utan andras dömande..utan mina egna dömanden? nu har jag något att jobba på att finna. Vilka är vi alltså egentligen utan detta?

vet att människor kan ha så skilda syn på vem man är som person. Tex den som alltid ställer upp, den som aldrig ställer upp, den lugna, den temperamentsfulla....

jag vill tacka för ett långt inlägg som fick mig att ta mina funderingar in i en annan riktning.