Von trier är en intressant regissör, varje gång jag ser en film med honom så är det ungefär samma sak. Jag blir lite uttråkad, jag mår lite dåligt, blir frustrerad och när filmen är slut känner jag lättnad men också en slags beundran för det mod han påvisar.
Är det mod eller är han bara jävlig? Jag vet inte. Men VARJE film jag sett av honom är intressant. Det är jobbiga filmer, men han tar sällan den enkla vägen vilket jag verkligen respekterar. Men också blir irriterad av.
Ta "The house that Jack built". Första halvan är ett mästerverk, det är filosofiskt, humoristiskt och underhållande. Sen spårar det mer och mer och blir så jävla groteskt att det är svårt att orka med. VARFÖR gör du så Lars? Varför kan du inte hålla tillbaka och slutföra det mästerverket du påbörjar?
Är det mod eller idioti? Hade filmen kanske blivit sämre om han gjort den "bättre"? Jag fortsätter tänka på hans filmer i månader efter jag sett dom, men jag tycker då fan inte om dom.
Dogville, det är otroligt krävande att komma in i den eftersom det är som en teaterscen. Men samtidigt när det fantastiska oväntade slutet kommer är det värt det, för han har gett mig en NY upplevelse, han har lyft fram skådespelet när du inte kan intala dig själv att det är en verklighet. Han har lyft fram nya aspekter av filmskapandet för mig och sen ger han mig ett riktigt håll-käften-slut.
Eller Dancer in the dark, varför kan du inte bara filma med bra kamera och låt Björks fantastiska röst omges med instrument? Varför ska du krångla till det så mycket? Men ändå blir filmen så minnesvärd. Så naken. Så tragisk och fin på något sätt.
En del av mig tror att om han haft en producent mer i Spielberg-stil hade han kunnat skapa dom bästa filmerna i historien, men en annan del av mig känner att det kanske hade blivit helt värdelöst och att jag ska vara tacksam istället.
Min ranking av hans filmer :
1. Nymphonomaniac vol.1
2. Melancholia
3. Dogville
4. Breaking the waves
5. House that Jack Built
6. Riket
7. Idioterna
8. Antichrisrt
9. dancer in the dark
10. the boss of it all
11. nymphomaniac vol.2
Intressant att jag gav nymphomaniac del 1 en 9/10 och del 2 7/10. Så det är uppenbart ett jämnt jävla regissörskap.
Jag tycker han har skildrat undermedvetna, djupemotionella tankar (och filmscener) som är gripande och fascinerande - kanske lite i Pasolinis sjuttiotalsanda. Jag identifierade mig starkt med den blödande Willem Dafoe-karaktären i "Antichrist". Jag tänkte en del runt den tiden på mannen och exempelvis menstruation, hur långt man som man skulle vara beredd att lida fysiskt för att få vara sexuell. Orgasmen symboliskt som drogliknande njutning. "Europa" med E H Järegård tycker jag också är en bra skildring av fascism som svart humor. En knepig men inte överskattad regissör.
