Vad är det egentligen som är så bra med von Trier?

En sak kan jag verkligen inte förstå och det är hur folk kan tycka om den skitnödige snabbmats-Ingmar Bergman, tillika ikonen Lars von Trier och hans filmer. Den mannen slår nog världsrekord i att vara lika över-hypad som hans filmer är mediokra. Är det kultureliten som får ståfräs/blöt trosa och kallar honom för geni bara man nämner hans namn eller är det månne någonting som jag inte har förstått?

Om man börjar med karln själv: Bara det faktum att han inte ens är adlig men ändå kallar sig för von Trier måste väl tyda på en narcissistisk karaktär med starka Bergman/Tarkovskij-komplex, som trots sin pretentiösa läggning ändå aldrig blir mer än en epigon till dessa båda giganter?

Skall man tycka synd om honom p.g.a. hans psykiska sjukdom, som han till skillnad från Bergman ändå aldrig förmår utnyttja annat än på ett slentrianmässigt, icke-originellt sätt i sina filmer? Visst, jag kan faktiskt hålla med om att Melancholia var en hyfsad film - den enda hyfsade film han någonsin har gjort - men det är ändå lite svårt att förstå vad han egentligen vill ha sagt. Jag lider också av depression men inte f-n sitter jag och gör pubertala filmer om hur jorden kolliderar med stora planeter för det.

Om vi går till hans verk: Dogma 95-konceptet: Jag kan inte förstå hur ens den mest inpiskat kvasiintellektuelle kan finna något banbrytande och genialiskt i att springa omkring med darriga handkameror i dålig (="naturlig") belysning.

Filmen Idioterna: Skulle det vara originellt att göra en film om utvecklingsstörda? Det sprang ju vi t.o.m. omkring och gjorde som pojkglin i högstadiet på 80-talet, med gamla klumpiga VHS-kameror. Vi filmade varandra när vi låtsades vara utvecklingsstörda. Med andra ord: klichémässigt är bara förnamnet! En sådan filmidé kan precis vem som helst tänka ut och detta gäller även för danskens andra filmer.

Filmen Melancholia: Skulle det vara ett originellt grepp att filma i slow motion bara för att visa att hjärnan är som klister när man är deprimerad? Jag förstår inte varför detta har höjts till skyarna som ett genialiskt grepp där "berättargeniet" uttrycker sin egen depression. Det kan ju för f-n vem som helst komma på. Stanley Kubricks berömda klipp från filmen "2001" däremot, där en apa kastar upp ett ben mot mot skyn vilket förvandlas till ett rymdskepp, det är stor filmkonst!

Filmen Dogville: Hur Nicole Kidman m.fl. kunde nedlåta sig till att komma till Trollhättan och "hoppa hage" bland kritstreck inne i en lagerlokal är mig också en gåta. T.o.m. Hamlet som takläggare, som kvasi-Stadsteatern i Göteborg visade för ett antal år sedan, torde nog ha varit ett mer produktivt och originellt grepp - om vi nu skall snacka om postmodernism och avantgardism.

Musiken: Snacka om klichéer! Medan ett geni som Stanley Kubrick verkligen hade ett öra för musik (hans filmer skulle varit noll och intet utan hans noggranna val av toner) så kommer Trier dragandes med Laschia ch'io pianga och Svansjön, som finns med i typ en miljon andra filmer. Det är ungefär lika klichémässigt som att ha med Beethovens nia eller Carmina Burana i en film.

Så upplys mig: Vad är det egentligen som är så bra med von Trier? Jag fattar det slikt ikke, men jag vill veta. Det finns nämligen få personer jag stör mig på så mycket som just von Trier.

Jag kan hålla med om att Lars Von Trier har gjort en del skit (idioterna), men Manderlay är en av mina absoluta favoritfilmer. Vad tyckte du om den? Europa är också väldigt bra.

Han driver ju hela tiden med pressen, jag tror inte ett dugg på att han har några som helst "psykiska sjukdomar". För varje film han gör, så kommer han på ett nytt skämt. Han sa ju att Antichrist var filmat med en kamera som kunde fånga "skådespelarens själ", eller något liknande. Lättlurade/dumma personer går på sånt, dock.

Antichrist är det bästa han har gjort, och den är riktigt bra. Idioterne är skräp, och kan inte jämföras med mästerverket Festen.

Det är lätt att säga angående Dogma att "Vad är det för speciellt med det? Vem som helst kan göra så." men det som gör det så spännande att ingen annan etablerad filmare vågade göra det. Kvaliteten på filmerna som skapades enligt dogma 95-manifestet är jävligt svajig men som med så många andra konstarter krävs det ibland att man ger sig själv tvingande begränsningar för att frigöra kreativiteten.

Förövrigt anser jag Riget, Europa och Breaking the waves vara bland det bästa som skapats i europeisk film de senaste 25 åren.

Korines Julien Donkey-Boy fungerar perfekt med Dogme-grejset, väldigt bra film.

Jag tycker att Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring (filmad med mobilkamera) är bättre än de flesta påkostade Hollywoodfilmer, trots att den är underlägsen vad beträffar det filmtekniska.

Lars von Trier är ju helt klart en av de absolut främsta filmregissörer vi har i Skandinavien. Hade en kavalkad med Breaking the waves, Riket och Direktören för det hele för inte så längesedan. Han är ju helt klart en av de främsta i Skandinavien inom sin gebit.

Vilka kvaliteter är det då som undgått mig och ts? Om jag och mina polare på högstadiet fått i uppgift att göra en skräckis så hade det blivit ungefär som I Riget. Fyllt med klichéer.
Von Trier är en barnslig låtsasädling. En postmodern fjant kan driva med kritiken.

Om man inte gillar Trier så är det väl för att man inte kan se all den humor, symbolik och surrealism som återfinns i det mesta han gör, men som ofta inte är overt eller in-your-face. Han är en stor filmskapare och grym regissör. Man kan t.ex. se på hur dom skådisar är i hans filmer, jämfört med andra. Mikael Persbrandt är kanske som bäst, under hela sin kärriär, i Riget, troligtvis tack vare Trier.

Dom filmer som nämns i inlägg 1, är bland hans sämstaa. Riget och The house that jack built är bland hans bästa.

Verkligen skilda åsikter om vad som är bra och dåligt av von Trier.

Jag gillar Europa. Gillade Riket när den kom men vågar inte se om, misstänker att den inte håller måttet idag jämfört med all fantastisk tv-drama som producerats sedan dess.

Dogville och Manderlay är riktigt bra manus men kristrecken blev lite skitnödiga. Hade hellre sett dem som vanliga spelfilmer.

Men mycket är ju skit: Antichrist och Melancholia minns jag som sömnpiller. Såg om Nymphomaniac för en tid sedan och skämdes nästan över hur kass den var. The House that Jack built imponerade inte alls.

Ojämn regissör.

Räven säger "chaos reigns"

Bara en sån sak

Von trier är provokativ. Använde mongos i riket. Porr i idioterna osv. Hans namnval är också en ren provokation.

En del människor hyllar provokation och anser att det är konst.

Ehm...

Breaking The Waves?

Glömde du den?