Bland Tomtar och Troll - En magisk promenad eller Den svampade ensamvandringen

Vem; Jag givetvis, kille, 30, bortåt 100 pannor.
Vad; ~5 gram Thai Cubensis

En tidig eftermiddag i Januari stod jag på altanten och tuggade i mig fem gram cubensis. Jag hade inte ätit svamp på flera år och jag hade helt glömt bort hur vedervärdig smaken var men jag tuggade på och såg glad ut. De sista tuggarna var riktigt svåra att få ner och jag fick nästan upp dom men det gick utan problem. Jag satte mig vid datorn för att slå ihjäl lite tid och snacka lite skit i #droger. Efter ungefär en timme, kanske något mindre så började jag känna mig lite skum så jag började packa en äventyrsväska för min promenad i skogen. Vattenflaska, ficklampa, en påse dumlekola och en fällkniv och jag känner mig redo att ge mig av. I sista sekunden minns jag att jag ska ha med mig cigaretter, tändare och snus också. Nu börjar saker och ting verkligen röra på sig, mönstret i badrumskaklet blev mer och mer tredimensionella och i taket var det stucktur i form av rökslingor som rörde på sig. Hög tid att snöra på sig kängorna innan det blir för avancerat.

Sagt och gjort så hoppar jag i kläderna och stoppar hörlurarna i öronen. Jag har en lång trippvänlig offlinespellista i Spotify så jag inte behöver oroa mig för täckning samt att batteriet inte tar slut allt för fort. Jag börjar min promenad med den fantastiska låten Crescent City med Youngblood Brass Band, den glad, positiv och har ett härligt sväng. Jag tittar mig omkring men här ute verkar hallucinationerna ha lugnat ner sig men jag känner mig otroligt glad och positiv. Kort sagt mår jag bättre än jag har gjort på ett bra tag. Jag stannar här och där för att kika på vägen, asfalt, sand och såna saker tenderar ju att se rätt mysiga ut vilket det också gör. Jag tänker att det här är ju inte så farligt, fem gram kanske inte var lite i överkant i alla fall. Jag har inte kommit mer än ett par hundra meter när jag upptäcker att jag är dyngsur längs ena benet - helvete! Det är vattenflaskan som har gått upp. Vilken beslutsångest; ska jag gå hem och lägga mig i sängen och flumma runt hemma eller ska jag fortsätta till den lilla skogsvägen som jag hade planerat?

Efter en kontroll i väskan så visar det sig att det är bara nån deciliter som har runnit ut och ficklampan hade klarat sig. Fuck att jag är blöt tänker jag, jag ska ändå gå lite i skogen och om då lär jag ändå bli både blöt och smutsig. Musiken har jag inte tänkt på men nu märker jag att det är Safri Duos Played a live som dunkar i öronen och jag studsar fram läng vägen spelades lufttrummor för glatta livet. Fuck, jag önskar att jag hade varit nånstans och dansat, det hade varit awesome. Jag når fram till den lilla väg jag hade tänkt gå, jag har följt den ett par hundra meter innan men aldrig riktigt gått vidare. Jag hoppas och önskar att den slingrar sig en bra bit upp på berget. Jag står en stund och kikar på en liten åker. Den kan knappast ha nåt kommersiellt värde men den rör sig väldigt mycket och är extremt underhållande att lyssna på. Jag går vidare och tänker att det kanske hade varit ballt att bli dräng i alla fall. Slitigt som fan men samtidigt tror jag att det kan vara rätt skoj med djur och växter och skit. Jag känner större och större samhörighet med naturen och människor som bor på landet. Jag har flera gånger trippat inne i större städer och det har varit spännande men aldrig riktigt på det här sättet. Den gamla happy hardcoredängan Millions Miles From Home med Dune pumpar i öronen och jag känner att jag verkligen på väg miljontals mil från verkligheten.

Nu har jag kommit längre in på vägen än jag någonsin har varit, vilket visserligen inte är särskilt långt. En liten bergknalle sticker ut från träden och jag ser framför alla små troll som har sitt liv inne i berget. Wow, dom som skrev Bland Tomtar och Troll hade nog knaprat en och annan toppis, för att inte tala om John Bauer tänker jag för på den lilla stund jag står och tittar så kommer jag på tusentals berättelser om livet i berget. Nåväl, promenaden går vidare och jag når ett litet torp med tillhörande verkstad, skomakare står det på en skylt vilket jag tycker är helt fantastiskt. Här, mitt ute i ingenstans har alltså nån drivit skomakeri och jag tänker på hur annorlunda det måste ha varit back in the day. Humöret stiger för varje steg jag tar och jag undrar vem som brukar köra här för hjulspåren är ganska färska. Måste vara en fantastisk väg att köra cross på och jag försvinner väg i en fantasi som påminner om en blandning av ett cross-spel och vägen jag går på. Jag har för länge sedan (säkert tio minuter sen) glömt bort musiken och går mest och myser även om jag tycker att det är lite trist att allting ser så. normalt ut. Stannar jag bara för ett ögonblick så är det en annan historia men min tripp är fortfarande mest "in my mind" vilket jag känner är lite trist. Det har nu gått ungefär två timmar sen jag började känna av svampen. Jag kommer fram till ett hus som ligger en bit från vägen. Hur fan kommer man dit tänker jag och känner en enorm lust att gå dit, knacka på och berätta hur mysigt jag tycker det verkar att bo så där isolerat. I efterhand inser jag att det var riktigt smart av mig att låta bli.

Helt plötsligt kommer jag till ett till litet hus och upptäcker till min förfäran att det här the end of the road, jag kan svänga rakt till vänster och då kommer jag rakt in i skogen vilket lockar men jag är helt övertygad om att jag kommer att snubbla mig vilse där inne och inte få nån gps-mottagning så jag vänder helt enkelt tillbaka nöjd över hur mysig den här vägen var att gå på. Det ska göras igen, helt klart. Divine Moments of Truth snurrar igång i mina öron och jag beslutar mig för att på tillbakavägen göra lite små avstickare i skogen. Sagt och gjort så stoppar jag ner byxorna i kängskaften och ger mig hela fem meter bort från vägen och sätter mig på huk för att studera en mossbeväxt stubbe och det är nu saker och ting börjar bli knepigt på riktigt. Små strån av vad jag tror är "liv" rör sig ut från mossan och jag ser hur en svampliknande växt rör sig, sträcker sig mot himmlen medan stubben själv gör sitt bästa för att komma ifrån den plats den är rotad på. Jag vet inte hur länge jag sitter där men jag tänker hela tiden att det måste vara fantastiskt att vara intresserad av naturen på riktigt. Att känna den glädje jag känner bara man är ute i skog och mark. Lycklig över att vara lycklig knatar jag ut till vägen och här får jag mitt första skrattanfall. Jag tar ur hörlurarna för att lyssna hur jag låter och när jag gör det så tackar jag gudarna att jag är mitt ute i skogen - jag låter som en dåre helt enkelt.

Jag kommer inte många meter utan min blick fastnar i trädtopparna, dom är helt magiska och blåa slöjor sveper mellan grenarna och träden svajar mysigt fram och tillbaka. Vad som far genom min skalle är jag inte riktigt säker på, jag minns bara att tankarna snuddar vid Na'vi och hur ballt det måste vara att länka ihop sig med en annan levande varelse på det sättet. Jag vet hur länge jag står och tittar på träden, min tidsuppfattning har för länge sedan tagit semester. Världen är väldigt färgglad och himmelen som var grå när jag gick ut lyser nu mjukt blått. Jag kommer ytterligare några meter då jag ser en spikrak gata i skogen där träden har blåst omkull. Jag tycker att det ser sjukt häftigt ut så jag kliver in en bit och lät skogen omsluta mig. Det slår mig att jag inte har lyssnat på naturen sen jag gick iväg och stänger således av musiken. Det är tyst men inte jättetyst. Jag riktar ännu en gång blicken mot trädtopparna och skyn.

Efter en stunds fascinerat stirrande i trädtopparna och tankar om hur fantastiskt det är att vara ute i naturen vandrar jag vidare. Den här gången kommer jag säkert 20 meter innan jag hittar vad som ser ut som en brandgata eller liknande. Det är en spikrak gång där stormen uppenbarligen har skördat sina offer. Jag går in ett tiotal meter och blir helt uppslukad av skogen känns det som. Finns det tomtar och troll här tänker och att det hade varit asball att träffa en riktigt troll. Jag stirar rakt längs gången i skogen och framför mina ögon ser det ut som skogen lever, andas och rör på sig. I det närmaste lockar mig att gå vidare. Istället för att gå rakt fram så går jag lite djupare in bland sjävla träden och nu händer nånting verkligt magiskt. Tjajkovskijs 1812 Ouvertyr dyker upp i mina öron och jag känner mig som en hjälte som kämpar sig djupare in på okänd mark, känslan är helt övermäktig och jag börjar skratta som en dåre igen. Jag hoppar och vevar runt med armarna som en annan galning mitt inne i skogen. Jag känner mig verkligen som ett barn som leker ensam och gör precis vad han vill. Det är nog en av mina favoritsaker med att trippa; att barnet i en återigen får gå loss som om det inte finns någon morgondag. 1812 var verkligen fantastisk så jag spelar den ännu en gång. Den här gången lutar jag mig mot ett träd och blundar. Jag såg V for Vendetta ett par dagar tidigare och helt plötsligt ser jag världen genom V's ögon. Jag springer längs en mörk gata i London, lädret knarrar och mina vapen skramlar. Jag känner mig uppfylld av rättfärdighet. Bakom mig exploderar staden. Tänk er att istället för den rätt trista bruden och den sterila miljön i Mirrors Edge så är jag V. Det är så det känns.

Nu följer en ganska lång period där jag går fram och tillbaka längs den här vägen då jag inte kan bestämma mig för att gå hem eller inte. Jag känner mig så lycklig och full av energi men magen kurrar. Jag rotar i väskan efter en Dumle, fumlar av pappret och stoppar den i munnen. Fy fan vad kallt och äckligt, inte alls den söta mjuka sockerenergibomb jag förväntar mig. Jag spottar ut den och vänder återigen in i skogen. Just här vet jag inte riktigt vad som händer men jag är nog kvar en god stund. Till sist bestämmer jag mig för att jag har fått nog och vänder till sist hem. Jag beslutar mig för att blunda och hämta andan och då exploderar det åter i min skalle. Det jag ser är påminner mest om en dålig rendering från 90-talet fast ändå inte. Jag ser en flygande pyramid som strålar av värme och engergi, helt plötsligt rör sig "kameran" från min synvinkel till att panorera runt mig. Jag ser lite ut som en seriefigur i Simon Gärdenfors serier. Jag är dessutom chokladfärgad. Hela tiden känns det som om jag fylls av ännu mer engeri och kosmisk styrka. Jag står inte ut med det här mer än vad jag uppskattar är en halvminut. Detta upprepar sig ett par tre gånger på vägen. Varje gång jag öppnar ögonen hoppar jag bokstavligt talat fram.

Det har nu blivit mörkt, riktigt mörkt och det har regnat hela tiden. Inte några mängder och det har varit riktigt mysigt att känna regnet mot mitt huvud. Detta har även lett till att mina glasögon är prickiga av vatten och att jag inte ser ett skit. Som en parentes kan jag nämna att när jag tog av mig glasögonen blev även hallucinationerna suddiga vilket jag egentligen inte alls var beredd på. Hur som helst. Jag har kommit till vägen där det faktiskt kör bilar vilket känns obehagligt på flera plan och jag förbannar mig över att jag inte har några reflexer. Jag rotar rätt på ficklampan för att inte vara helt osynlig i alla fall. Nånstans framför mig lyser ett rött ljus och jag kan för mitt liv inte komma på vad det är. Nu blir det som tur är ett uppehåll i musiken, utan det hade jag aldrig hört bilen som kom bakom mig. Jag har lite svårt att greppa vad en bil är men jag inser att jag måste akta mig vilket känns lättare sagt än gjort. Ficklampan gör inte mycket för att lysa upp världen men jag kommer till slut bort från vägen. Jag har givetvis gått mitt i vägen. När bilen kör förbi känns det mer som ett rymdskepp. Jag har även kommit fram till det konstiga röda ljuset - det visade sig vara järnvägsövergången vilket innebär att det bara är tio minuters promenad tills jag är hemma även om jag svårt att greppa konceptet "tio minuter". Resten av vägen hem är helt utan intressanta händelser.

Väl innanför dörren försöker jag föra en konversation med kompisen jag delar hus med men det går inget vidare, jag har fortfarande seriöst svårt att prata och jag inser att jag fortfarande är rätt väck. Jag hittar in i mitt sovrum och konstaterar att det är en svinstia och att jag borde göra nånting åt det. Ett senare projekt. Jag lägger mig på sängen och blundar. Jag ser fortfarande den här skumma världen med den flygande pyramiden och fylls av en underbar värme. Hela tiden tänker jag att jag ska klä av mig och kolla på Stardust som avslutning på trippen men jag kommer mig aldrig riktigt för. Jag ligger kvar tills jag känner att jag måste gå på toa igen. Kaklet har helt klart lugnat ner sig men det rör sig fortfarande på alla möjliga sätt. Nu känner jag mig redo för filmen så jag klär av mig och glider ner i sängen. Det dröjer ungefär två minuter innan jag inser att det här är en väl vald film. Den är magiska även i nyktert tillstånd men så här på min afterglow så är det magisk på riktigt. Färgerna är fantastiska. När filmen väl är slut är även själva trippen helt över och trots att jag är helt slut är jag fortfarande full av energi.

Jag vill tacka för att ni har läst så här långt. Jag inser att det är en ganska tråkig rapport då det egentligen aldrig hände nånting spännande eller egentligen värt att nämna. Nästa gång ska jag nog ligga hemma i sängen och blunda. Det kan bli minst lika givande som en stärkande promenad om och om igen längs samma lilla väg i skogen.

Det låter som en riktigt mysig promenad, men det var nog tur att du inte stötte på några främlingar ute i skogen... Tog det dig alltså drygt två timmar att nå peak? Jag har själv kört citronmetoden de gånger jag har trippat på just just thai cubensis (vilket accelererar vägen till peak ordentligt) men två timmar låter ändå som en ganska lång tid i sammanhanget.

Välskrivet, intressant och mysigt. Tack för en god rapport!

Grejen är den att jag hade jättedålig koll på tiden. Det kan mycket väl ha tagit mindre tid men jag vet att jag satt hemma och ugglade ganska exakt en timme innan jag gav mig iväg. Redan då hade det ju börjat men det var verkligen ingen peak att tala om utan den kom nog först nånstans när jag stod och tittade på åkern. Vi kanske kan säga ungefär 80 minuter till peak då. Hade faktiskt tänkt köra citronmetoden men hade helt glömt att köpa just citron.

Tackar tackar!

Superfräsch rapport, lät som en supermysig promenad i naturen, jättekul.

Skön rapport ändå fastän jag ville att den skulle vara lite längre och så men men!

Skrattade när jag läste delen när du var i skogen och flängde med armarna och bara Var.

5gram tyckte jag också skulle ge en ganska mer kraftig tripp men du kanske var ordentligt trippad ändå eller är du van?

Skön rapport, lät ju riktigt mysigt som någon sa innan mig. Blir nästan lite avundsjuk på dig

Längre? Den är ju skitlång! Jag har medvetet hoppat över en hel del då jag bara travade fram och tillbaka samt en liten del som jag inte lyckas återberätta på rätt sätt.

Jag var faktiskt mindre fucked up än jag trodde att jag skulle bli men det var fortfarande väldigt intensivt, jag vågar nog säga ++++ utan problem. Jag har visserligen trippat en jävla massa men det var ett år sen sist.

Det var fördjävla mysigr bortsett från ett par detaljar, Dumlekolan var en rikigt bummer. Jag var dock helt säker på att det skulle gå käpprätt åt helvete.

Det var ju lite märkligt, att dumlekolan skulle vara en sån besvikelse, ta med dig ett trangiakök nästa gång så du kan värma upp dem Äh vafan, du är på landet, där går inget åt helvete :P

Hahaha fan vad skönt du verkar ha haft det ute i naturen... kul och mysigt att läsa

Tackar för rapporten +++

Känner för att lägga upp en av mina nu

Guldstjärna för fröjdelig rapport! måste nog själv testa skogspromenad näzta gång jag zvampar.

puss

Haha. Jag testade att stoppa dom i byxfickan men där var dom i vägen så jag la dom i jackan istället. Vilket givetvis inte gjorde nånting för att värma upp dom.