Ordet "drog"

Kom och fundera på ordet drog som vad jag vet kan ha två olika betydelser.
Ena är drog som i berusningsmedel.
Den andra kan jag inte förklara men kan lägga det i en mening.
När det här drog i gång kände jag att nu är det dags att sluta.

Beroende på vilken betydelse ordet har så uttalar man det annorlunda. Hur kommer det sig att man gör det och är det verkligen korrekt att göra så?
Finns det fler liknande ord som detta?

Det finns ju hur många exempel som helst på detta. Det kallas homografi – ord som är identiska i skrift men som skiljer sig i uttal.

Precis som tomten och tomten. Språk ska inte vara alldeles enkelt.

Hahah jag känner mig lite dum nu, har aldrig tänkt på det men känns ganska självklart nu. Inte konstigt att vissa invandrare snackar konstigt när det finns sådana ord.

Ordet »drog« i det sammanhanget är verb i böjningsformen preteritum (imperfektum).

Det exemplet är lite mer subtilt, eftersom skillnaden kan ligga i enbart accenten (betoningsprofilen). Samtidigt uttalas ordet »tomten« ’markstycket’ med olika öppet o/å-ljud av olika personer, medan »tomtegubbe« uttalas med tydligt å-ljud av de flesta. Nu råkar det vara samma tomt i botten, eftersom tomten passade tomten om han hölls på gott humör.

Jag rekommenderar humorklippen Simple Swedish del 1 och 2 på Youtube. Man förstår att det är sjukt svårt att lära sig svenska ordentligt.

Här tar man upp ord som val (whale, election, choice), mål (goal, finnish line, meal) och gift (poison, married). De uttalas i och för sig samma, men betyder en massa olika saker.

http://www.youtube.com/watch?v=IpHniCEHY7I

http://www.youtube.com/watch?v=S3Oq8VbHAdI&feature=relmfu

Sjukt svårt att lära sig språk ordentligt skulle jag vilja uttrycka det som. För inte tror du väl att svenskan är något slags helt unikt specialundantag bland världens språk?

Alla språk har sina egenheter. Det som är mest avgörande för hur enkelt ett språk är att lära sig, jämfört med andra språk, är hur nära släkt det är med språk man redan kan.

Skriftspråkets beskaffenhet tror jag också har en betydelse för hur svårt det är att lära sig ett språk (om man inte bara avser det talade språket, vilket man ju sällan gör). Ett gravt främmande skriftsystem sätter givetvis en hel del käppar i hjulet, som med kinesiska och japanska.

För språk med det latinska alfabetet spelar det förstås roll hur nära det skrivna språket och stavningen ligger talspråket. Ett hyfsat fonetiskt och logiskt skriftspråk borde vara enklare att lära sig än ett där det är svårt att veta hur ett ord ska stavas utifrån hur det uttalas (och/eller tvärtom, att det är svårt att räkna ut hur ett skrivet ord ska uttalas).

Jämför svenskan och engelskan: Svenskans skriftspråk är, trots den typ av svårigheter som dryftas i tråden, betydligt mer "fonetiskt logiskt" än engelskans (medan t ex skriven finska är avsevärt mer logisk än svenska). Rättstavning och (hög-) läsning är en större utmaning i engelskan. Engelsktalande måste i högre grad än svensktalande lära sig utantill hur talspråkets ord ska skrivas och hur skrivna ord ska uttalas.

Fast svenskan är ju i alla fall lite speciell med sina tonaccenter, accent 1 och 2, i ordpar som tomten–tomten.

Svenskan är säkert inte det svåraste språket som finns, men jag har träffat många personer som kan ett flertal språk och inte har svenska som modersmål, och de tycker alla att svenskan varit det svåraste språket att lära sig.

che-ljud som stavas på en miljon olika sätt. En eller ett och alla böjningar. Att använda på eller i på rätt ställe, där är svenskan egentligen helt ologisk, svenska säger t.ex. "Jag är på stan" när man ju egentligen är i stan.

Det rör sig ändå om en begränsad uppsättning stavningar. Engelskans stavning kan vara hur som helst.

Genus och tillhörande böjningar är absolut inte unikt i svenskan. Titta bara på tyskan.

Prepositioner är sällan logiska i de språk som använder sådana.