Är det perfekta samhället en utopi?

Ju mer jag resonerat kring det perfekta samhället ju mer har jag kommit till insikt att det inte existerar och aldrig kommer existera.

Ett tag såg jag mig som fascist men kom till insikt att mänsklig perfektion i sig inte har något egenvärde.

Ett tag så jag mig som kommunist, varför föds vissa av oss i överflöd medan andra i armod. Sedan kom jag till insikt att mänsklig utveckligen bygger på individuell strävan.

Ett tag såg jag mig som liberalist men kom senare till insikt att frihet är inget värt när dina barn svälter.

Jag är minst sagt vilse men det känns helt okej.

Fler än mig som bara följer strömmen och lagt yxan på hyllan? Jag dömer ingen vare sig fascist, kommunist eller liberalist då jag vandrat alla stigarna och kommit till insikt att vi alla är lika vilsna.

Jag tror det, i ett perfekt samhälle är alla människor lyckliga, vilket aldrig kommer att inträffa då alla är olika och tycker olika.

Så länge det finns olika åsikter, finns ingen chans till ett utopia. I teorin kan saker se bra ut, men den mänskliga faktorn gör tyvärr att alltid något kommer i kläm.

Dock kanske det skulle gå ifall man skapade ett självgående maskineri till samhälle där alla var nerdrogade dygnet runt. Artificiell lycka är väl också lycka?

Du får gärna förklara hur du menar här.




För att svara på din fråga så är det perfekta samhället individuellt. Vad innebär perfekta samhället för dig?

Är det lycka? Vad som gör dig lycklig kanske gör någon annan olycklig. Vissa kanske blir olyckliga av mångkultur medan andra blir lyckliga.

För mig är det perfekta samhället ett samhälle utan våld och tvång. Men samtidigt lika viktigt, ett samhälle där var och en har den moraliska insikten att man tar hand om dom som behöver en. Frivilligt!

Det enda som krävs är att folk taggar ner och släpper sitt ego, sen har vi ju redan världen runt om kring oss som är en potentiell utopi bara den. Fast det kommer nog dröja flera hundra år innan folk blir upplysta på national-nivå. Fast man vet ju fan aldrig.

Däri ligger också problemet, då vi trots allt är människor som baserar och rationaliserar våra handlingar utifrån våra högst individuella moral och värdegrunder. Jag tycker till exempel det är okej att döda djur för att äta deras kött, medan en vegetarian tycker det är ett vidrigt beteende. Således skiljer sig våra åsikter och vi skulle alltså aldrig kunna leva i fullständig harmoni med varandra.

Ett utopiskt samhälle kan endast existera om alla individer delar exakt samma moraliska värderingar och åsikter, vilket skulle kräva att alla individer har haft exakt samma livsupplevelser - något som är omöjligt.

Mina 2:50

Nja varför då, om vi alla kunde acceptera varandra för dem vi är skulle vi kunna leva i harmoni, även köttätare och vegetarianer. Om alla vegetarianer kunde säga "ok du äter ditt kött så äter jag mina salladsblad" och samma för oss köttätare.

Tror det är media och politik som gör oss osams i dagens samhälle. Media spyr bara ut en massa jävla skit, aldrig läser man om någon som gjort något ädelt. Politiker snackar bara, dom gör inget.

Vi kan leva i en utopi, finns ingen naturlag som säger att det inte går.

Det blir till ett problem om man väljer att haka upp sig på det. Med ökad acceptans skitar man i allt som heter negativitet. Man ser rakt igenom det och hittar en grogrund istället.

(Det här talar till mig intellektuellt och känslomässigt, men jobbar än så länge på att pränta in det).

Först måste man definiera vad det "bästa samhället" innebär?

Är det alla invånares hedonistiska lycka eller det samhälle som fungerar bäst som just samhället.

Är det det förra är ju ett kristet-socialistiskt samhälle det bästa som ger "allt åt alla".

Är det det senare är det väl Platons Utopia (eller någon av staterna i Orwells 1984) som borde vara modellen. Det samhället strävade efter att stärka just själva samhället - republiken (polieteia), snarare än varje enskild invånare, i hans eller hennes strävan mot ett värdigt liv.

Det förra är väl perfekt i en oändlig och fredlig värld med obegränsade resurser det senare en tillgång i en krigisk värld ( eftersom republiken kunde rekrytera en mycket stark armé, utifrån sitt funktionssätt) med ett begränsat utbud av resurser.

Sanningen ligger antagligen nånstans mitt emellan. . . . . .

Beror ju på vad det perfekta samhället är. Och för vem/vilka.


Utan att ha tänkt djupare in på ämnet så tror jag att per definition så är det en utopi.
Som ordet perfekt. Kommer aldrig att kunna uppnås, men man kan vara oändligt nära

Använder du ordet "utopi" i den överförda bemärkelsen "luftslott"? Eller ska man verkligen förstå trådens rubrik som "Är det perfekta samhället det ideala samhället"? För det låter lite som en ickefråga, svaret blir isf ja.

Ifall hela världen hade tillhört samma religion är väl det närmsta man kan komma? Då kan vi skala bort ens egna åsikter om religion, Gud samt hur människan använt religionen som verktyg för makt. I grund och botten handlar det om budord, gemensamma moralprinciper, som alla lyder under.

Då vi har många ateister och många olika religioner känns detta rätt avlägset också tyvärr.