Funderingar kring livet.

Ibland brukar jag fastna i tankar som jag aldrig kan få ett svar på, jag tänker på min existens. Varför är just jag, jag? Varför ser just jag ur mina ögon, ur min synvinkel? Jag kunde varit vem som helst, egentligen? Men jag blev mig själv. Ibland har jag svårt att tro att jag verkligen är mig själv, eller om det bara är en dröm. Jag vet inte riktigt vem jag är, det känns som att jag har olika personligheter från dag till dag. Hur ska man finna sig själv?
Ifall jag gör saker som jag senare ångrar, då har jag gjort något som mitt nuvarande jag inte skulle göra. Då har jag nu andra tankebanor, en annan personlighet?

Kan man bli galen av att grubbla över såna här saker? Är jag i en farlig zon? Det känns som att jag bara lever och ständigt förändras. Det är omöjligt för mig att ta stora beslut, för jag vet att jag kommer ångra mig sen.

Nej, du kan inte skada dig själv av att bara tänka. Du är inte ensam kring dessa tankar heller.

Du är absolut inte ensam om att tänka i dessa banor och att tänka på det allt för ofta är verkligen inte hälsosamt.. Andra saker kan te sig "overkliga" och "oväsentliga" i efterhand..

Personligen brukar jag se "jaget" som en hårddisk som man genom olika erfarenheter och upplevelser fyller upp, och precis som en hårddisk i en dator speglar vad man har laddat ner så speglar "jaget" vad man har upplevt, således är "jaget" alltid samma fast under ständig förändring..

Ibland kanman ju tänka på dessa saker och gå riktigt djupt men ärligt talat tycker jag att du tar dina tankar på för stort allvar..eller vad man ska säga.
Ja du har rätt, man förändras. Men det är ju helt naturligt!
Som jag ser det är man alltid sig själv. Man kan inte vara någon annan en sig själv, endast framhäva olika sidor av sig själv. Tillsammans blir alla ens sidor till en personlighet.
Frågar du någon annan som känner dig kommer de förmodligen säga att du inte förändrats särskilt mycket och att de inte märker någon radikal förändring hos dig från dag till dag.

Men jag kan förstå hur du menar!
Du förändras men varför är du rädd för förändring? Ett annat ord för detta är utveckling, är du även rädd för att utvecklas till något du inte är? Då kan jag berätta att oavsett hur du utvecklas kommer du att vara du, eftersom du inte kan vara någon annan
Något jag kommit fram till själv är att man är den man vill vara, ens personlighet kommer aldrig vara konstant utan är böjlig för ens egen vilja. Allt som krävs är lite självinsikt så går resten av sig självt sen.

Eller?

Om du slutar ta dina grubblerier på så stort allvar så kommer du inte längre vara rädd för dina egna tankar och du kommer slippa rädslan för att "bli galen" osv. Vilket du verkar vara rädd för...

Det blev lite långt..

Tvärtom så är det väldigt nyttigt att tänka på det tycker jag. Svaren finns där. Men gör det långsamt och bygg upp en stadig grund så att du inte undkommer realiteten. Tänk på ett sätt som får dig att må bra medan. Och om du kommer till en situation där du känner att det är omöjligt att få reda på ett svar, tänk inte mer på det, det behövs inte. Fundera och skapa perspektiv på tillvaron!

Tänk på det lite som i en bok. Hur du än vrider och vänder finner du ord.

Du kan inte skada dig själv psykiskt genom dessa tankar nej. Själv funderar jag på sådant typ 24/7, är arbetslös och har inget annat o göra på dagarna ...



Du btw, den här "overklighetskänslan" har jag också. På ett väldigt negativt sätt, ibland blir jag faktiskt rädd för den.

Ja, det är hemskt. Ibland har jag minnen från drömmar som jag tror är riktiga minnen, jag måste tänka efter och resonera om det kan ha varit en verklig händelse för att dra slutsatser. Sjukt

Ditt medvetande uppstår ur din intelligens. Varför gör den det? För att om intelligens ska kunna uppfylla sin funktion, att beräkna, och då måste den naturligtvis vara medveten om det. Hur skulle en intelligens kunna beräkna något utan att vara medveten om det? Det säger sig själv. Försök att räkna matte utan att vara medveten om det.

Medvetandet är med andra ord en biprodukt av intelligensen. Intelligensen är i sin tur ett resultat av dina ca hundra miljarder nervceller som kommunicerar med varandra i stora nätverk. Medvetandet uppstår automatiskt i samma stund som intelligens uppstår.

Personligheten och intelligensen sitter i din fysiska kropp (ditt genetiska arv). Här färgas medvetandet av personligheten och intelligensen, och illusionen skapas att du är din personlighet och din intelligens. Din personlighet och din intelligens finns endast i din kropp. När din kropp sedan dör, så kommer även din intelligens och personlighet att dö, därmed kommer även "ditt" medvetande att dö.

Du måste förstå att allt är ett och samma. Du består bokstavligt talat av grundämnen, du består bokstavligt talat av atomer. Vi är inte speciella ur ett objektivt perspektiv, vi är en del av naturen.

Det enda som är du ur ett andligt perspektiv är ditt medvetande, och där slutar det. Du är ett medvetande, varken mer eller mindre. Samma sak gäller allt medvetet liv. Eftersom det inte finns någon skillnad mellan dessa liv, är allt liv egentligen samma liv, fast på olika platser. Det finns alltså inget som helst unikt eller speciellt med dig i jämförelse med annat medvetet liv. Du är exakt samma som jag exempelvis. Därav är vi samma person eftersom inget skiljer oss åt bortsett från att du befinner dig i en annan kropp (biologisk maskin).

Känns nice att man inte är ensam med sådana funderingar. Folk säger att man inte ska sitta och filosofera, ingen har nånsin fått nåt gjort av att sitta och grubbla. Nä, man ska va en lydig arbetare nine to five, komma hem och se på TV och ut och supa på helgerna. Och det är väl så 99% av oss i den moderna civiliserade västvärlden lever. Tyvärr är det många av dem som inte vill leva så utan måste, för att överleva, tjäna pengar, få mat på bordet. Men det finns alltid vissa som alltid kommer att välja det blåa pillret (matrix) istället för den skrämmande, om än sanna, sanningen. Jag har sen ett halvår tillbaka försökt hitta det röda pillret, vet inte om jag kommer hitta det innan jag dör, kanske inte är meningen.

Begreppet "there is no spoon" kommer väl till hands här. Vad är det som säger att det "blå pillret" inte är det "röda pillret"?