Extrem Depression - Tankar

Hej! Jag är en kille på 18 år, och jag mår dåligt. Riktigt dåligt. Under de två senaste veckorna har jag inte orkat röra ett finger. Jag har inte orkat anstränga mig för att ta mig till skolan, göra läxor, le eller vara glad. Jag går andra året på gymnasiet. Studerar på en linje som inte intresserar mig någonting. Jag går i en klass som känns helt okej. Dock umgås jag inte med någon av dessa personer på fritiden. Har i övrigt endast en person jag umgås med. En person jag har känt sedan ~7 år tillbaka. Han är snäll, men även någon jag undviker att prata 'problem' med.

Jag känner mig ofta ensam och hopplös. Försöker ofta intala mig själv att jag visst mår bra, att jag visst trivs på min skola, och att jag visst vill fortsätta försöka. Men det vill jag inte. På fritiden gör jag ingenting. Speciellt nu när jag inte går till skolan. Det blir ofta att man ligger kvar i sängen och sover, ser på någon film, glor videos på YouTube, läser nyheter eller andra sorters artiklar. Efter det är det kväll. Jag styrketränar regelbundet och sover allt som oftast bra på nätterna.

Jag älskar min familj mer än någonting annat. Jag får där emot inte tillräckligt med stöd, tycker jag. Och då syftar jag på föräldrarna. Men så har det alltid varit, varför skulle de plötsligt bry sig mer om saker och ting, hur jag mår, nu? Sedan några månader tillbaka har jag gått hos en psykolog. Vi har träffats en gång i veckan och pratar igenom min tillvaro, hur jag mår/mått, vad jag har gjort och vad jag tänker på.

Jag vet att jag egentligen skulle kunna ta mig själv i kragen, jobba röven av mig i skolan och ta studenten med väldigt bra betyg på den linjen jag går på just nu. Problemet är att jag inte vill. Och då går det, såklart, inte så bra. Jag har under en tid tänkt väldigt mycket på ett linje/skolbyte, och då på annan ort. Att komma hemifrån, få träffa nya människor och uppleva en ny miljö, tror jag endast skulle kunna göra gott för mig. Visst vore hemlängtan stor, det tvekar jag inte en sekund på. Men då skulle även hemmet uppskattas även mer, tror jag. Det här är mina föräldrar inte alls positivt inställda på (surprise). De stöter undan mig med deras tjatande om "var jag ska bo", "hur det ska gå till", "hur jag ska ha råd", "hur jag ska orka", och så vidare.

Jag bryter ganska ofta ihop på grund av dessa problem, senast var för någon timme sedan. Hur ska jag ta ur mig det här? Finns det någon som vill berätta deras egna erfarenheter och upplevelser, om ni suttit/sitter i liknande situationer?

Texten blev ganska tunn och det känns som att jag har missat några viktiga punkter. Ber om ursäkt för det, men kommer inte på någonting mer att skriva. Undrar ni någonting, fråga!!

Har inga goda råd istället för att bara rycka upp dig och börja se fram emot något, tex studera utomlands. För fixar du inte detta kommer panikångesten för eller senare och när du väl upplevt det så kommer du förändras/bli skärrad på riktigt, för alltid.

You can do this!

Du har bara ett år kvar. Ryck upp dig och kör igenom gymnasiet, sen är du fri. Sätt på lite uppmuntrande musik under skoldan.

Satsa på grymma betyg för att sedan efter gymnasiet flytta hemifrån och plugga något du brinner för. Kanske innanför rikets gränser kanske utanför? På så sätt har du mål, då blir det kanske lättare att fixa till det här.

Att behöva gå om ett år ser jag faktiskt inte som något större problem. Läser jag någonting utav intresse, går i en klass som jag trivs i och tycker om om min dåvarande tillvaro, kan jag enkelt gå ett år extra. Är som sagt väldigt motiverad, men inte riktigt för att gå kvar där jag går nu.


Jag är som person väldigt motiverad. Och att studera/jobba utomlands är någonting som står på listan för framtida planer, absolut. Jag har försökt ha det här i tankarna och sedan få mig mer motiverad utav detta. Har väl inte fungerat något vidare. Inte när jag inte trivs i min sits..

Gör något nytt i livet. Börja med droger kanske skulle vara något. Fan man måste bryta sig ut ur bojorna när man är ung och göra revolt. Man kan ju inte bara sitta och ha oidipuskomplex när pappa segrade och vann mammas gunst.

Droger är uteslutet. Ingenting som jag är intresserad av att prova på. Känns som att det skulle göra mer skada än bra.-

Det där med att du inte vill. Du verkar bortskämd. Det finns mycket saker i livet som jag inte har lust med men som jag måste slutföra.

Du är ung och fri. Res bort ett tag. Svina, kröka och ragga brudar. Du tänker för mycket och har hamnat i en kris bara. Sen så småningom kommer du att börja intressera dig för saker igen men först måste krisen lägga sig.

Alla krisar i livet och speciellt i i en så känslig ålder som 18. Du behöver inte känna dig udda på något sätt.

Jag är själv 18 år och går just nu min tredje linje på gymnasiet. Gick ett år på ett program, slutade trivas helt och trodde det berodde på skolan. Bytte linje och mådde ännu sämre. Praktiserade ett år (där jag faktiskt mådde bra) men började igen på ytterligare en annan linje. Känns ungefär samma nu som på de två tidigare. Jag avskyr att behöva tänka på skolan. Mina betyg är inte speciellt bra och jag går hos skolkuratorn till och från för att inte bryta ihop helt.

Innerst inne så mår jag inte speciellt bra. Jag har dock underbara föräldrar, bra vänner och liknande men jag mår trots det väldigt udda till sinnet. Jag vet inte varför det är så. Mycket tankar jag har kretsar kring meningslösheten och jag försöker att hitta positiva anledningar till att plugga eller leva. Trots att jag älskar att köra bil, så är det skit samma. Trots att jag älskar att njuta till en film, vara ute på nätterna och bara göra ingenting och så vidare, så tar inte det bort likgiltigheten jag har för livet. Allting känns så onödigt och jag har ingen vilja alls till framtiden. Det spelar ingen roll vad jag blir eller vad som händer, för jag skiter i vilket ändå.

Den inställningen tar tillslut död på en och det är jag medveten om, men jag orkar å andra sidan inte bry mig nämnvärt heller. Jag finner ingen anledning för tillfället att kämpa eftersom att jag inte hittar något som jag verkligen uppskattar förutom en sak, och det är något som ovanstående skrev. Jag brukar droger en hel del och det är det enda som jag tycker är av värde.

Inte bra. Jag har troligen en stor potential som missbrukare, men som sagt så bryr jag mig inte just nu.

Jag rekommenderar dig inte att börja använda droger, för tillslut så är det det enda som betyder något, vilket är en sits jag har hamnat i. Det är sorgligt men något som jag själv orsakat.

Det kanske vänder.. Förhoppningsvis i alla fall.

Det ända jag kan säga för att uppmuntra dig är att jag var i samma sits förra läsåret, det slutade med att jag hoppade av vårterminen och nu går jag om hela 3:an. Jag föll riktigt hårt till marken och det var förjävla jobbigt. Man får tonvis med självinsikt och förhåller sig bättre mot sin omgivning samt utvecklas som person men det var inte värt det.

Försök bita ihop, du är snart i mål. Jag vet att det känns omöjligt, men tro mig - alternativet är inte vackert.

Tänk på friheten som väntar när du blir klar med gymnasiet. Dröm dig bort, planera vad du ska göra sen. Försök föreställa dig något som du kan belöna dig med när du äntligen blir klar - Det gör jag nu.