Mår så jävla dåligt

Tack för dina fina ord det betyder sjukt mycket<3

Jag skulle också kunna föreslå att du bryter upp för ett tag och flyttar in hos någon som du känner dig trygg hos.

Jag vet ingenting, jag vet inte känns som jag är i en psykos känns så overkligt, varför ska detta hända mig, jag har varit med om mycket och detta e fan det värsta, jag vet ingenting som hänt mellan dom. Dom sover iallafall i samma säng.

Om du inte kan/orkar/vill konfrontera någon av dina föräldrar så kan du låta någon annan göra det, någon som du har förtroende för. Hur det nu än är så måste dina föräldrar få vetskap om hur du mår och även få en känsla av varför du mår dåligt. Men som jag antar att du mår nu så är förslaget att du flyttar in hos någon för en kortare tid så att du kommer ner i varv.

Jo jag ska förmodligen få flytta till en träningslägenhet snart, jag tänker ta all avstånd från min mamma jag hat/älskar henne jag är så sjukt besviken. Jag kommer ta avstånd från allt o bara vara med mig själv o mina vänner.

Det låter positivt! Hoppas att det kan ske så snart som möjligt och att du har kompisar som stöttar dig från och med nu och jämt och ständigt.

Ja jag hoppas verkligen det , vill sluta ta tabletter mot smärtan med tack för ditt stöd iallafaall.

Försök att se dig själv om 10 år, hur konstigt och oöverskådligt det än låter. Du är en egen person. Den dagen man får barn så får man en underbar distans till sina föräldrar. De är inte längre nr 1 i ens världsbild. Och din mamma är mer än sina förehavanden i kärlek. Hon kanske är helt fantastiskt.? Men att se sin pappa ledsen är mer än man kan ta i vilken ålder som helst. Tur att saker bleknar med tiden. Jag lovar. Som andra redan sagt- kontakta en kurator via vårdcentralen. Hon/ han kommer att ge dig verktyg att handskas med situationen. Och jag personligen hade ett alkohol- uppehåll i flera år för att jag inte var hel nog att kunna njuta av det hela. Blev bara dramatik. Stor kram och lycka till. Välj din lycka!

Då måste du ta tag i problemet och reda ut saker och ting. Du kommer aldrig kunna gå vidare med ditt eget liv om du har massa saker som ligger och gror deep inside. Nu kanske det inte är speciellt lätt men det som skulle behöva göras är att du sätter ner hela familjen och säger precis allt du vet och att du inte accepterar det.

Förklara att du mår dåligt på grund av vad din mamma gör, att hon misshandlar dig psykiskt med hennes sjukt omogna beteende. Nu är du ändå 21 år och måste ta eget ansvar för din egen framtid. Någonstans måste du också se att det inte fungerar. Ge dina föräldrar dåligt samvete för fan. Sen så håller jag med föregående talare om att du borde ordna ett eget boende och leva ditt eget liv. Dom kommer inse till slut att det dom gör är patetiskt.

Jag kommer inte kunna göra något känns det som, för då kommer jag även förstöra för min bror allt kommer bli åt helvetet som det redan är, jag önskar nästan jag vore död , att min mamma hittade mig död och fatta att det är hennes jävla fel. Hon har förstört min barndom totalt. Snackar jag med henne så lär jag aldrig kunna prata med henne igen,.

Just därför ska du inte göra något på ett tag. Låt dina föräldrar komma med frågor istället om hur du mår och försök att vara taktiskt varsam i dialog med dom. Har din pappa nyligen haft en hjärtinfarkt så tror jag inte att en familjekris med tankar om en förestående skilsmässa är det optimala att befinna sig i. Är det som du säger att din mamma fortfarande är notoriskt otrogen så måste någon konfrontera henne med detta, men det behöver inte vara DU som konfronterar henne. Det kan vara hennes syster, bror eller din mormor som gör det. Om man läser mellan raderna så verkar det som att din pappa upplever sig leva i ett lyckligt äktenskap....eller?! Det kan ju vara så att han vet mer än du tror om din mamma...egentligen.
Att tänka i termer att du bestraffar din mamma genom du tar ditt liv är inte unikt på något sätt, det är symptomatiskt utifrån hur du mår just NU. Men det är inte så man löser problem. Såklart att allting och hela din barndom passerar revy och du fastnar i något som känns olösligt, du befinner dig i en livskris och jag själv har säkert befunnit mig i 4-5 livskriser i mitt liv. Men man tar sig igenom eftersom det i grunden handlar om att ta hand om sig själv och att våga ställa frågor på vägen även fast det gör ont. Diskuterar man inte öppet problem som man känner med sina närmaste så byggs det på eftersom och till slut så sköljs det över och där befinner du dig just nu. Då måste man ta en time out och göra någonting annat, framför allt vila och se bort ifrån det. Om du nu känner väldigt mycket smärta så hämta näring och energi från dina vänner och försök att minska på tablettintaget. Alternativen är kurator, läkare eller psykolog och det är absolut inget fel i sådana kontakter. Det viktiga är att du tar ett steg framåt och det tror jag att du fixar!

tack för din långa text ska läsa den när jag är nykter är full ust nu<3