Vem är Johann Binninge?

Om huset jag köpt

Det skrivs från tid till annan fortfarande mycket om det lilla hus jag köpte förra året. Senast förra veckan skrev en stor tidning flera sidor där mitt husköp tog största utrymme. De la även ut drönarfilmer på det hus där jag har en vilande lagfart och hoppas kunna sova med mina barn i framtiden.

Förra våren vittnade jag i tingsrätten mot en man som återkommande hotat mig och min familj. Då senast med att spränga oss alla. Vilket tog ca 70 % av Uppsalapolisens resurser i anspråk och det nationella bombskyddet. När vi hänvisar till ”säkerhetsskäl” så är det av en anledning. Det är på riktigt. Jag vill därför verkligen vädja om att inte behandla min familjs säkerhet vårdslöst.

Med det sagt. Jag förstår att det finns frågor och känner mig nödgad att berätta mer, om än inte allt, om situationen kring huset.

I somras kontaktade jag ägaren till ett övergivet förfallet hus för att fråga honom om han är intresserad av att sälja huset till mig. Vilket han var. Huset som är obeboeligt besiktigades av Anticimex och hantverkare gjorde kostnadsberäkningar på att rädda huset. Uppsalamäklare kom ut och värderade huset. Ännu en mäklare upprättade standardkontrakt. Två månader efter första kontakt skriver vi, säljare och köpare, kontrakt. Det sker den 20 augusti 2020. Vi hörs dagarna som följer och säljaren, Esbjörn, uttrycker både glädje och lättnad. Röjning på tomten påbörjas för att förbereda för hantverkare som ska dit samma dag som tillträdet. Esbjörn är där samma dag som röjningen, vi fikar och tittar på sådant som vilken färg rummen var målade i från början. Det finns många som kan vittna om detta.

I början av september får jag ett brev med information om att säljaren Esbjörn har ändrat sig. Brevet är inte skrivet av Esbjörn men undertecknat av honom. Vi hörs på telefon kvällen innan tillträdet men på tillträdesdagen dyker inte Esbjörn upp. Han är sen borta i två dygn. Senare anger Esbjörn som skäl att ”det måste bara bli så här nu”. En person med ekonomiska intressen i huset hotar mig på telefon med att de ska ”hänga ut dig i hela rikspressen – det klarar du inte – backa!”.

Med ett uppsagt hyreskontrakt, en handpenning utestående och ansvar för två små barn försöker jag gång på gång att få till ett möte och en möjlig förlikning. Man totalvägrade. Flera gånger har kvällstidningar fått handlingar innan vi ens fått ta del av dem. Hela hösten passerar och undertiden försöker jag få till ett möte för att pröva olika alternativ till förlikning för att lösa ut situationen. Man vägrar och jag lämnas med enda alternativet att lämna in en stämningsansökan vilket är det formella sättet att låta en domstol lösa situationen.

En av de personer som har synpunkter på Esbjörns försäljning, vi kan kalla henne Y, har kontakt med en jurist och han anlitas under hösten. Han arbetar inte under titeln advokat, han är tidigare i hovrätt dömd till fängelse för sexuella övergrepp på minderårig. Han har engagerat sig i flera fall med misstänkta våldtäktsmän och även i fallet runt Julian Assange. Han nolltaxerade senast kända beskattningsår.

I december lämnas en ansökan om god man för Esbjörn in. Hon som ansökt om att bli god man åt Esbjörn har suttit i styrelsen för en organisation som juristen drivit. Det upprättas en generalfullmakt i december för att hon ska kunna föra hans talan vid bland annat domstolar, banker och myndigheter. Namnteckning bevittnas av kvinna Y och dottern till en tidigare hantverkare i Y:s verksamhet. Samma person som arbetat med det juridiska ombudet och fått en generalfullmakt är också den som ordnar med en neuropsykologisk utredning av Esbjörn.

I januari hävdas det att kontraktet inte borde gälla då Esbjörn påstås vara inkapabel att ta sådana beslut, tvärtemot hur jag och många andra uppfattat honom. Sakkunniga som nu tittat på utredningen menar att det inte finns fog för att säga att han skulle sakna rättshandlingsförmåga eller förmåga att ta beslut över sin egen person och egendom.

Under hela den här tiden har det juridiska ombudet ändrat sin historia och sina anförda skäl varefter vi visat att invändningarna inte håller. Och jag har flera gånger haft skäl att undra om juristen verkligen företräder Esbjörns vilja. Vad hände mellan att Esbjörn så varmt talade med min femåring om hur bra det skulle bli när köket var renoverat? Att han skulle hälsa på och komma på kaffe, och nu detta?

Det här är jobbigt att skriva. Men det står ändå om det i media med jämna mellanrum och förhoppningsvis har detta gett en liten bättre inblick i varför detta ännu inte är löst.

Sedan september har jag varit villig att mötas och försöka reda ut detta. Man har vägrat. Det enda civiliserade sättet att reda ut en sådan situation med juridik, pengar och hot involverat är att låta en domare försöka hjälpa oss. Första mötet sedan september sker nu i mars och då hoppas jag innerligt att det kan bli ett slut på detta på ett eller annat sätt.