Jag har sån otrolig sorg efter pappas bortgång.

Sommaren -09 fick min pappa beskedet att han drabbats av cancer, tyvärr efter ett år av sjukhus-cellgifter-strålning-orkeslöshet så dog han i somras och så här ca 6 månader efteråt så är min sorg större än nånsin.
Jag har träffat en psykolog ca 10 ggr som varit ett jättestöd och jag har lärt mig mycket om mig själv under den här tiden. Jag har även haft ett jättestort stöd från vänner, syskon och sambo så på den fronten så är allt som det ska men den sista tiden så är min sorg så jobbig att jag gråter nästan varje dag.
Ibland mitt på dagen i bilen på väg någonstans óch ibland som nu, ensam framför datorn mitt i natten när sambo och barn sussar sött.
Jag saknar honom något så fruktansvärt i alla lägen och givetvis har känslorna förstärkts av att jag nyss blivit pappa igen till ett litet gossebarn.


Ibland kan jag nästan längta efter att få dö så man kanske får träffa honom igen men framför allt för att slippa känna hur ont det gör att han är borta. (Nej, jag är inte det minsta självmordsbenägen. Endast i teorin om ni förstår. Skulle aldrig lämna mina barn av egen fri vilja.)

Vi är ju givetvis många som förlorat någon kär failjemedlem och jag undrar bara hur man ska hantera sorgen bäst? går det nånsin över? Hur gjorde ni för att "ta er i kragen"?

Ge det tid. Första året är jobbigast. Det har ju inte gått lång tid sedan han gick bort. Sorg tar tid, och det måste det få göra. Man kan inte stressa sig igenom den. Låt det få ta den tid det tar. Man kommer aldrig över en förlust. Man lär sig leva med den.

Har träffat många i sorg och chock. Och den första tiden är alltid jobbigast.
Har själv förlorat anhöriga och det är den första tiden som är värst.

Det tar tid att kunna acceptera att ens älskade anhörig inte finns där för en, och det smärtar extra när det är ens föräldrar och man själv får barn och dom inte kan vara med.

Det är inget fel i att känna det du gör, så länge inte sorgen styr hela ditt liv(jag har sett människor som gör så och dom äts upp av smärta) och blir ett problem för dig och din omgivning.

Jag saknar fortfarande min mormor fast det var 10 år sedan hon lämnade detta livet.

Låt det ta den tid det tar, och det är bra att du träffar ett proffs, jag har själv jobbat för det skall bli bättre omhändertagande av anhöriga som förlorat någon.

Är i samma sitts mannen, syrran försvann för cirka 5 månader sedan, vetefan vad du ska göra. Själv tänker jag mest på att hon har det bättre nu fri från all smärta och så.

Bara kör på helt enkelt

Det bästa är att inte gå och tänka på det. Det går över så småningom och att gå runt och älta hjälper inte. Tro det eller ej, men tiden läker faktiskt alla sår. Så låt det ta sin tid.

två år var en gräns, då slutade det vara "hemskt" och övergick till normal saknad.
fast kanske går fortare om man pratar med psykolog.

här får du ett mantra: "this to shall pass"

Min mor gick bort för sjutton år sen och jag känner igen mej i hur du har det. Ungefär ett halvår gick och så satt jag i exakt samma situation som du gör nu vilket var oerhört påfrestande. Försök styra över fokuset i ditt liv på din sambo och dina barn för där finns bara positiva saker för dej att hämta i dagsläget. Det sägs att tiden läker alla sår men det är en sanning med modifikation. Det som händer är att sorgen övergår till en saknad som inte försvinner med tiden men efter ett tag blir helt hanterbar. Jag kan dock fortfarande bli gråtfärdig när något av barnen frågar något om sin farmor de aldrig träffade. Du kommer att plötsligt upptäcka en dag att det du tänker på när du tänker på din pappa är de glada minnena. Mitt råd är att härda ut för det blir bättre men försök också se det positiva i nuet. Känner du för att prata vidare utan publik så skicka gärna ett pm.

Fast det är ju just det som är grejen, den första tiden hade man så mycket runt omkring att ta hand om, mamma, begravning o s v att jag inte riktigt sörjde tror jag och även i slutet på pappas sjukdom så hänge jag mellan 5-6h per dag i telefon för att hitta rätt typ av vård. Detta var säkert mitt sätt att orka tackla att han blev sämre men det känns som jag får betala priset nu.

Det var precis så jag gjorde innan jag liksom lät de där ledsna känslorna riktigt komma fram. Men det är svårt att låta smärtan träda fram och verkligen inse att någon är borta för alltid.
Hoppas du tacklar allt på rätt sätt för dig och att du har någon att prata med.

Jag tvivlar inte på att tiden läker alla sår, men att undertrycka känslor som vill ut kan aldrig vara bra i längden och jag ältar absolut ingenting. Jag har accepterat att han blev sjuk och dog, jag bara längtar så mycket efter hans person.
Men jag fattar vad du menar.

Detta är det värsta, att jag kan bli tårögd och få en klump i magen av allt möjligt. Lite besvärligt när man t ex blir ledsen på jobbet eller i affären och sambandet inte alls passar in.

Jag håller med n2x.
Det viktiga är att komma ihåg att leva och absolut inte älta det som varit.
Jag tror det var Tolkien som sa att "sorgen småningom mognar till vishet".