1 av 3 har författarambitioner - var misslyckas de flesta?

Nope, läser bara rätt mycket.

Tur för mig att jag är precis tvärtom då. Jag har inte skrivit jättemycket ren prosa, men det jag skrivit har gett mig mersmak eftersom jag tycker att det fångar precis den känsla jag vill.

Det har jag absolut. Det manus jag försöker framställa kan väl närmast beskrivas som en slags mystisk spänningsroman. Den är lika mycket av en regelrätt deckare som Twin peaks är en regelrätt kriminalserie - om någon förstår kopplingen. Just Twin peaks har stått för mycket inspiration vad gäller stämningen.

Så många manus lär det väl ändå inte vara som skrivs av etablerade författare varje år? Författarförbundet har väl dryga 2000 medlemmar, och tror inte att speciellt stor andel av dem skriver en bok om året. Andelen som skickar in sin nyskrivna alster till just Piratförlaget lär ju vara ännu mindre, eftersom många av dessa "etablerade" författare redan lär vara tjenis med något visst förlag där de publicerat tidigare (särskilt om de skriver inom samma genre igen).
Annars var det toppen att äntligen få lite reella siffror att stoppa in i den här tråden!

De stopp på vägen jag med hjälp av era inlägg hittills vill peka ut:

• De som bara säger att det skulle vara kul att ge ut en bok, men som aldrig tänker tanken på allvar.
• De som tänker att de har något unikt att komma med men som inte själva skriver eller hittar någon som vill skriva åt dem.
• De som tänker på allvar att de vill ge ut en bok, men som aldrig börjar skriva.

• De som ger upp under idéstadiet.

• De som bara vill skriva när de får inspiration och som därmed aldrig blir klara.
• De som tröttnar någon gång under processen.
• De som inte tror på sig själva och som därför ger upp.
• De som inte hinner skriva regelbundet och som därmed ger upp.
• De som inte orkar med nödvändig research och därför känner att storyn blir för tunn.
• De som inte lyckas väva ihop historien och som därmed ger upp.

• De vars grammatik, stavning och meningsuppbyggnad förstör läsvärdet.
• De vars story blir spretig eftersom de inte lyckats hålla ihop den planerade början och slutet utan
• att ta till nödlösningar.
• De som skrivit ett manus inom en smal genre utan någon som vill publicera.
• De som skrivit ett för alldagligt och omärkvärdigt manus för att någon ska vilja publicera.
• De vars prosa inte klarar av att förmedla önskad känsla.

• De som har oturen att ha skrivit ett manus inom fel område vid fel tillfälle, men som annars är bra
• De som har oturen att ha skrivit ett manus som höjer sig över mängden men som inte kan slå sig in i den absoluta toppen av nyskrivna manus.

• De som lyckas få ett förlag intresserat!

Hur många försöker verkligen?

jo det stmmer nog
jag ville bara visa att av de tre miljoner som vill bli författare skriver få ett färdigt manus

Skyldig. När man ser hur mycket pengar som J.K. Rowling, Dan Brown eller våra svenska deckarförfattare dragit in och betraktar kvalitén på böckerna så är det lätt att tänka att man kanske borde bli författare. Till det kan man lägg att en bok kan man skriva nästan vart som helst i värden. Vilket är lockande under vissa tider av året. Dock kommer jag sannolikt aldrig att skriva en bok utan det kommer att förbli en tankelek.

Dock är det många som lycka ge ut böcker men en eller flera av ovan listade brister. Plocka upp en valfri pocket och du får med största sannolikhet en produkt som språkligt ligger på, i bästa fall, gymnasie (high school för engelska pocket) nivå. Ofta räcker inte heller storyn till varför de måste använda olika utfyllnadstrick. Slutprodukten blir totalt ointressant men ändå dyker de upp i pocketställen och folk tycks dessutom köpa dem.

Det för in mig på en annan sak jag tänkt starta en tråd om - nämligen vad som är viktigast för att ens färdigskrivna roman faktiskt ska lyckas. Själv skriver jag inte direkt med ett högtravande språk eller med mycket utsvävningar, men det är bara en fördel kan jag tycka. Jag vill skriva för att få fram min story på ett stämningsfullt sätt, inte för att briljera med svåra ord eller snubbla på mina svåra metaforer.

Det tydligaste exemplet på någon som har ett enkelt språk är Andreas Roman. Det är verkligen gymnasienivå utan något försök att producera "stor" lyrik, men eftersom storyn är helt ok tycker jag inte sämre om hans romaner än om andra. Snarare bättre om man jämför med de som bara skriver svårt eller omständligt för bara för att det ska verka finare.
Stephen King har i mitt sinne nyligen blivit ett exempel på det senare. Jag hade taggat för att läsa Det i ett år innan jag nyligen började, men nu är den så omständlig med sina utsvävningar att jag knappt har någon lust att fortsätta. Historien kommer knappt framåt alls eftersom han fyller på med en aldrig sinande ström av onödig text.

När det gäller språket så är det viktigaste att det finns ett flyt i språket och att det hänger ihop. Om man väljer att lägga språket på mellanstadienivå eller siktar på ett nobelpris spelar ingen roll. Vad jag menade när jag skrev gymnasienivå är inte att man skall sitta med en ordlista och försöka få med så många obskyra ord som möjligt utan att det helt enkelt saknas det flyt i texten som utmärker en bättre (mognare) författare. På gymnasienivå handlar det mest om att stapla meningar på varandra och det fungerar alldeles utmärkt i många sammanhang. Men det ger inte det "flyt" i texten som man vill ha i en bok. Det är troligen därför journalister blir så usla författare. De är mer inne på att stapla meningar på varandra än att skapa en helhetsupplevelse. Bättre än så kan jag nog tyvärr inte förklara vad jag menade.

Det handlar som sagt inte om att skriva finare utan att plocka fram ett flyt i texten istället för att bara stapla meningar på varandra.

Stephen King är tråkig oavsett hur många som än försöker påstå motsatsen.

Jag tycker vi kan lägga till den gruppen som faktiskt har skrivit ett färdigt bokmanus men aldrig skickat in det till något förlag och varierande skäl. Och ja, jag är en av dom Har skrivit två böcker i mitt liv. Iof så kan nog inte den som jag skrev när jag var 14 räknas då kvaliteten var så pinsamt urusel. Men jag blev färdig i somras med ett 220-sidors långt manus. Efter att jag hade läst den insåg jag att storyn inte höll och att det aldrig skulle gå igenom.

Förresten, när ni menar "enkelt språk". Menar ni då minimalistiskt eller bara barnsligt eller dåligt skrivet? För vissa som är mästare på att skriva minimalistiskt behöver ju inte använda målande beskrivningar och avancerade strukturer

Ett av dem kom från mig förra året... Men det hade jag inget för

Jag har skrivit ett flertal fullängdsböcker, men brukar inte skicka in dem. Däremot brukar jag tyvärr slarva bort dem när jag byter dator.

Jag skrev min första bok när jag var åtta år. Den skickade jag faktiskt in och fick ett mycket snällt nej tack. Den handlade om en modig pudel som fångade tjuvar.

Jag skriver i alla möjliga genrer, t.ex. humor, fantasy, deckare. Ska faktiskt ta ledigt från jobbet några månader snart för att skriva en fantasybok för yngre läsare, som jag sedan ska försöka få publicerad. Håll tummarna, kära med-FB-are

Så svårt är det inte att bli publicerad. Men det handlar om att vara lite originell. Det är ingen ide att försöka skriva en ny Lapidus-roman eller Ulf Lundell. Det mesta som lämnas är absolut skit och inte genomarbetet. Titta på Korparna av Tomas Bannerhed som han jobbade med i tio år och Johansson som skrev den habila "Hundraåringen som klev ut genom fönstret" gjorde samma sak. De flesta som skickar in manus är också unga och orkar inte lägga ner den tid som krävs, vilket är logiskt då man inte får tid när man bli äldre.

Personligen tror jag det handlar om inom vilken slags gener man skriver. Jag var tidigare mer positiv till att använda mig av ett högtravande språk men är allt mer emot detta och även när författaren gör såna enorma utsvängningar för att beskriva något, som andra författare enklare kan beskriva snabbare.

H.P lovencraft tycker jag gör sig skyldig till att skriva väldigt invecklat. Enbart försökt läsa en av hans böcker men hans beskrivningar blev så tröttsamma så jag orkade inte fortsätta läsa boken.

En författare som använder sig av ett relativt enkelt språk är självaste Arthur Conan Doyle, men det gör att berättelserna blir desto klarare.

Om du orkar någon gång så läs en deckare av Minette Walters, hon använder sig också av ett enklare språk men man märker klasskillnaden jämfört med Doyle så betydligt.

Jag är allt mer för att skriva "enkelt" sedan betyder det ju inte per automatik att texten blir fattig, men att använda sig av högtravande meningar, har jag svårt att se skulle vara ett vinnande koncept inom deckargenren. Förutom om man vill att en av överklassbovarna ska ha ett sådant språk givetvis


Vidare angående språket och grammatiken, så finns det sådana som menar att det är helt väsentligt, om man som mig har lite problem med grammatiken så är det helt kört. Lägg ned helt enkelt.

Men jag hoppas att de har fel, för det finns ju faktiskt exempel på framgångsrika författare som lyckats trots att de t om haft dyslexi. En av dem är författaren till hogg, en svart , homosexuell, fattig man som hade dyslexi och som ändå lyckats bli publicerad och haft en del framgångar med sina böcker. Kände inte till honom innan jag såg att Rakii nämnde honom i tråden om "sjuka" böcker eller författare.

Det ger mig ett visst hopp Jag hoppas att så länge storyn och berättelsen är tillräckligt bra så ska förlagen kunna se bortom vissa språkliga fel. Sedan om man tror att ens manus är tillräckligt bra så kan man ju anlita en språkpolis som fixar det problematiska med språket i texten INNAN man skickar in manuset.

Vet inte vad det skulle kosta men det hade jag kunnat tänka mig att investera i, om det gjort att jag kunnat få min bok utgiven. Sen om man lyckas ge ut tvp-tre böcker o dessa har sålt bra, så kan man ju vara ärlig mot förlaget o de lär knappast låta det sätta stopp för fortsatt sammarbete.

Jag håller med om uppräknade saker men i många fall tror jag att det stupar på huvudsakligen två saker, dels har du de som "vill skriva bara för att". Dvs att skriva en bok är något som vore coolt att ha gjort en gång i livet. Sedan har du de som kan skriva snyggt rent språkligt och vill men inte har någon historia att berätta. Den förstnämnda kategorin säger att de vill men har egentligen varken ambitionen eller kunskapen att förverkliga det och den senare kategorin lyckas aldrig få ihop en sammanhängande intressant historia att berätta, även om de korta stycken de skriver kan vara väldigt välskrivna.