1 av 3 har författarambitioner - var misslyckas de flesta?

Enligt hemsidan 1av3.se vill var tredje svensk ge ut en bok. Det här låter som otroligt höga siffror vilket får mig att fundera på var i processen de flesta försvinner, för var tredje svensk har ju inte skrivit ett färdigt manus. Låt oss i alla fall utgå från att 3 miljoner svenskar vill skriva en bok.

Först och främst gissar jag att en väldigt stor del försvinner redan vid det mest fundamentala steget, att börja skriva. Det är lätt att säga att det vore kul att skriva en bok, men mindre lätt att sätta igång. Min vilda gissning är att åtminstone 90% försvinner redan här, vilket ändå skulle lämna 300 000 personer kvar. Antagligen är det bra mycket mer än så, kanske typ 98% (60 000 pers kvar)...

Nästa grej som jag tror att folk åker dit på är att de bara sätter igång att skriva det som ska bli deras livs mästerverk, för att sedan tröttna, få ont om tid, inte orka med research, få svårt att väva ihop historien eller bara vilja skriva "när jag har inspiration". Jag gissar lika vilt här och säger att ytterligare 90% inte skriver färdigt sitt manus pga nämnda anledningar.

Då har vi med mina nonsenskalkyler 30 000 personer kvar som faktiskt skriver färdigt sitt manus. Det är antagligen en alldeles för hög siffra, rätta mig gärna. Vad kan vi urskilja för grupper bland de som färdigställer sina manus men inte får något förlag som nappar?

Jag tänker mig de som bara börjar utan att veta var de ska sluta, för att sedan landa någonstans helt bortom vad de började med, vilket gör historien hopplös.
Eventuellt de som följer råden att ha början och slut klara, för att sedan misslyckas med att skapa en historia som inte kräver nödlösningar för att vävas ihop.
Detta skriver kanske bara jag för att jag själv suttit med en grov plan kapitel för kapitel på mitt "debutmästerverk", för att nu göra synopsis för varje kapitel innan jag börjar författa prosa på allvar.

En grupp finns som skriver för en publik som inte finns, alltså sådant förlag inte vill satsa på även om det är välskrivet.

Självklart finns det också en grupp som skriver bra manus, jag antar att det skrivs fler manus jag skulle klassa som bra varje år än vad det släpps debutromaner. Så konkurrensen är hård

Till frågeställningarna:
Vad tror ni att de flesta med författarambitioner misslyckas med?
Finns det fler grupper av författaraspiranter jag glömt?
Håller ni med mig i mitt raljerande i övrigt eller tror ni inte alls det är som jag skriver?

Jag tror inte att 1/3 verkligen vill skriva en bok, det är nog bara något de säger för att de gillar tanken. Att lägga ner den tid och kraft som behövs är nog betydligt färre beredda att göra.

Att skriva upp till en 25-30 kanske 50 sidor kan vem som helst göra på ren vilja men när det rör sig om flera hundra sidor så storknar nog del flesta.

Sedan ska vi nog inte underskatta självkritiken. En hel del skriver nog ett par kapitel och läser sedan igenom det för att bli så missnöjda med sig själva att de inte vågar visa det för någon annan.

+1

En annan grupp är nog alla människor som anser att de har en "historia att berätta". De som anser att de har blivit utsatta för något som inga andra har och på så vis vill hylla sig själva genom att skriva en bok om sig själv. Många vill nog inte kanske skriva sin egen speciella "historia" då de är osäkra på om det skulle bli en bra bok. Utan vill hellre att en spöförfattare ska utföra jobbet. Tyvärr så inser dessa individer rätt snabbt att det är svår att hitta någon som vill skriva deras speciella "historia" om sig själva.

Jag håller i stort med dig TS. Även om jag också skulle ifrågasätta att 1/3 av alla svenskar verkligen VILL skriva en bok.

Jag har också författarambitioner och har satt igång med att skriva på planen om vad varje kapitel ska innehålla. Dock så blir det väldigt sporadiskt. Just nu har jag mycket skolarbete så jag orkar helt enkelt inte sätta mig o skriva på boken utan skjuter på det till framtiden, tänker att jag ska ta tag i det när jag är klar med mina studier. Men sen så kommer man förhoppningsvis få ett arbete o då kommer det ta mycket tid, finns säkert en stor risk att man skjuter på det till semestern eller nåt o sen blir det inte av.

Jag hoppas o ska försöka undvika detta men man vet ju inte. En stor del av denna attityd handlar nog om att jag fruktar och tror att jag inte är tillräckligt bra på att skriva/berätta så det känns inte mödan värt riktigt.

Det svåraste för egen del är nog att skriva konversationer, det är sjukt svårt att få det att verka som om det är olika personer som pratar. Det gör att man ( jag) drar mig för att skriva, då jag helt enkelt inte gillar det jag ser.

Tror inte att det är något unikt för mig utan det är flera som inser eller åtminstone har en gnagande känsla av att det de producerar helt enkelt inte duger...

Har du författarambitoner TS?

Boken jag funderar på är en psykologisk deckare.

Känns skönt att kunna debutera här på FB med ett inlägg i ett ämne jag verkligen beundrar.

Att en av tre skulle vilja skriva en bok känns lite överdrivet. Många hade svårt redan i skolan att skriva ihop en tio sidors essä, varför skulle då en roman vara lättare? Men men, det skulle mycket väl kunna vara en dröm hos många att publicera ett alster

Även jag är en del av denna överdrivna tredjedel, och jag har tankar på att i alla fall skriva minst en bok under min livstid. Har ett idéblock där jag skriver, så snabbt jag bara kan, ner dem tankar som ploppar upp i mitt huvud. De bästa idéerna är flyktiga, så det är viktigt att få ner dem på papper snabbt!

Har nu tre sidor med förslag på en grundstruktur av boken och dess handling. Nästa steg blir att få upp en kapitelstruktur.

Såg att bombacci funderade på en psykologisk deckare. Själv känner jag att det kommer bli allt för svårt för mig att nässla mig in i deckargenren, därför försöker jag nischa mig mer. Storyn kommer visserligen innehålla en del spänning, men den huvudsakliga tanken är en blandning mellan normalt vardagsliv och det som befinner sig under ytan.

Ber om ursäkt om jag var lite alltför mycket OffT

skulle tro att 99,9% av de som vill bli författare inte skriver sin bok färdig att granskas av annan
då blir det bara 3000 manus kvar

Fast det skrivs väl fler än 3000 manus per år? Piratförlaget får väl in cirka 1500-2000 manus årligen. Iof så kan det vara många manus som skrivs på beställning och rätt så många av redan etablerade författare, och de kan väl inte räknas, eller?

När man träffar folk som slänger ur sig att de vill bli författare, så brukar det nästan alltid handla om nån väldigt abstrakt idé till självbiografi. De har ingen egentligen idé om hur boken ska vara, utan tänker typ att den ska ge samma känslor som diverse minnesvärde saker de har varit med om. De allra flesta förstår nog att det krävs mer specifika planer än så, och skiter därför i att göra nånting av det.

Bland de som verkligen försöker skriva tror jag problemet är att de utgår från den litteratur de själva läst, vilket består av några trötta superklassiker och sen ren skräplitteratur, deckare, biografier, chic lit och annat genretrams. De saknar meningsfulla referensramar. Även hos publicerade svenska debutanter, och ibland hos etablerade författare, får man ofta intrycket av att de enda bra böcker de någonsin läst är barnböcker. I vuxen ålder har de bara läst dynga, det enda kvalitativa man anar är lite spår av Astrid Lindgren, Ture Sventon och så vidare.

Håller inte med dig där riktigt. Det är ju deckare som folk mestandels läser så att försöka skriva inom denna gener är ju mer positivt än att försöka publicera dikter eller nåt sånt.

Sedan så menar olika författarlärare att det är enklare att skriva om sådant man själv är intresserad av och där håller jag med dem. Jag tycker vissa slags deckare och thrillers eller olika slags romaner som Bret easton Ellis skriver kan vara ganska skön läsning, även någon slags skräckböcker. Om jag läser mycket sånt så kan jag få en hel del ideer o vill jag skriva så har jag ju åtminstone intresset av ämnet som jag ska behandla redan. Skulle jag behöva skriva en vanlig kärleksroman som såldes på ica förut så skulle mitt intresse vara väldigt lågt redan från början o det skulle bli ännu svårare att orka ta sig tid att skriva.

Sedan har du en poäng i att det kan bli problematiskt om man allt för mycket hamnar i att man härmar sina favoritförfattare. Fördelen med deckare är att det är ganska enkelt att fantisera ihop en hyfsad story. Svårare att fantisera ihop en skräckberättelse i min mening.

Regel nummer ett för att bli författare borde vara att man gillar att berätta en berättelse, och för att gilla det så borde man hålla sig till sånt man själv tycker är intressant.

Du skulle få samma procentandel på frågan: Skulle du vilja ge ut en skiva? Skulle du vilja göra en film? Klart folk svarar Ja, men det är inte samma som att man vill lägga ner tiden och verkligen försöka.

Skriva deckare får man väl göra. Men om man själv samtidigt inte läser annat än deckare (eller Bret Easton Ellis) så är man illa ute. Vill man skriva en deckare som sticker ut, så är ju själva grundförutsättningen att man kan bidra med nåt som inte funnits i deckare tidigare, och det hittar man nån annanstans.

Eller glöm det första, deckare får man fan inte skriva.

ok Jo givetvis vill man ha något som sticker ut, men hur många av dem som blir publicerade är ens speciell unika? Hade jag lyckats få ihop min bok o få den publicerad o folk köpt den så hade jag varit nöjd med det. Att ha så höga ambitioner som att den skulle vara helt unik så skulle jag nog bara bli ännu mer handikappad.

Har du författarambitioner själv?